Hon skämdes för sanningen. Lögnen var så mycket anständigare.

We begin to live when we have conceived life as tragedy

17 feb. 2012

Kunskapen tillhör dig, ingen annan

Tillhör du dem som regelbundet följer tv-programmet ”På spåret”? Njut så länge det varar. I framtiden kommer det inte att finnas deltagare som har någon allmänbildning att visa upp.

Vi har ledande kommunpolitiker som menar att skolan bör göra sig av med traditionella läromedel och avstå från reguljära prov. – All kunskap finns ändå på nätet, man kan googla sig till allt! utbrister de entusiastiskt.

Men stopp och belägg, vill jag då invända. Vi riskerar att bli dummare och dummare, om vi tror att internet och google ska vara i vår tjänst, och att kunskap är något som klickas fram från andra ställen än den egna hjärnan. För om du inte vet vad det är du söker efter, hur kan du då vara säker på att du någonsin hittar rätt? Gång på gång ser jag exempel på det blinda famlandet, frustrationen i att befinna sig på den osäkra marken, där allt du läser låter lika sant.

De senaste veckorna har jag irriterat mig på Dagens Nyheters lördagsföljetong, ”Fråga bibliotekarien”, där en förnumstig bibliotekarie raljerande tipsar om allt möjligt. ”Fråga bibliotekarien”? Kommer inte på fråga! Inte när råden bara blir befängda och tramsiga, som att man ska göra sig till för att framstå som mer bildad, mer originell och begåvad, eller när fördomar kring läsare som kufar ogenerat sprids.

Jag tänker på min kompis Magnus, som under den tiden när det fortfarande fanns skivaffärer, brukade avspisa butiksbiträdenas förfrågan om de kunde hjälpa till med ett högdraget: ”Nä, jag har lärt mig alfabetet redan”.

Ungefär så har jag tänkt kring bibliotekarierna. Trots att jag ofta besöker biblioteket har jag knappt någonsin tilltalat någon ur personalen, om det inte vore för att ödmjukt fråga om de kunde ha vänligheten att ur källarens låsta förråd hämta upp en bok som de helt i onödan har ställt där, en bok som förtjänar att exponeras fullt synlig för låntagarna.

Så vilka frågar om hjälp? De som inte kan alfabetet? Länge nu har jag hört hur många ondgjort sig över vår fragmentiserade tid, att vi behöver experter som kan peka ut vad vi ska sålla fram ur den oändliga mängd information som väller över oss. Det går inte att som enskild människa ha överblick. Då är det tryggt att förlita sig på expertutlåtanden.

Det är i tider som dessa en man som litteraturprofessorn Pierre Bayard träder fram, med sin illmariga bok ”How to Talk About Books You Haven't Read”. Ingen panik, menar han, då den smarte klarar sig med referat som ger sken av att du är bildad – för vi lever i en tid där skenet inte längre bedrar, utan där skenet är allt!

Ett alternativ vore att själv ta ansvar över sin bildning. Om andra säger att du inte behöver lära dig något, då tycker jag att du ska tänka tvärtom: passa på att lär dig så mycket du kan, och läs – läs böcker, läs tidningar, läs på nätet, på din läsplatta och överallt du kommer åt.

Då ska du också upptäcka att det är en tillräcklig belöning att läsa, att du inte behöver läskampanjer eller tips från experter. För du står på dina egna ben, och har upptäckt glädjen i att ströva omkring i biblioteket för att själv vaska fram fynden. Och inte behöva känna dig underskattad för att din smak inte följer konjunkturens ombytliga ideal. Vill du läsa Gustaf Hellströms ”Snörmakare Lekholm får en idé”, gör det då, även om experten just nu säger att den är mossig.

För tio år sedan lät jag en klass tävla i en quiz, där den vinnande gruppen fick en liten gåva, i form av varsin bok. Längst bak i klassrummet satt den elev som hade all informell makt i klassen och hånskrattade när hon såg vad presenten innehöll. Det skrattet kom rätt ifrån framtiden.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 17/2 2012.)

15 kommentarer:

  1. 1 Bra artikel! Men hopplöst förlegad naturligtvis. Att läsa böcker tar tid och är inte speciellt interaktivt. (Såg på Twitter något om portning från biblioteket. Skämt eller allvar?)

    2 "På spåret" är ett av de få program från SVT Play som man får lov att se här i det hemska utlandet. Vi följer det därför noga. Men jag menar nog att -med ett par lysande undantag- vi redan är i den situation du skisserar upp. Jag vill inte hänga ut någon stackars deltagare (fast det kliar i tangenterna) utan gör det i stället med nöje med den s.k. "domaren." En man som inte vet vad Australiens huvudstad heter, inte känner igen Södra korset, tror att amerikanska borgmästare heter "major" på originalspråket och att nationalsången heter "the star-spRangled banner". Dessutom att Vasaätten dog ut i Polen. Men han är en jävel på popmusik.

    3 Pierre Bayard är en rolig typ. För ett antal år sedan skrev han en "Enquête sur Hamlet" där han med strikt litteraturvetenskapliga och textanalytiska metoder försökte leda i bevis att det i själva verket var Hamlet som mördat sin fader efter att ha hittat honom i säng med Ofelia.

    4 Stå på dig!

    SvaraRadera
  2. Å du Björn, det är texter som denna man triggas av. Men det känns som om man redan sagt allt. Vilket ju Bengt O. visar. Å andra sidan kan man ändå berätta att På spåret är det enda av allt som SvT numera visar som går att se. Och riktigt roligt brukar det vara. A och jag har förstås en egen tävling i soffan och det gör det inte mindre roligt. Annars brukar jag dra den om bokrean för några år sedan då vi skulle fylla på hyllan med Vilhelm Moberg. Två saker hände: först frågade expediten om "det nu var William han hette" och sedan kom hon med en bok av Åsa Moberg och sa lyckligt "var den hon du menade?". Som sagt: exemplen kunde stå som spön i backen, men det får räcka för den här gången. Å andra sidan kan vi aldrig vet5a om William själv är med i kvällens final. Med räkor och ett förnämligt vitt vin kan man ändå få en timme av livet att avnjutas. Tids nog är det dags att läsa. Igen.
    God helg till er båda, i Jönköping och Wien (som väl ligger i närheten av Westfaliska freden?)

    SvaraRadera
  3. Bengt:
    1: nja, jag hade väl hoppats bli portad, men får se. Jag strök två stycken som var mer elaka mot bibliotekarier, men det får väl bli en annan gång.
    2: jo, jag har också minnen från några som gjort bort sig i På spåret, mest advokater, och så en jägare/författare/journalist. I viss mån kan man väl skylla på nervositet och så, men ändå lite dåligt om man i andra sammanhang talar om andras okunskap.
    3. jag läste en understreckare om den teorin, men hade glömt att det var DEN Bayard (jag läste hans bok, How to talk about books ... på engelska). En lustig teori, ungefär lika gångbar som vilken annan som helst.
    4. tack! Ja, vad annat kan man göra?

    Thomas, lustig anekdot om Vilhem Moberg, ungefär som när jag rätt nyligen såg hans namn stavas Wilhelm - så svårt ska det alltså vara, eller som när Jan Gradvall i en krönika kallar Laurence Sterne för Stern. En petitess, kan tyckas, men samme Gradvall skulle aldrig kalla Thåström för Tåström!
    Jag väljer ett rött Valpolicella till På spåret, och håller på paret Strömstedt - jag tycker det är lite skumt att Erik Haaag är med, då han är gammal kompis till både Luuk och Lindström. Frågorna känns ibland lite skräddarsydda, nästan interna.

    SvaraRadera
  4. Äh, Vilhelm! Så går det när man luktat på korken till ett rött vin ...

    SvaraRadera
  5. Haha, så går det - snarare - när petimätern faller på eget grepp. Har vi inte alla en lika bra eller dålig ursäkt när vi råkar skriva fel.

    Wilhem

    SvaraRadera
  6. (Här står det ANGE din kommentar, hm): I alla fal tyckte jag om att läsa detta, även om jag minns en bibliotekarie I Vänersborg som jag för kanske 15 år sedan frågade efter dikter med titeln "Flyttfåglarna" eller "Flyttfåglarna" och han med stor iver förde mig ner i arkivet letade fram den ena efter den andra - och efter det var jag faktiskt upprymd av att ha "frågat bibliotekarien" och fått svar.

    Jag får väl kolla vad "På spåret" är för något. Jag antar att det är tillåtet i Kroatien om det är tillåtet i Österrike. (Jag vet inte vilken logik jag följer i detta.) God afton!

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Den grundläggande frågan är väl ändå vad kunskap är. När t ex datortekniken ger oss möjlighet att utföra många multidimensionella statistiska analyser på kort tid, är då kunskap hur man gör en enda analys eller hur man kan utnyttja möjligheten att göra många på kort tid? Analogt kan man fråga om kunskap i jordbruket är att använda en spade eller att utnyttja det moderna jordbrukets alla möjligheter att optimera skörden.

    Det jag vill åt är att allmänkunskap inte nödvändigtvis är bättre än förmåga att kunna söka efter möjligheter på nätet (eller tvärtom). Våra unga växer upp i sin verklighet och de optimerar naturligtvis sina möjligheter att lyckas i dagens verklighet. Det kan vara surt för oss som växte upp i vår verklighet, men den verkligheten gäller inte idag. Det är naturligtvis aldrig negativt med allmänkunskaper i sig, men de kan stå ivägen för nya och mer avancerade tolkningar av dem, eftersom fakta i sig inte avgör vilken tolkning av dem som är "korrekt". Om de gjorde det, skulle förändringen stanna av.

    Kunskap är alltså kännedom om både fakta och olika sätt att tolka dem. Om dagens generation har mindre kännedom om fakta så har den kanske mer kännedom om olika sätt att tolka dem. Jag tror inte att vi äldre generationer gör bäst i att klaga på yngre generationers sätt att förhålla sig till verkligheten, utan istället att vi bör försöka formulera bättre sätt att förhålla sig till verkligheten om vi tror att vi har det.

    SvaraRadera
  9. Flyttfåglarne menade jag andra gången.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  11. Anonym: Jo, men att skriva fel i en kommentar måste man väl tåla. Det är ju skillnad på att slinta med fingrarna på det underdimensionerade tangentbordet, och att konsekvent ta fel på namn. "Vil[l]hem" kan ha varit en helt omedveten freudian slip.

    Bodil: Jo, nog finns det kunniga bibliotekarier också. Mina exempel gällde att de inte hade Clarice Lispector uppe på hyllorna för några år sedan, när Tranan började ge ut böcker av henne (de hade ställt i magasinet novellsamlingen som gavs ut på 90-talet), & ännu värre, när det häromåret gavs ut flera böcker av Irène Némirovsky, så fanns hennes gamla böcker också i magasinet, när kloka bibliotekarier borde fatta att det fanns anledning att plocka upp dem ur dammet, när det skrevs så mycket om henne i tidningarna ... Annars tänkte jag bara på när jag skulle beställa Virginia Woolfs biografi över Roger Fry på fjärrlån, och fick bokstavera namnet "Fry" 3-4 ggr, tills jag fick säga: Nä, han var inte österrikare (Freij) eller något annat, utan en engelsk konstnär.

    Matte: jag är inte säker på att jag förstår vad du menar, men det låter som en del skolpolitiker brukar säga, när vi lärare menar att eleverna kan mindre nu än förr. - Ja, men de kan andra saker! hävdar då politikerna, utan att vi nånsin har fått svar på vad dessa andra saker är. Det här gäller t ex mattelärarna, som inte fått svar på vad det är för "andra saker" eleverna kan. Ja, nog kan det vara så att man kan vara bra på att tolka, men som jag ser det behöver man i så fall grunderna, man behöver allmänbildning för att kunna få överblick, för annars blir det bara ett löst tyckande. Man kan inte sätta in saker i rätt sammanhang om man inte har några kunskaper - då blir allting lika revolutionerande, som när en föreläsare kom med det gamla skämtet om att vägen till helvetet är stenlagt med goda föresatser (en kliché redan när Blake använde det för drygt 200 år sen), och somliga kolleger skrattade så de kiknade - de hade aldrig hört det!

    SvaraRadera
  12. Ja, men idag är det ju hippt att tala och tänka som om allt - alla slags påståenden, alla referenser - *hade* samma grad av relevans. Det är just det man gör i dagens media, eller forskning förresten (minns att du irriterade dig på det draget i Forslids och hans kompis' bok om författaren som kändis: att de blandar och ger alla slags referenser helt ohejdat, och jag tänkte: tja, det är ju vad Jonas Thente eller Fredrik Virtanen gör också).

    Men helst ska man naturligtvis reffa till det som är lätt igenkännbart för publiken. Spice Girls hellre än Virginia Woolf, Rambo hellre än Jan Troell, Rihanna hellre än Marianne Faithfull, Lars Kepler hellre än Dashiell Hammett.

    SvaraRadera
  13. Mm, problem blir det först när en viss typ av referens tar över, när allt blir utslätat och ingen fattar om man nämner något som ligger en bit utanför mittfåran. Men ens vetande måste någon gång också utmanas, annars handlar ju allt bara om sånt man redan vet. Jag gillar när jag läser en text och känner mig lite dum, alltså dels att jag måste anstränga mig för att förstå, att tankarna ligger en bit före mitt eget tänkande, men också att där finns namn som får mig att tänka - ja, inte vet jag, inte WTF kanske, men typ "vem (f-n) är det?" (Ja, inte ens när jag tänker vågar jag svära: det är nog en yrkessjukdom jag delar med andra svensklärare.)

    SvaraRadera
  14. Jag tycker att du har rätt och att du har fel, och då syftar jag framförallt på din syn på vad ett bibliotek är och bör vara. "Fråga bibliotekarien" är onekligen ett, om än ganska självmedvetet, symptom på en syn på litteratur som något "exotiskt", något "svårt". Jag tänker alltid på Lagercrantz reflektion att en man som utan att tveka erkänner att han aldrig varit i Tokyo aldrig skulle våga nämna att han inte läst Faulkner när jag ska sammanfatta litteratursynen i Sverige idag för mig själv. I viss mån upprätthåller ju bibliotekspersonal den synen. Genom att "förfina" och distansera litteraturen, sätta den på en oantastlig pedestal och beundra den gör man den till något livlöst.

    Å andra sidan måste man ha just den här filtrerande, sållande rollen, just i det fragmenterade samhälle du beskriver. När kunskapstillgången har reducerats till "den endimensionella tomma sökrutan", för att låna en fras och idé av Rasmus Fleischer, måste någon gå in och göra ett utval, erbjuda ett tvärsnitt för besökaren. Jag ska inte försöka mig på att sammanfatta Fleischers idéer om biblioteket här, det kan jag inte, men jag skulle vilja rekommendera dig hans bok "Biblioteket". Extremt intressant läsning om vad ett bibliotek är och skulle kunna vara, betydelsen av biblioteket som "rum" och reflektioner kring hur den fysiska bokens tillbakagång påverkar bibliotekens form och funktion.

    SvaraRadera
  15. Ja, jag hatar ju när det sätts på piedestal! Det där att litteratur betraktas som något "fint", något som danar människan och gör henne bättre.
    Fleischer, ja, det har jag hört talas om. Min läsning ligger lite på den berömda isen just nu, då jag håller på med trilskande uppsatser. Men det är intressant: det jag inte gillar med ex bibliotekarierna, eller eg mest DN-ditot, är den självpåtagna expertrollen, och framför allt den uppenbara förtjusningen: "Åhå, du är villrådig ... låt mig se, jag kan hjälpa dig ..."
    Det är upp till var och en att söka sin kunskap, att bilda sig. Det är kul att veta saker, att inte behöva fråga.

    SvaraRadera