att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 feb. 2012

En dåres försvarstal, August Strindberg

Läskampanjen ”Stockholm läser” bestämde i januari att årets bok för stockholmarna blir August Strindbergs En dåres försvarstal, föga förvånande detta Strindbergsår. Jag norpade åt mig boken när jag gjorde en visit till huvudstaden, och finner argument för att läsa den, trots att min enda koppling är att pappa är urstockholmare och att jag älskar lukten av tunnelbana på morgonen.

På ren franska skrev Strindberg denna hätska försvarsskrift, en pamflett utmanglad till en rätt omfångsrik roman, om den stackars villrådige mannen som med oskyldig min träder in i det äktenskapliga fängelset. Han – ”den fattige bohemen” – gifter sig med friherinnan.

Kärleken är blind – hatet är blindare! skulle Strindberg ha sagt. När den här boken äntligen gavs ut på svenska 1914 sågs Strindberg bokstavligen som en dåre. I boken delar han på sedvanligt sätt in sig i två figurer: författaren och huvudpersonen – ingen ovanlig rollfördelning, utan den kan nog följas från Dante via romaner som Jane Eyre till (Knausgårds) Min kamp.

Med ömsom självrannsakan och ömsom självömkan skriver författaren. Givetvis är det en uttänkt strategi av Strindberg att förminska sig själv, göra sig medveten om sina brister. Texten är ju ett försvarstal, och han lånar friskt från retorikens batteri av knep, både de fula och de sanktionerade. Det uppfriskande är att han blir inte bara sin advokat, utan – kanske omedvetet – även sin åklagare.

Det man blir påmind om är hur litteraturen kan vara, borde vara: gränsöverskridande. Strindberg söker upp gränsen, men han sniffar inte bara på den. Som en privatdetektiv bevakar han världen, söker spår, tecken, symboler, och gör sitt yttersta för att tolka dessa. Han skriver raskt, man frestas säga att han kunde ha hejdat sin penna – men så förstår man att det är en nödvändig brådska, att det här är också ett temperament. Svartsjukan kan se ut också så här: jämför för all del med Prousts mer indolenta men lika intensiva svartsjuka i På spaning efter den tid som flytt. Det är ett annat temperament, men Strindberg saknar, på gott och ont, behärskning. Därför filtreras aldrig hans känslor, utan de presenteras med en omedelbarhet som kan vara lika drabbande som irriterande. Varför inte låta känslorna sjunka in, varför inte bearbeta dem? – Jaha, svarar Strindberg, och varför skulle jag?

Ska man kalla honom för något, så är det väl ”den cyniske romantikern”, som ständigt låter sina blå dunster bli svarta. Han är oerhört känslig och minutiös när han samlar intryck. Så kan bara den som är tillräckligt mottaglig göra. Hans beteende gränsar gärna till parodin, och man påminns om att svartsjukan kan vara den löjligaste av känslor, även när den förkläder sig som värdighet.

Och samtidigt: den som inte är svartsjuk saknar ju fantasi, saknar föreställningsförmåga. Här ges digra exempel på vad som händer den som lever som slav under misstankens tyranni.

En dåres försvarstal handlar som bekant om äktenskapet mellan August Strindberg och Siri von Essen. Hon är gift med en baron, men i öppen dager inleds en kurtis mellan de två, tills hon skiljer sig, och så kan den egentliga äktenskapsskildringen börja – efter drygt 200 sidors prolog. Då lägger författaren in en högre växel. Han förälskar sig främst i hennes små nätta fötter, som ryms i ”Sveriges minsta kängor”. Han förälskar sig i det förbjudna: ”Ljuvliga brott, ljuva lagöverträdelse, gudomliga förbryterska!”

Minst av allt är Strindberg någon harmlös författare. Snarare är han – fortfarande – förargelseväckande. Allt hos honom är kategoriskt: det finns sällan fler än två alternativ. Sällan någon pardon. Han är på gott humör inte minst när han är förtretad, men också när han är förtvivlad. Jag har sällan läst en författare skildra ett självmordsförsök så upprymt som här.

Och så är han både vetenskaplig och vidskeplig, vilket ger texten en dynamik mellan fantasin och förnuftet. Han skriver om sexualitet och andlighet med samma sinnelag.

Han behöver vara i opposition. Han måste också spela en roll, måste bevisa att han är man, och han verkar inte trivas i den rollen: att vara 1800-talsman. Det är en alltför snäv roll för honom, en alltför instängd och inskränkt mansroll. Han revolterar, men gör det snett.

Inte nog med att han är sin egen advokat och åklagare – han är också sin egen psykolog. Romanen blir ett psykologiskt självporträtt – Strindberg var ju besatt av att framställa sig själv, exponera sitt innersta, även med hjälp av fotografier. Det är öppna spjäll till författarens psyke. Han är ibland rolig, ibland bara orolig, men det är med ett humör som smittar, och som nog är nyckeln till det där ”fantastiska” och ”nydanande” som brukar vara epiteten till Strindbergs språk.

”Stockholm läser” instiftades 2002, då det bestämdes att man skulle läsa Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Om jag inte har helt fel hämtades inspirationen från ”Chicago Reads”, där staden unisont läste Harper Lees To Kill a Mockingbird. I Chicago är man något mer ambitiösa, och läser två böcker per år, och har utökat med författare som Jane Austen, Neil Gaiman och Alexander Solsjenitsyn, bland andra. Just den här Strindbergutgåvan av En dåres försvarstal följer Nationalupplagan, och har dessutom ett förord av Märta Tikkanen (försumbart, då det bara handlar om Märta Tikkanen), förutom det obligatoriska efterordet och ordförklaringarna.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar