att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

7 feb. 2012

Ledstången i mörkret. Texter om Tomas Tranströmer, Niklas Schiöler

De första rapporterna från utlandet efter att det tillkännagivits att Tomas Tranströmer erhållit Nobelpriset i litteratur i höstas, att folk badade i fontäner och viftade med svenska flaggor – nä, de var nog rätt överdrivna. Livet gick sin gilla gång också i Rom, Mexico City, Teheran, Pittsburgh …

I Sverige däremot stod den nationella yran högt i tak. Vilket väl är lätt förlåtligt. Det har redan skrivits oändligt många böcker om Tranströmer – många av dem av Niklas Schiöler, som disputerade med den första avhandlingen 1999, och sedan har det rullat på. Den här nya volymen, Ledstången i mörkret, samlar de artiklar som inte tidigare har hittat till bokformatet, och utgörs av ett förord och en avslutande kommentar, sex artiklar och en dikt, inalles nio texter som tryckts samman i en slags broschyr om poeten.

Att Schiöler blev personlig vän med föremålet för avhandlingen är minst sagt suspekt. Även här tröttnar man på ideliga påpekanden – både uttalade och implicita – om Tomas varma personlighet, hans godhet. Det blir också störande med lika ideliga påminnelser om hur fantastiskt bra han skriver sina dikter, hur varje syftning är genial. Här kan man tala om en poesi som för Schiöler inte uppvisar några brister alls, som exemplifierar en perfektion som stör min läsning.

För Schiöler är Tomas Tranströmers poesi bekant mark. När han skriver rör han sig helt obehindrat, och hittar paralleller och gör jämförelser av både väntat och oväntat slag. Jag vet inte om han egentligen gör Tranströmer en tjänst genom att så ofta visa sambanden till föregångare, att så mycket i dikterna är beroende av andra diktares verk. Schiöler närläser så noggrant och så närgånget att han hittar affiniteter hela tiden, kan lägga fram citat från alla möjliga källor – på ett sätt som ibland imponerar och ibland stör, som när han skriver en långsökt travesti på Shelley.

Schiöler skriver gärna om det okonstlade hos Tranströmer – en udda slutsats, då så mycket verkar vara effekten av just ett medvetet arbete i intimt förbund med poetkompisar från förr. Här blir ansträngningen att göra honom omärkvärdig och prestigelös en belastning.

Kanske det där omärkvärdiga gör honom till en så populär poet, även hos så kallat ovana poesiläsare. De får tryggheten till skänks, en oneurotisk förtröstan. Här finns ett facit, och det passar även Niklas Schiölers litterära analys, som inte har svårt för de svepande generaliseringarna, som det här med att japaner och engelsmän kan tänka likadant.

För att läsa Schiöler när han läser Tranströmer, det är att följa en nitisk läsare, som in i minsta detalj vill ha på fötterna. Här skrivs med hängslen och livrem på, och då anar man konturen av den duktiga eleven, som inte vill missa något: kort sagt är allt Schiöler skriver menat att sanktioneras av läraren Tranströmer (Tomas). Iakttagelserna kan vara av självklar art, men då lyckas Schiöler trolla fram ett språk som hittar lämplig abstraktionsnivå, som när han skriver om en av Tranströmers Turner-dikter: ”Tranströmer tolkar Turner. Men han tolkar inte Turner för att klargöra diktens objektiva 'innehåll', utan för att använda det som tillägnad del inom ett helt annat teckensystem.”

Kanske det allra värsta inslaget i boken är den lismande hyllningsdikten till poetens 80-årsdag förra våren. Här redovisar Schiöler sin läsning, i typiska Tranströmer-metaforer, som inte är färdigtänkta.

Vem är Tranströmer utomlands? Spelar det någon roll? Vi har en tendens att överdriva storheten hos de svenskar som någon gång gör avtryck utomlands. Sålunda är August Strindberg en angelägenhet mest för de som på allvar trängt in i teaterhistorien, och Astrid Lindgrens berättelser har inte riktigt påverkat resten av världen i samma utsträckning som den svenska. Poeter blir sällan megastjärnor, enbart i kraft att de översätts: vi har på svenska flera fina översättningar av den fenomenala lettiska poeten Vizma Belševica, men det betyder inte att hon är något annat än en obskyr poet – om ens det – för svenska läsare.

4 kommentarer:

  1. Att så många känt sig kallade att reda ut TT:s gåtfullhet - för den finns - är ett problem i sig. Det kan "döda" TT, göra det svårare att läsa honom.
    Man får vara sparsam.

    Och ibland slår ivern att bevisa TT:s förträfflighet över i ren komik. Som hos Staffan Bergsten, i ett avsnitt om T:s militärtjänstgöring:

    "Krigandet i betydelsen att skjuta ihjäl andra människor torde alltid ha varit honom totalt främmande, åtminstone för egen del. Som signalist var han också förskonad från sådana övningar. Längre fram i livet uttalade han sig vid flera tillfällen negativt om krig."

    SvaraRadera
  2. Jag blev dock överraskad och förvånad när jag såg att kontinentaleuropeisk press och andra media mottog priset praktiskt taget enbart positivt. Man ägnade också själva lyriken stort utrymme - översättningar fanns ju lätt tillgängliga.Och nog fanns det en betydande "risk" i att ge priset till en svenskspråkig poet och förbigå så många anglosaxiska "giganter" eller diktare från nya länder. Såvitt jag märkt har de negativa reaktionerna varit obetydliga (något från USA?)

    Trots detta håller jag med dig i det sista stycket. Men poeter överhuvudtaget: de blir väl aldrig stora ens i sitt hemland såvida de inte förknippas med någon mänsklig tragedi. Lika bra så.

    SvaraRadera
  3. Mm, TT tjänar verkligen inte på dessa herrars ansträngda försök att hela tiden göra honom anständig. Även Lena Philipsson har uttalat sig om krig: hon sa att det var "onödigt".
    En och annan sur reaktion mötte väl också priset, som det tyska litteraturoraklet Marcel Reich-Ranickis "ich kenne ihn nicht", och Tim Parks (engelsmannens) reaktion i NYRB. Fast nåja ...

    SvaraRadera