att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

19 feb. 2012

Vi måste prata om Kevin

Tilda Swinton och Rock Duer.

Om det var lyckliga eller olyckliga omständigheter vet jag inte, men jag har inte läst Lionel Shrivers hyllade roman Vi måste tala om Kevin (däremot en tidigare roman av henne, Dubbelfel, en riktigt dålig tennisroman). Därför kan jag inte bedöma på vilket sätt Lynne Ramsays filmatisering klarar av att ta till vara kvaliteterna från boken: däremot kan jag säga något om hur det är en film som konsekvent behåller sin koncentration, genom att nagla fast åskådarens känslor, styra dem mot obehaget.

Genom hela filmen håller mamman (Tilda Swinton) på att tvätta rent huset från rödfärg - anledningen uppdagas först långt in i filmen, men då är de onda aningarna ordentligt planterade. Kevin är sonen som mamman inte tål, och vice versa, och successivt spelas upp scener där detta uppenbaras - kanske lite övertydligt pedagogiskt ibland. Först i en av filmens sista scener förstår man att mamman är rubbad på sitt eget vis.

Om man ska vara lite kritisk kan man fråga sig varför omgivningen är så hatiska mot föräldern, när det var sonen som var förövaren. Mamman straffas så det räcker och blir över, och Tilda Swinton gestaltar hennes limbotillstånd skickligt och med fin känsla för att aldrig spela över - i filmens enda komiska scen besöks hon av två sektmedlemmar som frågar om hon vill prata om livet efter detta, och hon snäser av dem med ett muntert "jag vet redan var jag kommer att hamna - i Helvetet!"
Swinton och Ezra Miller.

Även om filmen lämnar några frågor obesvarade (hur dum i huvudet är pappan? till exempel, och varför reagerar ingen av föräldrarna när Kevin gång på gång visar att han håller på med något djävulskt, som att se till att systern mister sitt öga, och mörda hennes hamster?) lever den starkt på sin gastkramande atmosfär, med Swintons förmåga att uttrycka en exakt balans i området mellan undertryckta känslor och brist på känslor.

Det är först efteråt jag fattar att Ramsay för några år sedan gjorde den fina Morvern Callar, en filmatisering av Alan Warners något mindre kända roman. Här har hon gjort sitt jobb så bra att jag inte känner minsta lust att läsa Shrivers roman: den här filmen klarar sig bra på egna ben.

3 kommentarer:

  1. har inte sett filmen, men boken var väldigt bra.. man funderar på om han fötts sådär elak eller om mamman hade med det att göra (är personligen inte så förtjust i idéer om att allt alltid är mammans fel). låter som filmen svarat detta på ett lite tydligare vis.
    asta

    SvaraRadera
  2. Mm, fast det är ganska försiktiga antydningar i slutet av filmen.

    SvaraRadera
  3. ok:) får se filmen tydligen..

    SvaraRadera