att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 feb. 2012

Järnladyn

Ser det här ut som en människa - - -

Med vild förväntan ser jag Phyllis Loyds film Järnladyn, om Margaret Thatcher, symbolen för hur djävligt 80-talet var för oss som upplevde det på riktigt. Men så enkelt kan det väl inte ha varit? En ond häxa – nä, i själva verket innebar väl hennes reformer att England ryckte upp sig från 70-talets misär, menar nu hennes försvarare. Nåja – man kan tvista om hur mycket sämre de fattiga fick under hennes regim, eller diskutera om inte reformerna var tämligen måttfulla: vad som kvarstår är att hon var okänslig för yttre påverkan, att hon inte lyssnade på kritik.

Nu har politiken inte mycket med filmen att göra. Meryl Streep spelar den dementa åldriga Thatcher, som nyckfullt besöker sina minnen, men dessa minnen kunde tillhöra vilken person som helst som levde under hennes regeringstid. Streep har fått finfin kritik för sin prestation: det hör till i genren biopics, att det ofta räcker för en skådespelare att sätta sig i rullstol eller utstå en fyratimmarssminkning för att det ska kallas för en ”oförglömlig rolltolkning”. Jag blir aldrig berörd på riktigt av henne, och kan tycka att det hör till hennes yrkes mest grundläggande egenskaper att hon åtminstone ansträngt sig för att få till den där djupa Thatcher-rösten, som åtminstone jag förknippar med avgrunden: först när jag hörde den riktiga Maggie Thatcher prata förstod jag vilket språk som talades i Hades.

Den här filmatiseringen, som alltså mest handlar om den nutida Thatcher, är sövande tråkig, och verkar inte heller ha tagit ställning till vad den tycker om henne. Dessutom används billiga filmknep – hennes döda man är en så frekvent gäst och samtalspartner med henne att man till sist bara blir irriterad på att han sitter där och kommenterar allting, ungefär som ett kommentatorspår på en dvd.

Därför tassar filmen försiktigt på, vågar sig på en försynt kritik av just Thatchers skygglappsbeteende, men i övrigt blir det bara ett porträtt som försöker vara rörande, men jag kan inte bestämma mig för om jag störs av att hon i filmen är för mycket eller för lite människa. Och det är sorglig att denna kontroversiella figur inte kan bli föremål för något mer än denna nonchalanta behandling.

Verklighetens hårda klang - - -

Film är inte sanning, inte ens biografiska böcker är sanningen – men hellre än detta utplattade porträtt hade jag sett antingen en ursinnig uppgörelse, regisserad av någon som Shane Meadows, eller en kritisk analys av vad hennes politik i praktiken innebar för engelsmännen. På vilka grunder kan man, som Annie Lööf, fortfarande ha Margaret Thatcher som sin politiska förebild?

2 kommentarer:

  1. jag råkade på på premiären av nån slags dans/performance art med titeln "Maggie is a twat - the talk show" i köpenhamn idag. där togs det ställning! en speaker-röst som droppade hennes mest cyniska citat, medan en docka i blå dräkt föreställandes thatcher blev misshandlad av en enhörning och ett spöke utklädd till en faun. den förre ville ge igen för att hon förnekade skolbarnen ett glas mjölk, den senare ville hämnas de "pojkar" hon skickade i döden i falklandskriget. i slutet av föreställningen hällde enhörningen upp blod i en tekopp. efteråt bjöds publiken på trekanstmackor och te med citronskivor... surrealistiskt och sevärt.

    SvaraRadera
  2. Ja, det här låter onekligen liter mer spännande ... The milk of human unkindness ... De borde ha låtit von Trier göra Thatcher-filmen, med andra ord!

    SvaraRadera