Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

8 feb. 2012

Felicia försvann, Felicia Feldt

Hur viktigt är det med sanning, i förhållande till sannolikhet? Inom litteraturen premieras nog helst det senast nämnda, medan verkligheten föredrar det första alternativet. Är det då ett problem med litteratur som sysslar med verkligheten – hur ser konflikten ut?

Felicia Feldt tillägnar sin bok Felicia försvann sin pappa, men den handlar om hennes mamma. Ja, allt i boken handlar om mamman, som berövar barnet ett liv, och här blir föremål för ett karaktärsmord av tragiska dimensioner. Den berömda mamman, vars namn aldrig nämns, men vars halva igenkännbara ansikte skymtar på omslaget, och vars offentliga historia är lätt att identifiera.

Så större blir då chocken när denna offentliga historia har dolt en terrorist, som både metodiskt och nyckfullt successivt har trasat sönder åtminstone en av sina döttrar, Felicia. För mamman är en auktoritet i ämnet barnuppfostran – hennes bok har rådfrågats av mången förälder, inklusive den pappa som skriver dessa rader.

Om vi går efter sannolikhetskriteriet är den här experten en vårdslös förälder, som tillämpat en gränslös uppfostran, där övergrepp inom alkoholens och sexualitetens områden varit frekventa inslag. Straff har delats ut godtyckligt, omdömeslöst. Det är orättvisan och utpressningen som dikterar villkoren i Felicias dysfunktionella barndom.

Utifrån simpel gruppdynamik blir mamman envåldshärskaren, i kraft av sin pondus i ämnet, det höga anseende som kröns med den auktoritära Barnboken 1983, då dottern Felicia är sexton och tvingas maskera sitt hat till ett lismande leende när journalisterna fotograferar den lyckliga familjeidyllen. Här blir Felicia försvann storartad litteratur, en välskriven biografi om en ond dominerande makt som aktivt verkar för att döda sitt barn. En makt som lyckas trasa sönder henne. Underförstått skyller dottern sitt djävliga liv på mamman.

Feldt skildrar sitt liv som skyltdocka och antyder ett förakt inför nutida kändisar som använder sina barn på liknande sätt – på bloggar och på facebook: ”Det tar lång tid att laga skyltdockor.” Joan Crawford visade upp sina adoptivbarn för pressen för att samla goodwill-poäng, men torterade dem med hårborstar (om vi ska tro Christina Crawfords uppgörelse Mommie Dearest).

Först irriterar jag mig en aning på hur nutid och dåtid blandas hejvilt och lösryckt, hur terapisessioner avlöses av barndomsminnen och nyliga försoningstrevanden. Men givetvis är det exakt så här det oberäkneliga minnet arbetar. Felicias barndom var dessutom kringflackande, så oron och instabiliteten blir något som dumpas över hennes framtid.

Ska Feldts historia ifrågasättas? Så här har hon upplevt sin uppväxt, så här ser hennes sanning ut, och hon presenterar den så övertygande att det blir (mer än) sannolikt – vilket i sig är en av retorikens enklaste knep, att väcka förtroende. Hennes historia är vidrig, men till skillnad från några av klassikerna i BOATS-litteraturen väljer hon bort att spela på medlidandets gnälliga strängar. Därmed blir framställningen mer balanserad och saklig, och – ja, övertygande. Det är oresonligt och kompromisslöst skrivet, utan anspråk på att nå någon lösning på problemet. Det är exorcism, och det är utfört på ett sätt som man uppfattar som så framgångsrikt att monstret blir detroniserat.

9 kommentarer:

  1. Skillnaden mellan sannolikhet och sann ligger i att innan en händelse har hänt är den sannolik, medan när den väl har hänt är den sann. T ex när man kastar en tärning har kastet en sannolikhet på 1/6 att bli en trea, medan när det har blivit en trea så är den sann. Ditt resonemang har alltså ingen bäring på problemet med boken. Det finns naturligtvis en sanning i Felicias beskrivning av skeendet, men den ligger inte i någons beskrivning av det. Istället är alla beskrivningar av denna sanning subjektiva. Den totala objektiviteten är praktisk omöjlig, eftersom den kräver alla och inget perspektiv på den samtidigt. Att applicera sanningskriterier på subjektiva beskrivningar av verkligheten är som att blanda ihop kukar och morötter. Subjektiva beskrivningar av verkligheten kan endast vara subjektiva beskrivningar av verkligheten. Vilken av olika sådana beskrivningar som är mer sann än andra ges endast av jämförelse mellan dem och fakta, vilka vi inte har tillgång till. Vi kan alltså endast tro på det ena eller det andra, vilket en sann pessimist inte gör. Återstår då endast att beakta och kontemplera de konfliktande påståendena i sig (utan att välja sida). Själva det faktum att barn kan ha så fundamentalt annorlunda uppfattning om sin uppväxt än sina föräldrar och även sina syskon stämmer onekligen till eftertanke. Hur vettiga är ens egna anklagelser mot sina egna föräldrar och vem vet vad man själv kan komma att anklagas för av sina barn?

    SvaraRadera
  2. Jag tror att vi borde skilja mycket tydligare på 1)rätten att publicera en "story" (subjektiv eller objektiv, sann eller halvsann) och det underförstådda kravet på publiken/läsarna/åskådarna att *omfamna* de känslor, det upplägg som berättaren knyter till det han/hon säger. Idag blandas dessa ofta ihop, eller: man säger det ena men trycker egentligen på för det senare (t ex många som försvarat Lars Vilks' bilder och aktioner, och många författare till "bekännelseböcker": man säger "han har ju rätt att trycka det, det måste ni försvara" men vill att vi rätt så blint ska acceptera sättet att använda det där han/hon tryckte och tyckte. Innebörden i en historia, eller ett scenario, är ju ofta ihoptovad med HUR den beskrivs, tonläge, belysning, rster etc.

    Har inte läst FF, men drevet kring hennes bok aktualiserar det här, sort of.

    SvaraRadera
  3. Tack för välformulerade svar. Det är ungefär vad jag försökte säga, men bättre formulerat här. Syskon har alltid olika versioner av s.k. samma förflutna, något jag skrivit om tidigare i ett annat sammanhang.
    Man bör väl läsa det som litteratur - som man läser Strindberg.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mycket bra recension.
      Hon verkar ha lyckats detroniserat monstret. Hon kan leva vidare fri.
      Det är inte konstigt att minnena är då och nu, huller om buller. När man levt under traumatiserande förhållanden är "tidslinjen" ofta förstörd "man lever i ett vakuum" samtidigt som allt är lika nära. Man har ofta lika starka minnen av då som då, oavbruten film. Har man inte bearbetat upplevelserna finns de kvar med barnets sätt att känna/ se/ förstå, magiska skrämmande orealistiska. Och samtidigt ofta glasklart realistiska (minnena det "var meningen" att man skulle ha glömt).

      Marcel Proust skrev något om att det är en större resa att resa genom ett land med hundra människors upplevelser än att resa genom hundra länder. Upplevelser är subjektiva. Hemskt med en viss typ av gruppdynamik.

      Några klagar på att "pappan kommer undan". Det är ju alltid farligare att vara utsatt för en stark manipulativ dominant gränslös person än någon som i grunden låter en vara som man är, som inte undergräver identitet självkänsla integritet.

      Apropå Elsa Hetekivi: Läs Brännpunkt SVD i dag, Nima Sanandeji, hans sätt att se på förorternas "problem" och lösningar tror jag helt på.

      Radera
  4. Ok, jag hittade en länk till brännpunkten, http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/klassresa-ar-mojlig-trots-hinder_6842603.svd ,men kanske ska läsa den senare. Nu är jag lite för full.
    Alltså: "pappan kommer undan", Åsa Mobergs argument, hon är kompis med Anna Wahlgren. Nja, som det var: mamman - Anna W - förbjöd pappan att ha kontakt med dottern. Den tiden - slutet 60, början 70 - då var det svårare för en pappa att vinna vårdnadstvister. Och Anna W skulle bli auktoriteten inom området.

    Jag tyckte det var en stark bok. Jämför gärna med Sofia Rapp Johansson, framför allt Silverfisken, en av de starkaste svenska böcker jag har läst under 2000-talet ... Nåja, nu slutar jag svamla!

    SvaraRadera
  5. Det verkar finnas olika drivkrafter bakom böckerna om en förälder: å ena sidan kan man skriva om sig själv för att man behöver bearbeta sitt eget liv; å andra sidan kan man skriva för att man vill förgöra någon. Jag har ingen aning om i vilket syfte Jan Myrdal skrev sina Barndomsböcker, men visst knäckte det Alva och det är väl troligt att det förkortade hennes liv. I vilket fall förbittrades det. (Eftersom hon var i åttioårsåldern när de kom ut kan man kanske undra varför det var så brått. Det hade gått att vänta några år.) Det är också intressant att de tre syskonen Jan, Sissela och Kaj, i sina tre böcker om samma uppväxt, ger så skilda versioner. Det finns väl lika många “sanningar” som enskilda individer.

    Att fiktionalisera är en möjlighet. Det kan finnas upplevelser som förtjänar att skildras även om författaren bestämt sig för att inte förgifta livet för dem det en gång handlade om i verkliga livet. Det kan gälla en förälder som har ett och annat att berätta om den andre föräldern, samtidigt som hon/han vill skona de gemensamma barnen. Det kan handla om en förälder som rest tur och retur till helvetet med ett missbrukande barn och som genom fiktionens möjligheter skyddar barnets identitet. Och det kan helt enkelt vara så att fiktionen är nödvändig för en del författare, för att de alls ska kunna nalkas riktigt smärtsamma upplevelser de gått igenom. Ett sätt att undanröja skrivhinder, helt enkelt.

    Men den där drabbande barndomsskildringen som offrar alla hänsyn, som ger nya insikter eller igenkänning för tusentals måste förstås få finnas. Omöjliga val. Hopplösa dilemman. Som det är med litteraturen.

    Mer här:http://www.karinenglund.com/2012/01/vi-ses-i-min-nasta-roman/

    SvaraRadera
  6. Det är fler än Åsa som skriver det, tror Ulrika Milles tog upp det (?) också. Kom att tänka på Christer Lindarw i Stjärnorna på Slottet, hans pappa försvann tidigt (.. och kom tillbaka när Christer var 16 tror jag – ni såg kanske)och han hade möjlighet att utvecklas till den han är (utan pappan som var dominant, minns inte på vilket sätt?) med en bra mamma och sammanhang i övrigt.

    SvaraRadera
  7. Åsa Moberg inte "Åsa". Punkt (det tog lite tid att trycka på "publicera" för jag är på jobbet.. en kollega ringde).

    SvaraRadera
  8. Men det står lite i boken om pappan, så Åsa Mobergs kritik var lite vilse, eftersom hon inte hade läst boken ...

    SvaraRadera