att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 feb. 2012

Handbok för svindlare. Och sådana som vill bli det, Walter Serner

Alla känner vi en svindlare. Eller ”känner”: de flesta av oss är väl själv en sådan bedragare. För cirka tiotalet år sedan handlade Fredrik Lindströms film Känd från tv just om dessa falskspelare som ivrigt väntar på att bli avslöjade.

Kanske de – vi – då skulle bli behjälpta av Walter Serners bok Handbok för svindlare, som utges på Ersatz förlag. Serner var tyskfödd jude som verkade under modernismens glansdagar, och det är glädjande att förlaget ger ut den här boken i sin serie ”Udda pärlor”, i översättning av Aris Fioretos, som skriver den mest svindlande svenskan i vår tid. Glädjande hade boken också varit för en av vår tids större reella svindlare, fransmannen DSK, vars liv hade underlättats om han hade läst det här enkla rådet från avdelningen ”Resor och hotell”: ”Ligg aldrig med städerskan. Nästa dag vet hela hotellet det och du blir behandlad som om du ätit med kniven.”

Det här är med Fioretos ord ”en bok för smokingfickan”: underförstått inget för kvinnor. En oförvägen läsare i klänning ska kanske roas eller oroas av råd som går i linje med följande: ”Av tusen män kommer du bara att upptäcka tre som är vad de förefaller vara, av lika många kvinnor en halv.”

Till att börja med får vi veta att Serner svindlat bort sitt efternamn Seligmann, och senare att Fioretos svindlat bort originaltiteln, som på svenska skulle ha blivit ungefär ”Sista uppluckringen”: vad som återstår är undertiteln. I tweet-korta aforismer skriver Serner fram hårda sanningar, även om beteckningen ”aforism” är något missvisande. Om vi uppfattar aforismen som en trygghetsskapande formulering, som söker den bekräftande nicken, är Serners sentenser av det mindre behagliga och mindre lättköpta slaget. Här regerar ibland uppenbara tokigheter, på ett språk som påfallande ofta sätts på spel, som utsätts för upptåg. Följaktligen är det en ”svår” bok. Han skyr det utslätade, värnar om bokstävlarnas integritet, i en stil som hackar, som rycker fram i otakt.

Fioretos menar i sitt efterord att ”[l]äsarens taktfulla leende har förprogrammerats av texten”, men det är bara halva sanningen. I själva verket är leendet bara halva sanningen: lika ofta är det nära till flabbet, till det skrockande skrattet, till flinet, till mindre taktfulla leenden, alltså mer av det hånfulla och elaka leendena. Åtminstone hos mig. ”Tala inte cyniskt alltför ofta. Var det alltid.”

Serner ställer saker på huvudet, för att ställa dem till rätta. Det är en revansch på livet som han utför, med precisa iakttagelser, filtrerade genom ett temperament där bitterheten aldrig har tillåtits stelna. Det goda humöret samspelar med de onda tankarna: ”Ibland får du inte lyssna alltför noga. Du skulle kunna förlora hans tråd. Och ofta kan du helt strunta i att lyssna: se honom i stället i ansiktet, det är uppslagsrikare.” Han skulle ha haft mycket lätt att le i njugg åt vår tids trendängsliga hipsters.

I del ett från 1918 skriver han de principiella råden – teorin – och i del två från 1927 de praktiska – utförandet. Som handbok är den givetvis helt förkastlig, och den som lyder råden blir bara villrådig och inkonsekvent. Serner är förtjust i egensinnet, och det är en ömsesidig förtjusning, som vi som läsare bara tacksamt kan ta del av. Här går råden gärna på tvären mot självhjälpexperternas medhårsstrykningar.

Det är bättre att undvika situationer där du hellre måste illa fäkta än fly: bättre förekomma, då andra människor annars bara gör dig besviken. Börja tänk själv: så enkelt lyder Serners råd, där det oväntade är synonymt med livet.

Hans bok är en lekfull remix av Machiavellis Fursten, och du kan ibland inte låta bli att nypa dig i armen för att påminna dig om att du läser dessa moderna rader nu, nästan hundra år efter att de skrevs, helt enkelt därför att de fortfarande känns så aktuella. Detta gäller mycket av det vi kallar för modernismen – till vilken vi räknar Baudelaire, som hade gillat den här boken – som Virginia Woolf, att de skriver inte för sin egen tid, utan för en framtid som de sätter sin förhoppning till. Därför är det ibland så deprimerande att läsa nutida litteratur, då den är så totalt ängsligt inriktad på att bli förstådd av sin egen tid.

Litteraturen är väl alltid, eller ska alltid vara, ett svindleri. Ibland sätter Serner krokben på sina egna utsagor, utan att det blir mindre underhållande för det. Han skriver i lojalitet med den konstruktiva paradoxen. Varför är paradoxen så ofta sann? Därför att världen så ofta är en paradox, och enda sättet att uthärda är att svära sin trohet till denna osäkerhet, denna ovilja hos världen att följa logik och rationalitet. Serner vet när han ska tänka tvärtom, när man ska ifrågasätta värden och världen, och när det är dags att sluta acceptera sakernas tillstånd.

Följden riskerar att du blir en opportunist, en pragmatiker. En psykopat. Smidig och följsam: som det heter i sången, du ”spelar vanlig”, för du har lärt dig att det är så man tar sig någonstans. Om världen är sinnessjuk, då måste du själv – etc pp.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar