Salome, Oscar Wilde

I dag fyller Oscar Wilde 160 år. Inte för att man skulle kunna tro det, då han förblivit den yngste av det sena 1800-talets poeter. Han är fortfarande den storögde tonåringen som betraktar världen med en blick lika beroende av naiviteten som av cynismen, och det är det som ger honom den framskjutna platsen hos åtminstone mig, som fortsättningsvis kallar honom poet, trots att han mestadels skrev prosa – dock en prosa som är mer poetisk än de flestas poesi, honom själv inkluderad.

Alastor Press ger i höst ut en fin nyöversättning av pjäsen Salome, som Wilde skrev på franska redan 1891, med visst bistånd av Pierre Louÿs, och som senare skulle översättas till engelska av Lord Alfred Douglas, med visst bistånd av Wilde själv, fast han ratade älskarens förslag. Det är en trespråkig utgåva, där Hillevi Hellberg siktat in sig på det franska originalet, och därmed kommit närmare ursprungstanken än i tidigare svenska versioner, däribland den av Edward Alkman från 1895, som jag tidigare läst med behållning. Det blir en ambitiös utgåva, med en svenska som går i Wildes fotspår och nosar rätt på Bibelcitat och -allusioner. Här finns också Aubrey Beardsleys farligt dekadenta illustrationer, som ramar in texten i sitt tidssammanhang.

Den Fröken Farlig som var på tapeten under epoken fin de siècle blir under Oscar Wildes djärva tillsyn den smått oregerliga Salome, känd från Bibelns Markusevangelium (en text som kan läsas som ett tidningsreferat). Som inspirationskälla behövde Wilde inte gå längre än till Gustave Flauberts novell ”Hérodias”, men det fanns annars ett otal referenser till henne under slutet av 1800-talets bildkonst och litteratur, som Cecilia Carlander visar i ett upplysande förord. (För några år sedan skrev också Mara Lee sin lyckade roman Salome.)

Wilde hade inte svårt att bli fängslad av det visuella, och han utnyttjar helt klart dessa egenskaper i sin version av berättelsen om Salome som lockas att dansa för mammans make tetrarken Herodes och i gengäld kräva Johannes döparens huvud på ett fat. Att hon dansar just de sju slöjornas dans introduceras av Wilde, som också ger offret namnet Iokanaan. Allt det här blir vi varse i de föredömliga fotnoter som Hellberg låter medfölja, som också får boken att bli riktigt användbar. Fotnoterna utvecklar sig till lärda mini-essäer, som ökar i vart fall den här läsarens kunskap i ämnet. (Tips till svensklärarkolleger: vi brukar vara bra på att gnälla på bristen på fortbildning, men att skaffa den här boken har gett mig mer i utbyte än många års föreläsningar. Här diskuteras med en självklarhet till exempel Salomes autonomi och androgynitet.)

Wildes språk är på sätt och vis annorlunda jämfört med hans övriga dramatik, som är mer beroende av oneliners. Inte för att sådant helt saknas här – Herodias fäller till exempel en sublimt enkel replik när man talar om Messias: ”Jag tror inte på under. Jag har sett alltför många.” Här är språket ryckigare, på något sätt barnsligare. Beror det på franskan? Det är inte omöjligt, för det är ju något som sker när vi växlar språk, oavsett hur mycket vi behärskar det (Strindberg skriver annorlunda på franska, liksom Beckett, liksom Conrad och Nabokov är annorlunda författare på engelska jämfört med när de skriver på sina första språk). Ibland är det lätt att glömma att det faktiskt är Oscar Wilde som skrivit den här anomalin.

Dessutom är Salome jämfört med Wildes konversationsdramer mer utpräglat ett läsdrama, även om den ju har spelats på scenen. Jag inbillar mig att min version, den uppsättning jag skapar när jag läser, har en fördel gentemot dem. Wilde låter Salome bli lika mycket antik som modern (nutida), och ger henne tonårsidiom, som Hellberg nog tar till vara bättre än Alkman, i hennes varsamt moderniserade tonfall. För när utspelar sig då hans pjäs, och var? Den historiska tiden glider undan och förpassar innehållet till Wildes samtid, samtidigt som den nu har lämnat sin epok och formulerar angelägna saker om vår egen tid, om 2000-talet. På samma sätt rör sig marken under karaktärernas fötter och lämnar Judéen för att hamna i typisk London-miljö.

Pjäsen förebådar delvis Wildes eget öde. En övertolkning som är lätt att konstruera i efterhand, förvisso – men det finns något profetiskt investerat i flera av pjäsens ominösa repliker. Wilde gillade att leka med elden – att dinera med pantrar – och njuter av att se hur långt han kan gå för att provocera, hur hårt han vågar bita i den hand som föder honom. Inget unikt med det, även Molière gick för långt på 1600-talet.

Det är en pjäs om galenskap och död, om den besynnerliga månen, om incest och äktenskapets fängelse, och det är fascinerande att följa hur skickligt Wilde väver sin historia kring tragedins ofrånkomliga upplösning. Herodias vishet när hon varnar sin dotter Salome för att dansa är lönlös – Wilde ger replikerna en musikalisk intensitet. Att läsa hans Salome är att återigen bli påmind om vilken stor konstnär han är – vilken poet han är. Då återstår det bara att just i dag säga grattis till honom, och grattis till den benådade läsaren som har kvar att läsa detta verk av honom.

Romerska nätter, Martin Glaz Serup

Om du söker efter en poet med förmåga att beröra det lärda innehållet med lätt hand är danske Martin Glaz Serup något för dig. Han skriver hoppingivande dikter som förenar melankolin med euforin. 

Bra poeter klarar av att hålla två bollar i luften samtidigt. Det är också något spännande som inträffar när exempelvis det konceptuella samsas med det konventionella, att det är just i den brytpunkten man kan hitta dikter som förenar nya impulser med en förankring i en tradition. Från svenskt håll har exempelvis Malte Persson hämtat sin näring ur den här dynamiken. 

För två år sedan kunde vi läsa Martin Glaz Serup på svenska, i den besynnerliga boken Marken, som gjorde starkt intryck på mig. Nu återkommer han med en ny bok, även denna gång översatt av Stewe Claeson. Romerska nätter består av en enhetligt skriven berättande dikt i sexton avsnitt, med en kortare ingångsdikt, och den tar spjärn mot bland annat Pier Paolo Pasolinis dikter.

Liksom hos Pasolini finns i Glaz Serups tilltal en fräckhet inför livet och en nonchalans i hur han hanterar sina föregångare, som plockas ned på jorden. Ibland bokstavligt, som när Seneca står mitt i en klunga alkisar. Poeten ordvitsar: ”det är en lisa / att förlisa”. Mitt i livet befinner han sig – en livsfarlig situation för en poet, som exemplet Dante kan informera oss om.   

Poetens livssituation är förvärrad. Han bor i en mental istid, efter en skilsmässa. Han reser, mestadels till Rom, där han börjar tänka på Pasolini, och dennes beroende av sin mor. Han tänker på sin egen mor. Han skildrar staden, folket. Han har sex (OBS! inte PK-sex). Små obetydliga besvär avlöses av större och dunklare orosmoment.

Han mår väl så där, när han besöker sin mors gravsten och får se en kvinna ge fellatio åt en naken man på en parkbänk intill: ”jag tycker att de sörjande, de är också jag / vi är trötta och otäta / vinden viner, som om den läckte / någonting skramlar i oss, som om vi vore, som om vore, som om vi vore hinkar av metall / som någon bar på, som om vi vore fyllda med sten”.  

Dikterna ställer upp existentiella funderingar, i resonemang som binder samman en olycklig grundinställning med en nyfikenhet som lotsar dig genom oförutsägbara associationer. Tilltalet är som sagt fräckt, men samtidigt ödmjukt. Helt tar inte olyckan över heller, utan ibland finns häpnadsväckande och benådade glädjestunder.   

De långa dikterna inbjuder till böljande sjok, men Glaz Serup lyckas parera den hotande slappheten med snillrika infall, och en generell pigghet som smittar av sig. Det här är dikt du blir på gott humör av att läsa, ett intryck som förstärktes när jag för ett par veckor hörde honom läsa i Rum för poesi på Bokmässan. Det här är en poet med glimten i ena ögat och svartsynen i det andra.

Det ger honom en smått skev blick på tillvaron, och där finns en annan poetisk sanning (”Säg sanningen, men säg den snett”, som Emily Dickinson skrev). Jag föredrar Martin Glaz Serups skarpa skevhet framför mycket av den prydliga och raka svenska poesin.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 16/10 2014)

Drömmen om Sverige, Niklas Orrenius

I originalpocket från Natur & Kultur ges Niklas Orrenius DN-reportage om Syrienkriget ut som Drömmen om Sverige. Han berättar om några flyktingar som längtar hit, som har storslagna planer och en bild av Sverige som han helst vill korrigera, men han låter dem fortsätta drömma.

Jag måste erkänna: jag har inte läst dessa reportage, publicerade i DN, helt enkelt för att jag inte har haft tid? Har jag tusen ursäkter? Nja, jag har väl prioriterat annat – läst meningslösa intervjuer, krönikor om helt andra saker. Jag har hållit distans. Tänker en aning att jag gör botgöring nu genom att läsa den här boken. Men botgöring känns sällan bra.

Vi har alla ursäkter. Kan tycka ungefär så här: att Sverige gör rätt mycket för de syriska flyktingarna. Men frågan är ju om det är Sverige som gör tillräckligt eller om det är de andra länderna som gör för lite. I Europa då.

Orrenius gör i förordet en parallell till 1930- och 40-talet, när han som högstadieelev på 80-talet frågar sin farmor varför Sverige inte gjorde mer mot nazismen. Visste de inte bättre? Jan Guillou hävdade ju det rätt nyligen, att Sverige var dåligt informerade. Något som bestrids av samtida dokumentering. Och tänk fyrtio år framåt, som Orrenius implicit gör: vad kommer de att säga.

För det här är den viktiga frågan. Inte om vi idag tycker att vi gör det tillräckliga, utan vad eftervärlden kommer att säga om oss. Nu är det lätt att anklaga våra förfäder, att de borde ha bekämpat nazismen hårdare. Politiker är inte kända för att tänka längre än innestående mandatperiod. Dock måste sägas att vår EU-kommissionär Cecilia Malmström åtminstone i de här reportagen gör ett gott intryck, genom sitt arbete att påverka andra nationers regeringar att utöka sina insatser för flyktingarna.

Det är inte anständigt att vägra hjälp, och som Malmström visar när hon läxar upp idioten Donald Trump som har svårt att svälja förtreten när han inte längre får kalla flyktingarna för ”illegala”, för vad ska de då kallas. Vad sägs om människor? föreslår Malmström i en obesvarad fråga på hans twitter.

Hur långt sträcker sig kärleken till vår nästa? Vem är din nästa? Du måste ställa dessa frågor, och du måste fråga dig vad världen är värd om du fortsätter säga nej. Krig är allt vidrigare, drabbar i allt högre utsträckning civilbefolkningen. Nu lever en miljon syrianska flyktingar i Libanon, i öppen konflikt med sin fientliga omgivning. De vill förstås vidare, och om de lyckas ta sig genom Turkiet till Bulgarien vill de ännu vidare, till Sverige, med något mer generösa uppehållstillstånd än Tyskland, som bara erkänner dem så länge kriget varar.

De kanske mest drabbande styckena rör det ohyggliga stängslet i Bulgarien, 33 km långt, med ståltråd och rakbladsvassa knivar, som ska hindra flera flyktingar att ta sig in i Europa. Med hjälp av svensktillverkade kameror bevakas gränsen, och man kan väl hoppas att vår nya utrikesminister ska lägga fler strån i kors än den avgående för att arbeta för ett mer humant EU.

En bra sak med Orrenius reportage är att han påminner om misstaget i att se flyktingarna som en grupp. De är individer. Precis som vi, som så gärna hyllar individualismen och det unika, som hyllar toleransen. Han visar det mänskliga perspektivet. I de här länderna håller vidrigheterna på att normaliseras, och då är det minst sagt beklämmande att tala om ”nog”, att vi inte har plats, att vi inte har råd. Det rör sig om människor som skickar iväg syskon på olaglig smuggling kalkylerande att inte båda kommer att överleva men förhoppningsvis någon av dem, och då sitter vi och räknar tusenlappar.

En annan bra sak är att han fångar samtiden i flykten, tar den i kragen. Han reser i krigets närområden – att ta sig in i Syrien är för riskfyllt. Det är möjligen mer rapport än analys, men det är bra så – analysen kan vi få sedan, nu är det mer akuta saker vi behöver ta ställning till. Därför tycker jag att det är en så viktig bok, och det är kanske också så att jag inte är helt unik i att ha varit lite nonchalant i mitt tillägnande av nyhetsrapportering. Hur mycket visste vi? kommer framtiden att fråga. Nu har jag lite mer att svara på.

Det är också bra att Orrenius visar att det trots allt finns hopp, att några goda exempel visar att människor kan utföra goda gärningar och att en tänkbar framtid måste bygga på sådana premisser.

död är enkel prick . vårt enda märke, Katarina Carlshamre

Katarina Carlshamre är född 1972. Hon har tidigare forskat kring franskspråkig och svensk litteratur, och varit fotomodell. Hon begår nu debut som poet med en kryptisk bok, död är enkel prick . vårt enda märke (Lejd). Det är en bra bok.

En bra bok är alltid två saker: en sak för hen som skriver, en annan för hen som läser. Därför försöker jag läsa med dubbel optik – en omöjlighet, men poesin hör till det omöjligas konst, och läsningen likaså. Jag gör inga anspråk på att ”förstå” vad Carlshamre försöker uppnå med sitt skrivandet. Bara att det är något dels genomarbetat och färdigt – att det är en debut är inget som märks – och dels att hon verkligen avser att sätta avtryck, att hon inte nöjer sig med att komma ut som författare.

Det här råkar vara en av de första svenska böcker jag läser efter att jag hört vår nya kulturminister säga att kulturen ska vara ”demokratibärande”. Om jag korsar min cynism med lite realism uppskattar jag att de cirka 200 läsarna av den här boken har andra saker i åtanke än demokratibärande. Är Bah-Kuhnke en av de 200 läsarna? Förmodligen inte – hon avser nog annan kultur än nyskriven poesi.

Carlshamres bok handlar om döden. Det är ju demokratiskt, visserligen. I början är diktjaget ett barn, en dotter, som låter sin blick filtreras av idiosynkrasier när hon ser familjen styra mot förvirring och kaos. Alla känslor tas in, barnet stoppar svansen mellan benen (in i hålet), desarmerar hotet Simon till ”slimson”, och språket hackar:

”Mammans pladder över rummet flyger fladder över

rummet pressar mig snurrar mig väggen jag är rädd

Jag är rädd och jag pladdrar och det hjälper och jag hör

bara orden men slimson ser

Jag pladdrar jag biter min tunga

Men slimson ser

Och vi är tysta och han ser mig och jag är rädd men

han säger mig och de kan de kan mig spärra med

Jag kommer aldrig”

Jag kommer aldrig? Kommer aldrig kalla slimson ”pappa”? Bra poesi måste uppfinna sitt eget språk, och det här gör Carlshamre bra i detta första parti – samtidigt som det är en vansklig väg, att det riskerar att bli ett maner. Därför är det nog välfunnet att hon sedermera överger det hackande språket.

Här är det som att erfarenheterna får språket att gå sönder. Då kan man göra som Kent – den fega vägen: ”Det finns inga ord för det, på det här jävla språket”. Men så lätt får man inte göra det för sig, om konst ska vara konstruktiv. Carlshamre visar hur språket kan förmedla upplevelsen, även när den överskrider det du kan beskriva. Då får du börja skapa. För hennes ord går rätt in i erfarenheten, när hon direktkommunicerar sin känsla.

Barnet blir inlåst. På riktigt? Eller blir dottern inlåst i sorgen? Hon blir sedan helt plötsligt själv mamma, till dottern Ella. Men det är en problematisk relation. Vem hjälper vem här, kan man undra när mamman säger: ”Jag håller mig i hennes hand”? I en av samlingens kusligaste dikter står mamman och dottern vid en busshållplats och ser på andra sidan gatan en kvinna, som två gånger identifieras som ”döden”, men det kusliga är att hon känner igen sina egna drag i dödskvinnan (ungefär som Kate Bush i låten ”Under Ice” följer en kvinna som åker skridskor över isen, och ser genom den genomskinliga ytan en drunknad kvinna, en kvinna som två gånger benämns som ”it's me”).

Att här finns lyriska kvaliteter torde vara uppenbart. Här finns också en dramatisk spänning, som förmodligen tas till vara ännu mer då den dramatiserade versionen får sin premiär i Bologna i april nästa år.

Mellan löftet och lögnen utspelar sig Carlshamres dikt. Löftet lyder: ”lämna mig aldrig”, något som förstås aldrig kan uppfyllas. Varje mamma dör. Och det här är en diktbok om döden, om inte titeln i sig räckte som upplysning. Det är också en bok som har ett slipat språk, ett helt genomtänkt koncept som följs konsekvent. Efter ordet ”ingenting” följer två tomma sidor. När mamman tar med sig dottern Ella till hennes mormor ”Any” – Any, som i vem som helst då.

Vi lever i mörkret, och Carlshamres bok visar att vi kan möta mörkret. När hon låter språket stabiliseras blir hennes bok faktiskt ännu mer övertygande, kanske genom att det illustrerar språkets förmåga att assimilera sig. Vi vänjer oss. Ursprunget är trotsspråket, det som bråkar och bänder sig och vrenskas. Det som går i bitar. Spår av detta ursprungliga språk finns kvar i den fortlöpande berättelsen.

Och så kan boken illustrera nytt hopp, genom att mörkret övergår i ett ljus. Den mörka skogen – bekant från Dantes värld – blir en passage mot en ljusare tillvaro där snön breder ut sig, lika hoppingivande som det vita pappret för den konstruktiva konstnären, hen som inte ger upp och börjar ömka bristen på ord.

Vi ses i morgon, Tore Renberg

Torsdagens Nobelpris till Patrick Modiano aktualiserade Moa Matthis fråga som lyftes i DN häromveckan: varför är nya böcker så djävla långa? Modiano skriver tunna böcker, liksom förra årets vinnare Alice Munro som ju skriver noveller. Så tar jag mig an Tore Renbergs Vi ses i morgon (Atlas) med viss skepsis. 572 sidor – ska det vara helt nödvändigt?

Nödvändigt? Det är för lite, tänker jag hela tiden medan sidorna fladdrar förbi och intrigen rör sig mot det obönhörliga slutet. Lyckligtvis kommer det fler böcker i den här serien, där man väl får säga att Renberg har lyckats där så många svenska kolleger gått bet, i att angripa en populärkulturell genre och använda den på ett sätt som förnyar hela genren. Det kan bara göras med genuin kärlek, jodå, men det kan nog också bara göras om denna kärlek tillåts skava mot en lika genuin respektlöshet.

Marcus Grahn har översatt Renbergs språkliga fyrverkerier, denna Stavanger-skildring om människor som går vilse. Skämt som går snett. Planer som går i stöpet. Goda uppsåt som kolliderar med onda handlingar. Allt medan det allt mer konkretiserade mörkret sänker sig och lägger sig till rätta i de stackars människorna: ”Efter några kulna veckor höst kom en mystiskt ljus och vacker dag. Det är ett tecken på något, men vad? Apokalyps eller lycka?”

Allra mest handlar det om Rudi och hans tjej Cecilia, samt hennes bror Jani, som leker smågangsters. Heavy Metal-trummisen Daniel och hans nyblivna tjej Sandra och den svartsjukt bevakande döva Veronika. Och så Pål, den ömkliga ensamstående pappan med stora spelskulder.

Renberg själv är en spelare i sitt skrivande, och i den här vilda vilda västern-berättelsen dubblerar han sina insatser, och spelar med märkta kort. Inte för inte citeras Motörheads ”Ace of Spades” – ja, för även om boken inleds stiligt med Nick Caves ”Get Ready for Love” innehåller den ett överflöd av hårdrock, en musiksmak som tilltalar ung som gammal på orten.

Passande – ja, dels för att de medelålders figurerna är kvar i sina tonår, och det sägs att de inte växer upp utan de växer ned, och dels för att romanen i sig har en stil som lierar sig med hårdrocken. Allt är så överdrivet och uppskruvat hela tiden, till den grad att det borde kantra, det ska inte fungera, det måste krascha. Den överdimensionerade stilen rör sig kors och tvärs, river, sliter och kränger. Kalla det hårdrock eller barock, men det hålls ihop, genom inlevelsen i tonåringarna i olika åldrar.

Här finns en tonträff i replikerna, så suveränt infångade och avlyssnade. De olika karaktärerna ges unika idiom, och överskrider de schabloner de annars riskerar att hamna i. Invånarna träder fram och blir riktiga människor, så att du som läsare märker hur de tar sig ut ur boksidan och ställer sig bredvid dig. Vilken människoskildring!

För att ta exemplet Rudi – en dumsmart eller smartdum filosof med en hjärna på högvarv som ibland tar honom till blixtrande insikter och ibland till dimhöljd förvirring. Han har en enkel levnadsregel: ”Alla människor – nästan – är schysta.” Värt att tänka på ändå. Han smyglyssnar på Coldplay – kanske för att markera att han är på väg ut ur den där tonårsfällan, att han är på väg att lämna hårdrocken och bli vuxen. Också ett steg bort ifrån överdrifterna och kriminaliteten, mot normaliseringen – för inget är väl mer normalt än Coldplay?

Karaktärerna ges ömsinthetens och fientlighetens språk, ibland hos samma människa. Och Renberg korsar gärna det komiska med det hemska, illustrerat bland annat i Cecilias ambivalens inför Rudi, eller Daniels vacklande mellan Sandra och Veronika. På bokmässan nämnde Renberg Selma Lagerlöf som en inspiration till sin roman, vilket jag uppfattade som en artighet, men här identifieras ju Daniel som varg, vilket låter som Elsalills replik om herr Archie i Herr Arnes penningar: ”Jag har älskat en ulv i skogen”. Av Lagerlöf kan man lära sig mycket, även något om att man bara hatar det man inte förstår, och hur viktigt det är med den förståelsen när vi närmar oss det vi intuitivt uppfattar som apart eller felaktigt.

Men jag tänker också på tv-serier, hur vi följer olika människoöden och flera parallella historier. Så ofta som det sagts att tv-serien är den nya romanen, men så länge romanerna är så här bra finns det ingen anledning att överge den som form för berättandet. Stavanger liknar Twin Peaks, där du bara behöver skrapa lite på ytan för att hitta människor som flirtar lite för intensivt med det farliga. Även här är människorna lika bisarra som de är trovärdiga. Någon ska dö, det är premissen för romanen. Olika kandidater anmäler sitt mer eller mindre ofrivilliga intresse.

Ofta sägs det att vad som gör en roman riktigt bra är när den är bättre och större än sina enskilda komponenter. Tricket som jag imponeras av här är hur Renberg låter sin vingliga farkost få en så stabil färd, och liksom i förbifarten också säga svidande saker om samhället, om familjen, om pengarna, om internet, om längtan efter att bli någon och få ingå i ett sammanhang även om det är ett ruttet sammanhang. Detta, utöver den suveräna människoskildringen, är vad som får mig att längta efter fortsättningen.

Blåsa liv (Pulsslag), Clarice Lispector

”Vem är du som läser mig? Är du min hemlighet eller är jag din hemlighet?”

Om jag gör en tillbakablick över vad jag har skrivit på bernur sedan starten för åtta år sedan (hemska tanke!) skulle jag nog genast se att de texter som har skrivits mest friktionsfritt har handlat om Clarice Lispector. Av någon anledning har hennes böcker gett mig i gåva det lättlätta skrivandet. Jag har skrivit helt spontant, och det har varit på gott och ont och det dåliga har fått vara kvar och spillt över och fläckat det i någon mån bra.

När Lispector dog 1977 efterlämnade hon i manusform den märkliga samling texter som nu ges ut på Tranan, Blåsa liv (Pulsslag), i Lennart Sjögrens förfarna översättning. Jag läste boken på engelska, som A Breath of Life. Det är en förbryllande bok. En underbar bok, kanske den mest sublima skapelsen i hennes serie av sublima skapelser, sammanställd i efterhand av vännen Olga Borelli. Strukturen är lös – det vill säga, fri.

Huvudpersonen är en manlig författare (”Författaren”). Han skapar en kvinna – blåser liv – en Ângela Pralini. Ett objekt, som ”kommer från aldrig”. Han är en mörk skog, hon är havets vågor: ”Ângela är ingen 'gestalt'. Hon är en känslas utveckling. Hon är en idé förkroppsligad i varat. I början fanns bara idén. Sedan mötte idén verbet. Och sedan var verbet inte längre mitt: det överskred mig, det var allas, det var Ângelas.”

Fast vad ska sägas om intrigen? Det känns som att jag bara upprepar mig, att påstå att intrigen är underordnad det oöverträffade språket – att jag hellre än refererar vad det handlar om skulle vilja citera typ varannan mening i boken, för att det är så djävla bra formulerat: ”Jag planerar ingenting, jag tar ett språng ut i mörkret och tuggar dunkel och i detta dunkel får jag ibland se det lysande och rena skimret av tre briljanter som inte är ätbara.”

Lispector skriver filosofiska romaner. Är de krävande? Det beror på din inställning. Det här är litteratur att konfronteras av, en världsuppfattning som vill ta sig in och utmana hur du ser på världen. Det är också läsning att bli utmattad av, och jag säger inte att det här är idealisk litteratur, eller att jag vill att alla ska skriva sådan litteratur. Att skriva så här innebär att skapa en egen genre. En ny sorts litteratur. Kafka gjorde det, förvisso också Joyce, om än inte i lika hög grad som många tror. Men det går inte att säga så om Borges, om Woolf, om Faulkner, för hur bra de än är, något nytt gör de inte.

Även om det handlar om döden är det i hög grad en skapelseberättelse. Ett estetiskt testamente. Att den inte blev avslutad är helt logiskt, då den tillåts fortsätta. Redan första meningen griper tag, slår fast innehållet: ”Det här är ingen klagan, det är ett rovfågelsskri. Regnbågsskiftande och oroligt. Kyssen på det döda ansiktet.” Ett skrivande på väg mot skrivandet. Ett farligt skrivande, ett rovdjursskrivande. Lispector är en farlig författare, som lägger sig så nära det instinktiva. Nära galenskapen. Hon befriar det förbjudna.

Det är lojt och hyperalert på samma gång, i en symbios mellan dessa polariteter, att hon är lika disträ som hon är fokuserad. Ja, i mötet mellan ytterligheterna finns nyckeln till denna makalösa prosa. I hur hon skriver det verkliga, skriver sig själv genomskinlig. I negationerna, lika mycket i icke-tänkandet som i icke-skrivandet. Hur alla känslor rör sig mot varandra – extasen och hatet, hur allt spiller över och in i varandra.

Du sveps med i spontana infall, nycker. Ângela blir både önskedröm och mardröm, och en författare är ju också en märklig kombination av lögn och sanning. Hos Lispector finns det för mycket av både lögnen (påhitten, anfallen) och sanningen (erfarenheterna, insikterna). Hon är attackerande. För att anfall är bästa försvar? För att försvar är anfall.

I dialogen mellan Författaren och Ângela saknas all distans. Det är en fullkomligt megaloman text. Här visas att frihet är det farligaste som finns för människan. Vad Lispector visar med sin text är indirekt hur livskänslan intensifieras i dödens närhet. Blåsa liv är både mer och mindre än tvillingtext till Stjärnans ögonblick, som skrevs samtidigt, och är något mer känd. Dialogen är mellan två jämlikar, kaxiga ordväxlingar, en battle mellan två konstnärssjälar, med Författaren som en Victor Frankenstein och hans Monster-Ângela som en like där rösterna går in i varandra – sömlöst – och skapar nya oroligheter. ”But what if the object started to speak?” frågade sig Luce Irigaray retoriskt. Lispectors roman är ett svindlande svar på denna (icke-)fråga, ett jublande sorgset svar.

Ingen annan författare har heller lärt mig så mycket som Clarice Lispector. Vad har hon lärt mig? Hon har lärt mig att läsa. Det låter futtigt. Vad betyder det att läsa? Att läsa – det är inget, du ska – leva. Att leva, det är allt. Läsning: det är tidsfördriv, förströelsen. Då är det i vilket fall en upphöjd förströelse, en förströelse som tar över och invaderar ditt tänkande. Hon har lärt mig det viktigaste: ifrågasättandet. Att inte ta saker för givna. Att dela Kierkegaards upplevelse (inlevelse, utlevelse) att man måste förvåna inte bara andra utan också sig själv.

”Så här skriver ingen annan!” Vilken kliché det är ändå, men det förblir det enda jag har att tillgå. Så här skriver ingen annan – lyckligtvis, vill jag invända. Det är för subjektivt, för apart, för extremt. Vad ska man ha hennes böcker till? Det rör sig inte om någon användbar litteratur, eller lämplig eller ”nyttig” litteratur som du kan läsa för att boosta ditt ego eller din självkänsla eller kulturella kapital. Lispectorfansen behöver inte sprida något evangelium. Allvarligt talat: jag skiter i om du läser henne eller inte, för du måste göra det på ditt eget initiativ. Upptäcka.

Den här religiösa skapelseberättelsen är kanske inget för nybörjaren, som jag kan lugna med att det finns på Tranan sedan tidigare finns sex vidunderliga böcker att tillgå, den ena vildare än den andra, alla lika utsökt kongenialt formgivna, på ett sätt som ökar läsbarheten och får dig att vilja återvända. För hon menar att religion och konst är detsamma, varken mer eller mindre.

Att blåsa liv är detsamma som att blåsa död, säger Lispector. Att andas död. Ironi eller inte: substansen rinner bort. Hon skriver här sin dödstext, sin dödande text, sitt dödsbrev, som innehåller allt annat än död, det är full av liv, pulsslag, blåst, andedräkt.

”Att vilja förstå är bland det värsta som kan hända mig. Men genom din godtrogenhet lär jag mig att inte veta. Men jag lever i fara. Inte en fara för faktum utan ytterst …”

Promenader i Virginia Woolfs London, Lisbeth Larsson

Det är ett bra ämne Lisbeth Larsson har valt till sin bok, Promenader i Virginia Woolfs London (Atlantis). Staden London är betydelsefull i de flesta av hennes tio romaner, som betas av var och en, samt essän Ett eget rum. Omslaget är vackert, med ett sepitatonat fotografi från 1917, där Woolf som vanligt avstår från att möta kameran med sin blick (jag hade som förstaval till min bok ett foto från samma session). Texten i boken är också sepiafärgad.

Ofta sägs det att Woolf har blivit en ännu mer angelägen författare på 2000-talet: sådant är svårt att mäta, men genom översättningarna av hennes två första romaner finns nu alla tillgängliga på svenska, liksom att ellerströms har inlett en fin svit med hennes essäer, samt att det inom kort kommer en nyöversättning av Åren – en rätt välbehövlig sådan, då den gamla har fyllt 73 år.

I vilket fall är Larsson en bra vägvisare in i den skönlitterära värld som tillhör Woolf. Behövs en sådan? Både ja och nej, skulle jag vilja svara. Givetvis ska du läsa utifrån ditt eget intresse, men det vore ohederligt att undvika de svårigheter du möter när du läser Woolf. Svårigheter som inte ska överdrivas heller, men det behöver nog sägas att du tjänar på att känna till romanerna innan du tar dig an Larssons bok.

Den ägnar sig åt att kartlägga i första hand de promenader som tas av de fiktiva karaktärerna i Woolfs böcker. Boken innehåller också 21 stycken kartor, som tar sin fortsättning på förlagets hemsida, där du om du är på lite nördigt humör kan följa med ned på googlemaps gatunivå. Ned från ditt elfenbenstorn till de avgörande promenader som frigör tänkandet hos denna författare. Bilden av Woolf som världsfrånvänd har reviderats starkt på senare år, där man betonat hennes politiska engagemang.

Larsson är en skicklig läsare av romanerna, och redovisar många belysande iakttagelser. Hon skriver också lättillgängligt, och har mycket att säga om karaktärernas promenader. Att resonemanget rör sig vidare mot en mer allmän litterär analys behöver inte vara en brist; i synnerhet när intrigen lämnar staden. Det gör Woolf redan i sin första roman Resan ut, på färden mot Sydamerika. Men den romanen inleds med en promenad, från The Strand till The Embankment, och det är förstås en symtomatisk och symbolisk inledning på ett författarskap.

Artonhundratals-romanen beskriver staden, medan modernismen nöjer sig med ett namngivande. Woolf befinner sig i skärningspunkten mellan båda, även om Larsson betonar hennes pionjärinsatser inom modernismens område. Bland annat gör hon en suverän läsning av könsbytets konsekvenser i Orlando. Kring sekelskiftet försvann Dickens gamla London, när staden moderniserades, medan Woolfs London i stort sett finns kvar, åtminstone dess områden: därför blir det mer givande att tala om henne som en aktuell London-skildrare.

Larsson citerar friskt ur Woolfs böcker, och det blir goda påminnelser om hur starkt detta författarskap är. Hur starkt? Ja, Larsson själv vill att vi ska uppskatta även hennes numera mindre uppskattade romaner, som de två första, som jag tycker är långa men känns ännu längre, och så den problematiska granit-romanen Åren, som utkom 1937 och snabbt blev hennes största framgång bland läsarna, medan den efter hennes död räknas till hennes svagaste. Att utsätta den för en ny omvärdering skulle då delvis ske på bekostnad av de fem romaner som brukar räknas som hennes mästerverk – Jacobs rum, Mrs Dalloway, Mot fyren, Orlando, Vågorna. Jag tror inte jag är beredd att byta ut någon av dem. Fem mästerverk – inte många av hennes kolleger kan stoltsera med liknande prestationer. Joyce klarade av att skriva en fenomenal novellsamling, en hygglig roman (Porträtt av konstnären som ung) samt två intressanta och ambitiöst överladdade fiaskon.

Förvisso kan jag ändå tycka att det är bra att de klart längsta kapitlen här handlar om två av de förbisedda verken, Natt och dag och Åren, och att Larsson har så mycket (gott) att säga om dem. I kapitlet om Åren finns ett gediget resonemang kring hur den ursprungliga planen att sammansmälta fiktionen med en politisk analys övergavs (essän Tre guineas blev en egen bok), men att den politiska analysen gestaltas i romanen är något som forskningen har förbisett, kanske på grund av att den tar sig uttryck i det vardagliga livet hos karaktärerna.

Där jag inte håller med Larsson handlar det om rätt perifera saker, som att inte alls en övervägande majoritet ser slutet i Natt och dag som lyckligt, eller att det inte var Woolf som kom på begreppet ”husets ängel” (det är från en 1800-talsdikt av Coventry Patmore), eller att Antigone i Sofokles pjäs ”begravs levande”, då hon ju förekommer Kreons dödsdom med ett självmord. Det sista är en petitess, kanske, men delvis brister då paralleller till Woolfs karaktärer som bildligt blir levande begravda i äktenskapet. (En bok om hur äktenskap skildras i Woolfs romaner får gärna bli ämnet för en annan bok om henne.)

Tänkandet sätts igång av gåendet, hävdar Larsson, och det är nog inte unikt för Woolf. Tänk bara på Strindbergs berömda Stockholmspromenader. Genom att röra sig rumsligt kan också perspektiv skiftas, där tankar och känslor rör sig från en ståndpunkt till en annan, i en konstruktiv rörelse. Larsson går så långt som till att hävda att Woolfs promenader är performativa.

Hon vill dock inte gå så långt som att kalla Woolf eller hennes protagonister för flanörer. I exemplet från essän ”Att strosa omkring på gatorna” är ärendet införskaffandet av en penna. I och för sig ett svepskäl, både för berättarjaget och författaren, vill jag invända. I Randi Salomans bok Virginia Woolf's Essayism antyds en kvinnlig flanör som mer eller mindre Woolfs uppfinning, även om hon i sina romaner har flera exempel på kvinnliga karaktärer som far illa när de rör sig ensamma på stadens gator. Kvinnors rörelsefrihet är starkt begränsad, i relation till hur män tillåts röra sig hur de vill i staden.

Det var viktigt för Woolf att transcendera vrede och hat när hon skapade konst, för att inte bli en destruktiv bitterfitta. Hon genomskådar i bok efter bok de patriarkala strukturerna, men gör det förhållandevis ofta med lekfull blick, med en satirisk udd som är så vass att offret inte märker när han blir skuren. Hennes män är fyllda av den charm som då var mannens privilegium. Dessa män som givetvis också fanns i hennes närhet.

Tydligen existerade redan tidigare en utbredd kartografisk forskning kring främst Mrs Dalloways promenader i romanen som bär hennes namn. En av de saker Larsson påpekar är att många av de tidsbestämda promenaderna är omöjliga att genomföra i verkligheten. Man varken orkar eller hinna gå så långt under så kort tid. Hon vägrar acceptera detta som slarv från författarens sida, utan söker efter betydelsebärande symbolik (liksom i en del geografiska angivelser som inte stämmer med verkligheten). Rör det sig om drömpromenader? Ett önsketänkande? Promenader som bara sker i fantasin?

Är det ens viktigt? Snarare ger Woolf efter för en konstnärlig frihet, ett kaxigt trots mot sanningen. Hennes teori om vikten att kombinera vetenskapens granit med konstens regnbåge, som Larsson refererar till ett par gånger, är en nyckel till förståelsen av hennes litterära verk. ”Han var en kvinna”, står det till exempel om Orlando, och då kan man antingen harkla sig och påpeka att grammatiken inte tillåter en sådan formulering, eller så kan man ge efter för konstens frihetsanspråk.

Poeter är Nobelpristagare som Svenska Akademien inte har erkänt

I morgon meddelas vem som får årets Nobelpris i litteratur. Att det finns många kandidater kan vi vara säkra om, och lika mycket säkerhet vill jag investera i förvissningen att det inte heller i år ges till en poet. För är det en genre som Svenska Akademien har åsidosatt de senaste tjugo åren är det poesin, medan dramatiken sett utövare som Dario Fo, Elfriede Jelinek och Harold Pinter få priset, alla efter poeten Wislawa Szymborska, som fick det 1996.

Jo, jag är förstås medveten om att Tomas Tranströmer är poet, och att han fick priset för tre år sedan har nog inte undgått någon. Men det ser ut att ha varit ett undantag, och det förblir trist att en hel generation poeter ser ut att bli förbisedda. Inte minst med tanke på att Modernista sedan ett par år ger ut Inger Christensens samlade böcker på svenska, och i nästan samtliga recensioner behöva bli påmind om det sorgliga i att hon aldrig fick Nobelpriset. Eller att förra årets pristagare prosaförfattaren Alice Munro förmodligen omöjliggör att den briljanta poeten Anne Carson hinner få priset, då de råkar dela nationalitet.

Anne Carson (foto Lawrence Schwartzwald)

Bland de aderton finns ändå ett knippe skickliga poeter, som Kristina Lugn, Katarina Frostenson, Jesper Svenbro, Kjell Espmark och Anders Olsson – samt att Horace Engdahl med sina essäer visat sig vara en lysande läsare av poesi. Lugn visade i höst sig vara en ypperlig poesiläsare i svt:s bokcirkel i Hökarängen, programmet om Stagnelius. Ja, rentav berättaren Torgny Lindgren gav i sin ungdom ut några diktsamlingar. Här borde finnas kompetens att vaska fram en poet som skriver lika värdefull litteratur som de prosaförfattare som mestadels premierats sedan Szymborska.

Till förra årets Augustpris nominerade vi två poeter, men det var med den lite luttrade vissheten att deras chans att vinna var mer obefintlig än minimal. Den ende som vunnit Augustpriset med en diktsamling är – just det, Tomas Tranströmer, med Sorgegondolen. Det var arton år sedan.

Det kan te sig som en obetydlig fråga, men i förlängningen riskerar poesin att bli allt mer marginaliserad, och det tjänar ingen på. Allra minst samhället, även om jag är medveten om att de flesta tycker att poesi är flummigt och snobbigt. Glöm då inte att poesi är vår mest ursprungliga kommunikation, att det inte behöver vara svårt eller otillgängligt.

Det sista som överger människan lär vara hoppet. Bli därför inte förvånade om ni hör någon sucka uppgivet när Peter Englund tillkännager att årets Nobelpristagare är en prosaförfattare.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 8/10 2014)

Ett så starkt ljus, Lyra Ekström Lindbäck

På tåget råkar jag hamna intill en trio arbetskolleger i åldern kring trettio. Två färglösa kvinnor och en man (”kille”) i skinnjacka och skägg. De pratar. Det vill säga: han pratar, de lyssnar, de har inga åsikter. Han berättar för dem om filmer, Guldbaggebelönade filmer han har sett med sin ”tjej”, och hur värdelösa de har varit och varför, och de lyssnar med stora ögon.

Eller gör de det? Himlar de inte med ögonen, eller är det mitt önsketänkande? Håller de god min? I Lyra Ekström Lindbäcks nya roman Ett så starkt ljus finns den här mannen (”killen”) representerad, han som är ca 35 men vill känna sig som ”tjugo nånting”, som tycker det är fräscht att dissa filmer som kritikerna gillar för att han själv har så schysst smak.

Jag är själv en dålig iakttagare, och är därför tacksam över författare som verkligen har den här utsökta förmågan att betrakta sin omvärld och dra skarpa slutsatser utifrån vad de har sett. Helt klart har Ekström Lindbäck tagit in sin omgivning. Det finns en exakthet i hur hon presenterar dessa slutsatser, i den här ambitiösa romanen som lyckas hantera stora pretentioner utan att bli överlastad eller tillkrånglad.

Det handlar om Sara, en yngre kvinna som håller på att arbeta sig fram till att bli författare. Aha, tänker du, ännu en av dessa förtäckta självporträtt, men vänta – den här gången åtminstone finns det en poäng med att hon skriver och reflekterar kring sitt skrivande, då det har bäring på innehållet. Hon är attraherad av skådespelarkompisen Joanna, en spännande och nyckfull tjej – det är inte ömsesidigt. Sara trånar förgäves – som det ju blir när man trånar. Hon flirtar lite lojt med barndomsförälskelsen Linnéa, en tråkigare kompis, men det leder inte till något. Hon träffar C. Se – en hen. C som i ”se”, kan sägas, dels för att hen är fotograf, och dels för att ge emfas åt att vi älskar det vi ser, och C är något att fästa ögonen på, någon som ”har förmågan att rinna in i vilken struktur som helst och kasta om den bara genom att ändra skuggsättningen”. Hen är en androgyn Tintomara-gestalt (här finns en del referenser till Almqvists Drottningens juvelsmycke, och Sara, som heter Tino i efternamn kallas en gång lite omotiverat själv för ”Tintomara”).

Romanen handlar i stort om sexuell identitet, men också om mäns privilegier, deras uppblåsthet – varför trodde mannen (”killen”) på tåget att kvinnorna ville höra långa utläggningar om filmer han inte ens gillade, det är ju lika absurt som att jag skulle lägga ut texten om Lasse Winnerbäck. De uppblåsta männen som snackar osjälvständigt om Derrida, som de gillar, de finns också representerade i Ekström Lindbäcks roman.

Det jag gillar med den här romanen är att den väljer ett nytt angreppssätt på denna urgamla problematik. Jo, det är lätt att säga att det är lätt för män, att de har en snitslad bana genom livet, att män inte behöver anstränga sig för att bli tagna på allvar – i de flesta situationer stämmer det, jag delar den analysen. Men rättvisan skulle invända att detsamma gäller för snygga kvinnor, att de också får den enklare vägen, att bli curlade av sin omgivning. Att romanen blir något av en uppenbarelse, en epifani, beror på hur Ekström Lindbäck arbetar från klarhet till vaghet, hur hon utnyttjar det diffusa till att säga klarsynta saker. Som hur det känns att bli avvisad, hur ja och nej kämpar inombords för att hjälpa till i hanteringen av vankelmodet: ”Läppstiftet har skavts av till hälften, lämnat munnen lite rödflammig och narig, jag har ingen lust att kyssa henne längre trots att jag känner hur trosorna klibbar våta under jeansen.”

Romanen är skriven i en undersökande stil, som på omvägar når exakt hur det känns att falla för någon. Den sanning som finns i fiktionen når längre än andra typer av sanningar, och det är nog därför jag gillar den här boken mer än hennes kanske lite förhastade debut, Tillhör Lyra Ekström Lindbäck. Den saknade distans. Hon är fortfarande ung, men ändå lika gammal som Johnny Marr var när The Smiths splittrades.

Det undersökande finns också i den språkmedvetenhet som demonstreras i resonemang kring enskilda begrepp. Det är ett språk som vågar uträtta något, ett språk som får bära eller brista, och ger sig ut på osäker mark. Det är inte skrivet på den gängse svenska prosan: säker, städad, väluppfostrad och rumsren. Journalistspråket – visst, det fungerar och är korrekt, men Ekström Lindbäck har valt ett ryckigare idiom, ett svajigare tilltal. Du blir som läsare utsatt för en språklig energi som är uppfriskande. Att klara av att citera Djuna Barnes i en roman utan att det blir krystat är i sig en bedrift. Romanen har också en vacker titel, som inte bara är dekoration: ”Ett vackert ljus” blir en fras att tillämpa på innehållet.

När Sara träffar C hamnar hon i ett stand by-läge, och romanen delar detta läge. Är det lyckat? Nja, men stillaståendet blir en effektiv illustration till mänskligt beteende. Då förstår vi också varför Sara måste vara författare, och varför Lyra Ekström Lindbäck måste skriva och varför hon måste skriva just den här romanen, för sådana människor som mig och sådana som dig, Emils oerhört vackra tal till henne (till oss alla): ”Inte för att de ska tycka synd om oss. Utan för att de ska ana hur det kunde kännas. Pressa dem till den lite äcklade svindeln när de snuddar vid liknande saker inom sig själva. De har aldrig behövt lära sig att klara sig i en sådan värld. De vet ingenting om att röra sig genom hemliga landskap av oförlösta möjligheter som man aldrig kan veta säkert om någon annan kommer att tro på. De vet ingenting om vad det innebär att behöva klamra efter förnedrande stereotyper, sluta vara bara människa, för att ens smärtsamma erfarenheter över huvud taget ska kunna framträda.” 

Det är nästan mer än vackert, och en fin påminnelse om vad vi ska ha litteraturen till. Den ska inte vara polemisk – men konfronterande, och utmana våra värderingar och fördomar.

nära darrar ingen hare, Emma Warg

Emma Warg är född 1967 i Umeå. Liksom jag – men där upphör alla likheter. Hon har en karriär som skådespelerska och fotomodell i Frankrike och USA bakom sig. Det har inte jag.

Nu debuterar hon som poet med nära darrar ingen hare på det nystartade förlaget Sedura. Det är en bok som utgår från en brors död, även om händelsen i sig inte tillåts ta över innehållet. Sorgen håller sig i bakgrunden, en diskret närvaro i diktjagets liv. Boken i sig är en tämligen regelrätt diktsamling av äldre snitt – alltså långt ifrån den konceptdikt eller långdikt som svenska poeter till stor del föredragit under 2000-talet.

I samlingens inledande delar skriver Warg utpräglat kroppslig poesi, där armhålan, fötterna och fittan skrivs in i dikten, liksom kroppen i hela sin längd. Hon berättar sin egen historia, och så – ungefär mitt i boken kommer en cesur i det lugna tilltalet, det chockerande tilltalet: ”i morgon dog min bror”. Chockerande både med sin utsaga, som du så att säga inte registrerar först, upptagen som du är med att tyda den ogrammatiska utsagan.

Jag blir till en början inte klok på vad det är som håller ihop de här dikterna; om det handlar om att hålla saker normala, att det kan röra sig om en förträngning. Warg skriver: ”vi log mot varandra och vi dog mot varandra”. Döden finns överallt, för den privata världen delas med världens död i de här dikterna.

Vissa inslag gör mig skeptisk, som att Ronald Reagan helt omotiverat citeras. Andra saker gör mig mer välvilligt inställd: främst hur dikterna kan öppna sig mot det ofullständiga, att bristen görs till en styrka, att antydningarna blir betydelsebärande element: ”vi sover varandra / som motsats / till när vi är vakna / dricker tysta varandra / jag är mer förflutet mer förlust / du är yngre och vackrare / du är ännu inte helt”. Jag hade gärna sett mer av sådana suggestiva ögonblick. Då lyckas Warg skriva konturlös dikt som ändå inte saknar styrsel. Även ett par dikter med uppenbart norrländska naturmotiv slår an bra – inte enbart på mina nostalgiska strängar.

Allt är då i de lyckade dikterna underförstått. Inte helt bearbetat, men det ska (nog) vara så. Dikter i ofärdigt skick, på något sätt. Då finns det också en motivering till den lite kufiska titeln, att det handlar om att låta färdiga idiom utsättas för spratt.