Resa i Småland, Smålands författarsällskap

Den nya antologin från Smålands författarsällskap samlar tjugosju reseberättelser. De hade mått bra av att lämna sina självbiografiska inkörda spår och satsat mer på fiktion.

Småland är vackert, läser jag i den nyutkomna antologin Resa i Småland. Smålands författarsällskap har samlat tjugosju berättelser med resan som gemensamt motiv. Åtskilliga skildringar av det vackra landskapet och den trolska naturen senare känner jag mig lite vimmelkantig.

Är inte definitionen av vad som är vackert beroende av dina barndomsminnen? Minnet som dessutom är en nostalgisk egoist som vill ha ensamrätt på dina skönhetsupplevelser. Å andra sidan finns i den här boken några inflyttade smålänningar, som i vuxen ålder också förtrollas av just det vackra.

Är Småland ett landskap utan identitet? Medan du knappt kan knacka på en stugdörr i Västerbotten utan att träffa en ”berättare” kännetecknas författarna i det här småländska sällskapet mer av att vara ute i andra ärenden än att dupera med skrönor och omvälvande historier. Här konstateras det självklara i stället för att försöka gestalta en verklighet.

Debutantologier skrivna av unga författaraspiranter präglas av en iver att visa vad de går för, något som ofta kan ge ett ansträngt intryck. De tjugosju bidragsgivarna i den här boken har mer inrättat sig i en godan ro-mentalitet, och det kan ge ett intryck av att de inte har ansträngt sig alls.

Det är också ett äldre garde som har formerat sig, där väl egentligen endast Jonna Fries (född 1981) kan kallas relativt ung. De flesta är rutinerade skribenter som oftast skriver prosa. De poetiska undantagen är inte av det oförglömliga slaget, med undantag för Peter Hultsberg, som visar känsla för både språk och rytm.

De uppenbart självbiografiska novellerna dominerar. Det kan röra sig om en tjej i en vit jacka som Martin Wänerholms berättarjag fantiserar kring på en tågresa, eller Carin Rickardssons cyklande och bilturer genom det vackra småländska landskapet. Ingen av dem kan kallas färdig litteratur, utan liknar skrivövningar.

Men här finns också en del essäliknande texter om det tynande glasriket, samt Roberth Johanssons fina text om hur ”O store Gud” hittade från Mönsterås fram till USA och blev en av världens mest spelade andliga sånger. Goy Persson berättar några spridda minnen från sin tid som general för Nässjö poesifestival.

Nu hör det väl till sakens natur att en bok av det här slaget blir i spretigaste laget. Hade jag varit redaktör hade jag gjort två saker. För det första korrekturläst noggrannare, så att inte inkonsekvent användande av ”de” och ”dom” använts i samma text, liksom tagit några av skribenterna i örat för att de inte lärt sig skillnaden mellan ”var” och ”vart”.

För det andra hade jag nog också bett skribenterna vara mer osentimentala med sina minnen. Ibland överskattar du allmänintresset för dina erfarenheter, helt enkelt. Inte för att det är något fel på din verklighet, men en läsare har begränsat tålamod med att lyssna till dina konstateranden att naturen är förtrollande eller att du som åttaåring tjusades av speglarna på damrummet i Stora hotellet i Jönköping.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 12/11 2016)

En hyllning till det påhittade

En av orsakerna till att jag började läsa skönlitteratur var längtan efter att ta del av historier som gjorde världen större. Historier som inte behövde vara sanna – men sannolika. Därför att det finns en djupare slags sanning i fiktionen, en sanning som rör sig bortom det bokstavliga. Ett skrivande som gestaltar, med Ekelöfs ord, ”ett tänkande känsloliv”.

Nu läser jag en uppgiven krönika av Lotta Lundberg i Svenska Dagbladet (7/11) och förundras över den ynkedom som verkar ha brutit ut bland en viss typ av läsare. Att läsa har för mig varit en övning i att öva fantasin, men uppenbarligen läser andra annorlunda.   

När en av Lundbergs tidigare romaner, Skynda, kom och se, nu översätts till tyska måste hon stå till svars för åtskilligt. Att hon som svensk skriver om tyskt 30-tal, att hon som kvinna skriver om män, att hon som vit har en svart huvudperson, samt att hon har mage att skriva om kortväxta när hon själv är över medellängd. 

Uppgivet konstaterar Lundberg att hon nästa gång ska överge fiktionen, genom att publicera sin dagbok och hänga ut sina vänner. ”Jag ska dränka mig i min egen spegelbild”. Det är en beklämmande beskrivning av ett förlamande tillstånd där allt ska evidensbaseras, och jag är ense med hennes prognos att konsten går under om vi ska avkräva den här typen av legitimitet från utövaren.

En av senare års största svenska romanupplevelser blir med detta synsätt en bluff: Aris Fioretos roman Mary, om den unga grekiska kvinnan som tillfångatas av juntan i början av 70-talet. En man skriver utifrån en kvinnas perspektiv – så infamt! Att den romanen blir en så levande upplevelse beror ju i hög grad på en sällsynt form av inlevelse, en bedrift som på alla plan är hoppingivande och förtröstansfull. Tänk att litteraturen kan åstadkomma något sådant.

Läs för all del också Karolina Ramqvists korta skrift Det här är natten, där hon beklagar sig över journalister och andra läsare som ställer frågor till henne som rimligen borde ställas till hennes romanfigur Karin: ”Hur är det att leva tillsammans med en kriminell?” I DN recenserade Nils Hansson Frida Hyvönens nya skiva (4/11) och nästan hela texten spekulerar i hur mycket av texterna som är självupplevt – trots att artisten i en intervju i samma tidning hävdat att hon skriver skönlitteratur.   

Exemplen kan mångfaldigas, men tendensen är tydlig: det verkar bli allt svårare för många läsare att skilja mellan fakta och fiktion. Eller snarare att vi har blivit så dåliga läsare att vi förväntar oss att det som står i texten är den bokstavliga sanningen.

Det är en torftig och humorbefriad typ av läsning att söka efter författarens kontur hos romankaraktärerna. Som om just författare skulle sakna fantasi och gestaltningsförmåga. Den här typen av läsare har förstås alltid funnits: i Prousts stora romanverk På spaning efter den tid som flytt raljerar han över en kvinna som läst Brott och straff och tar för givet att Dostojevskij måste ha mördat för att kunna skildra Raskolnikov.   

Problemet uppstår när dessa läsare avkräver författaren absolut lojalitet med ideologi, sexuell identitet, etnicitet, och så vidare. Med all respekt för den debatt om kulturell appropriering som har försiggått de senaste åren – skönlitteraturen utarmas om vi upprättar ett embargo mot författare som rör sig utanför självbiografins räjonger.

Vi måste aktivt arbeta mot fördumning och förenkling. Världen behöver inte mer av onyanserade lösningar och facit som inte kan ifrågasättas. Vi behöver utmana vår världsbild och ibland också ställa våra förutfattade meningar på ända.   

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/11 2016)

Stigen där spindlarna bygger bon, Italo Calvino, översättning Johanna Hedenberg, Natur & Kultur

Italo Calvino känner vi mest som den fantasifulle författaren bakom snillrikt uppbyggda romaner som De osynliga städerna och Om en vinternatt en resande, eller den ojämförliga Klätterbaronen. Det vi har saknat på svenska är debutromanen, något som nu är åtgärdat när Natur & Kultur ger ut Stigen där spindlarna bygger bon i Johanna Hedenbergs översättning. I anslutning till den tre andra titlar, Klätterbaronen samt Den tudelade visconten och Den obefintliga riddaren.

Här är fantasin mer nedtonad, och Calvino bekänner sig snarare till den neorealism som italiensk film befann sig i åren efter andra världskrigets slut. Romanen utkom 1947 – tolv år innan Günter Grass debuterade med sin Blecktrumman, som på sätt och vis speglar tematiken i Calvinos roman. En annan parallell är kanske Jerzy Kosinskis Den målade fågeln, åtminstone finns det någon enstaka scen som påminner om den, även om Calvino inte går riktigt lika långt in i ohyggligheterna som polske Kosinski.

Här är huvudpersonen en tioårig busunge, Pin, som röker och dricker och har en åldrings hesa röst. Systern, ”Svarta Rina”, är en något äldre tjej med hästansikte som prostituerar sig – bland annat med en tysk soldat. Pojken får i uppdrag av traktens ligister att stjäla tyskens pistol.

I förordet skriver den något äldre författaren om sin debut, med den kritiska blick man önskar fler författare borde äga. En utredning om förhållandet mellan fiktion och verklighet är också viktig att ta del av: ”Litteratur och livserfarenhet är inte två universum utan ett. […] böcker uppstår ur det praktiska livet och relationer mellan människor.” Ja, verkligen: den som separerar fiktion från verklighet är ute i ogjort väder.

Enbart för förordet skull är det värt att ta sig an den här debutromanen. För om folk bara lärde sig läsa – läsa så som Calvino gör – behövdes inga författarskolor. Calvino är busförfattaren som med ofog formar sin poetik. I sin bok Italo Calvino. Skönlitteraturen som livsform från 2014 visar Torbjörn Elensky hur Calvino lärt sig av äventyrsförfattare som Joseph Conrad, Robert Luis Stevenson och Ernest Hemingway, men också hur det var nödvändigt att frigöra berättarjaget från sig själv för att paradoxalt nog kunna göra historien till sin egen.  

Den vane Calvinoläsaren kanske förvånas över hårdheten i stilen, men den känns nödvändig för att ge den här berättelsen sitt rättmätiga allvar. Han uppfinner en strikt upprätthållen ram till sin berättelse om pojken, en ram han i sina senare romaner helt ska ignorera. Eller kanske snarare klättra – ja, klättra – bort ifrån, ut ur ramen och in i romanen. 

Är våldet en spiral eller en labyrint? Jag uppfattar det som ett sluttande plan som för dig längre och längre bort från din värdighet. Du kan försöka blicka bakåt mot den själ du har lämnat bakom dig, där uppe finns den, långt ifrån där du nu befinner dig, där nere, på väg djupare och djupare ned, där du ska upptäcka att bottnen saknas, att du kan fortsätta att falla djupare. ”Det finns inget som gör mer ont än att vara en dålig människa”, konstaterar Calvino med det slags koncisa facit som utgör diplomet för den som varit med om det slags hemskhet som krig är.

Även om det är frågan om neorealism är det som att Calvino inte kan avhålla sig från att skriva en pikaresk, med pojken som någon som övermannas av äventyrliga situationer. De nya bekantskaperna, den ena vådligare än den andra. Själv är Pin en slags kombination av alldeles för naiv och alldeles för erfaren – en av de farligare kombinationerna. Han är ömsom påhittig, ömsom förtvivlad; ömsom sadistisk, ömsom ömtålig. Ena stunden klottrar han obsceniteter han på en vägg, i nästa råkar han på en död kropp som ligger på ett fält. Men han är också omgiven av opålitliga människor, och det verkar vara Calvinos ärende, att betona hur komplicerat det är att lita på dina medmänniskor.    

Calvino var bara tjugotre när han skrev denna debut, men det är påfallande hur färdig han redan är. För den delen var han ett år äldre än den Stig Dagerman som skrev vårt språks enda krigsroman, Ormen. Det må vara att fantasin inte ännu helt har vaknat till liv, men det är ändå fascinerande hur skickligt skriven den är. Ett exempel på det är scenen när Pin knycker tyskens pistol, smyger in i systerns sovrum mot tyskens byxor. Det är en andlöst intensiv scen – tycker jag, tills vi följer pojkens förehavanden med pistolen strax därefter. Det är så häpnadsväckande spännande hur Calvino ger oss tillträde till pojkens förtjusning – tycker jag, tills vi följer arresteringen. Et cetera, genom romanen.

Ja, det är häpnadsväckande, och man kan beklaga uselheten i att denna ypperliga roman inte har översatts tidigare. Eller glädjas åt att den äntligen blir översatt. Jag väljer det senare, och kan bara konstatera att det är en förbannat bra roman, helt nödvändig för den som i likhet med mig tycker att Calvino hör till 1900-talets allra mest oumbärliga författare.

Förfärande kvinnor. Gotisk skräck från Brontë till Gilman, översättning KG Johansson, Vertigo

En ny antologi från pålitliga Vertigo samlar elva kvinnliga författare från 1800-talet under vinjetten ”gotisk skräck”. Förfärande kvinnor lyder den lockande titeln. Fast pedanten i mig vill korrigera till ”postgotisk”, då gotiken som epok mer eller mindre hade upphört när den här bokens äldsta alster skrevs, alltså 1842. Som genre lever den vidare in i våra vetenskapliga dagar, förvisso, och är väl livskraftigare än någonsin.

Livskraftig? Ja, för till det märkliga med gotiken hör ju att dess förtjusning i undergång och dekadens verkat ha vaccinerat den mot sin egen död. I ett informativt förord skriver översättaren KG Johansson tillsammans med förläggaren Alexandra Nedstam om periodens uppgång, med Horace Walpoles The Castle of Otranto som portalverk, en populär roman som följdes av horder under sent 1700- och tidigt 1800-tal. De väljer ut kvinnor från en något senare period, med motiveringen att gotiken är en specifik kvinnlig skrivart. Det är lätt att hålla med, för även om Walpoles roman fick några manliga efterföljare, som Matthew ”The Monk” Lewis och William ”Vathek” Beckford, är den stilmässiga regenten Ann Radcliffe.

Den här samlingen innehåller en handfull bekanta namn – två av systrarna Brontë, George Eliot, Elizabeth Gaskell samt Charlotte Perkins Gilman – och en handfull mindre bekanta namn. I den senare kategorin utmärker sig främst Adelaide Anne Procter, som skrivit en spökdikt.

Charlotte och Emily Brontë representeras av var sin skrivövning på franska från perioden som elever i Bryssel – dessa behjärtansvärda men lätt försumbara texter översattes till engelska innan de hittade fram till den här antologin. Det är två allegoriska dödstexter, där Emily föga förvånande är mer dramatisk. Pedanten i mig vaknar till liv när han ser att uttalsangivelsen av systrarnas efternamn uppges på ett felaktigt sätt. Jag kan också tycka att det är lite drygt att kommentera George Eliots utseende på ett så nedlåtande sätt. Det bör dock påpekas att generellt är kommentardelen ambitiös och vad jag kan bedöma korrekt, även om de många referenserna till wikipedia kan förvåna.

Det karakteristiska för gotiken är stilen, i mitt tycke mer fängslande än tematiken. De här författarna skrev alltså i gotikens kölvatten, på en stil som var föråldrad redan då. Det ger en tidsmässig förskjutning, en vag känsla av oro, av att saker inte står rätt till – en erinring av det opålitliga. Johansson, som tidigare bland annat översatt Percy Bysshe Shelley, visar bra känsla för arkaismer som ger atmosfären en lagom patinerad yta. Det finns gotiska drag hos Selma Lagerlöf, för den som vill upptäcka mer än den här antologin uppbådar.   

George Eliots längre novell ”Den lyfta slöjan” är mästerligt uppbyggd, och påminner om Eliots storhet. Hon visste en del om de bistra erfarenheterna, om vad fiendskapen mellan människor har för pris. I novellen är det en ung man som trånar efter broderns fästmö, och tyvärr känner han inte till Oscar Wildes maxim om att vara försiktig med vad man önskar eftersom man kan få det. Hennes novell illustrerar kärlekens maktspel, och visar även de psykologiska insikter som är gotikens bidrag till litteraturen:

”Så absolut är vår själs behov av något dolt och okänt – något som kan hålla vid liv de tvivel, hopp och ansträngningar som är dess livsluft – att om hela vår framtid med början i morgon, med ens skulle uppenbara sig för oss, så skulle hela mänsklighetens intresse riktas mot de få mellanliggande timmarna; vi skulle flämta inför vår enda okända kväll och morgon; vi skulle vilt rusa till växelkontoret för vår sista möjlighet till spekulation, till framgång, till besvikelse: vi skulle få se en mängd politiska profeter som förutsade någon kris, eller ingen kris, under de sista tjugofyra timmar som låg öppna för profetior.”

Elizabeth Gaskell är måhända mest känd i vår tid som den första levnadstecknaren av Charlotte Brontë, som hon rentav träffade innan hon skrev sin (fortfarande läsvärda) biografi. Hennes bidrag i den här antologin, ”Den gamla barnflickans berättelse”, är vid en ytlig bekantskap en spökhistoria som har åtskilligt att tacka Brontë-systrarna för, kanske främst Emilys Svindlande höjder.

Det må vara hur det vill med den saken: jag känner till den här novellen från originalet, ”The Old Nurse´s Story”, en högst gedigen (post)gotisk novell, som jag läser med stor behållning. I översättningen är Johansson generös med styckeindelningen, vilket möjligen gör novellen mer läsbar, även om det ger ett oortodoxt intryck (min engelska version återger ursprungspubliceringen i Dickens tidskrift Household Words från 1852, och det är tänkbart att antologin använt en senare version till sin översättning).

Novellen är krånglig, men kan läsas som en tidig variant av den tematik som Henry James gör bruk av i sin mästerliga längre novell ”The Turn of the Screw”. Även här är spökerierna mer eller mindre skenbara. Johansson får problem med originalets skotska dialekt: ”my wee bairnie” är ju något färgstarkare än svenskans ”min lillla flicka”, en formulering som inte riktigt speglar originalets tonträff. För den delen är inte Gaskell alltid en säker stilist: ”I could see that she defied the old man with a fierce and proud defiance” stör åtminstone min stilkänsla, eftersom det är en onödig upprepning. Svenskan fungerar faktiskt lite bättre: ”jag såg att hon trotsade den gamle mannen med stolt och brinnande högmod”.

Men det mest fantastiska med antologin är ju den efterlängtade nyöversättningen av Charlotte Perkins Gilmans briljanta novell ”Den gula tapeten”. I kommentaren läser jag att den redan finns i flera svenska översättningar, men jag hittar bara en av Barbro Stenström och Irja Carlsson från 1983 samt Ingrid Maria Ingemarks från 1990. Jag jämför Johanssons översättning med Ingemarks översättning.

Det mest anmärkningsvärda är att Johansson konsekvent gör originalets kursiveringar versala, något man kan ha synpunkter på. En välvillig tolkning är att han därmed vill förstärka novellens karaktär av handskrivet manuskript, och förvisso kan man föreställa sig kvinnan skriva med versaler när hon vill betona saker. Samtidigt är kursiveringarna en så viktig och betydelsebärande del i novellen, och blir här lite opassande. Likaså, apropå det formella, är ju originalet indelat i tolv separata avsnitt, avskilda med asterisker i de flesta av mina fyra olika versioner på engelska (en version har något ännu mer dramatiskt: sex svarta punkter). Alva Dahl skriver om asterisken i sin nyutkomna bok Interpunktion, hur asterisken kan fungera som ersättning för kapitelrubriker. Hos Johansson har Gilmans novell endast fyra avsnitt, medan Ingemarks är något generösare, med tio avsnitt. Det är trist att ingen av de svenska versionerna bevarar vare sig originalets kvantitativa indelning eller kvalitativa med asteriskerna, som ju indikerar att en längre paus förflutit mellan skrivsessionerna för kvinnan – pauser som tar henne längre in i förfallet.

När Gilman ger kvinnan epitetet ”this nervous condition” har Ingemark tolkat det som ”mina klena nerver”, medan Johansson väljer ”den här hysterin”. Ett lite onödigt ordval, då Gilman några rader tidigare faktiskt själv har ordet ”hysteria”, och det är ett ord som inte behöver överanvändas – poängen kommer ju fram ändå. Det är en novell från 1892, och då kan det vara lämpligt att som Johansson gör behålla semikolonet; det ger texten den behövliga patinan, medan Ingemarks version som är 26 år gammal var försiktigare med detta tecken. Säger något om tidsandan kanske – jag föredrar i så fall Johanssons val, som är både modernare och mer föråldrat.

En olycklig syftning åstadkoms när kvinnan nämner att det ser ut som att några skolpojkar tidigare huserat i hennes rum: ”The paint and paper looks as if a boys’ school had used it. It is stripped off – the paper […]”. Fast läser vi meningen noggrant ser vi ju att hon bara nämner skolan, och det är därför hon betonar att det är tapeten – och inte pojkarna, eller strikt talat pojkskolan – som är nedrivna. Ingemark löser det elegant: ”Målningen och tapeterna ser ut som om en pojkskola hade använt rummet. Tapeten är bortriven i stora sjok […]”. Johanssons lösning är lite förvirrande: ”Färgen och tapeten ser ut som om skolpojkar hade bott där. Den är bortsliten – tapeten alltså […]”. I den här svenska versionen blir det obegripligt varför hon känner sig tvingad att betona att det är tapeten som är bortsliten, eftersom ”skolpojkar” (”de”) och ”den” inte är samma sak, medan ”a boys’ school” (”it”) och ”it” ("the paper") ju är det.

När kvinnan kallar Jennie ”sly” och i nästa mening sig själv för ”clever” är det bättre att som Ingemark variera med ”listiga” och slugt”, än att som Johansson använda samma ord: ”listig”. De ska inte dela ord med varandra!

Vem är denna Jennie? Enligt berättaren en syster till maken John, men man kunde också uppfatta henne som hans älskarinna, att det är svartsjukan som driver hustrun mot sinnessjukdom och vanföreställningar. I sin sista replik kallar hon henne för ”Jane”, något som kan tyda på att antingen är hon galnare än vi har trott, eller att systern alltså är något annat än syster (älskarinna). Enligt kommentaren står det ”Jane” i alla utgåvor av novellen – dock inte i Ingemarks översättning, som märkligt nog ändrar till ”Jennie”.

Nu har jag skrivit ganska utförligt om översättningen, utan att egentligen nämna något om hur fantastisk Gilmans novell är. Den är kort och koncentrerad, tål att läsas hur många gånger som helst, och kanske är det svårt att ens skildra ett uns av den storhet som finns inom det begränsade formatet. Så trots mina invändningar mot delar av översättningen: du ångrar dig inte om du läser den!

Andra tider, andra fåglar, Heinrich Heine, översättning Malte Persson, Ruin

De nya översättningarna av Heinrich Heine är metriskt exakta men också livfulla och moderna. Äntligen blir bilden av denna tyske poet mer komplett.

Den tyske romantiske poeten Heinrich Heine (1797-1856) har ofta översatts till svenska. Det har dock i första hand handlat om hans enklare visor, hämtade från hans populära Sångernas bok. Nu utkommer en efterlängtad översättningsvolym där Malte Persson väljer lite andra dikter, och ger oss därmed en lite annorlunda bild av den här skalden.

En bild som vidgar bilden av romantiken som en världsfrånvänd epok. I sitt digra efterord kallar Persson Heine med en välfunnen bild för en ”upplyst romantiker”, och det är spännande att följa den poetiska utvecklingen genom denna kronologiskt uppställda bok.

Det finns ju en ljuvhet i Heines enkla sångbara poesi, en ljuvhet som vidrörs här med ett par översättningar från de tidiga samlingarna. En ljuvhet och en lätthet, som gör att det går utmärkt att memorera ett par av dem och sjunga dem som vaggvisor (tips till småbarnsföräldrar: jag lämnar sömngaranti på några av dem).

Men Heine är så mycket mer än ljuv. I sina politiska dikter fann han uttryck för frustrationen över sitt tyska hemlands småaktigheter och obehagliga tendenser. En av de klassiska dikter som vi kan hitta här är ”De schlesiska vävarna”, med sin desperata ”vi väver”-refräng:

”Förbannat fosterlandet, det falska:

där frodas bara skam och ilska,

där bryts var blomma tidigt av,

där frodas en mask i dess ruttna grav –

                      vi väver, vi väver!”

Väver vad då? En liksvepning över Tyskland. Heine ska förstås också för evigt ihågkommas för sin sanna profetia att där man bränner böcker där bränner man snart människor. Ofta är dikterna påfallande moderna, i sina pläderingar för det fria tänkandet.

Heine kombinerar den språkliga lättheten med ett uppriktigt engagemang, en oro över sakernas tillstånd. Urvalet ger oss också en provkarta över judiskt färgade dikter, och en del satirer som inte har mist sin udd. I det korta formatet är Heine förbannat slagfärdig.

Det här är en stundtals underbar bok. Persson är till temperament en mer än passande uttydare av Heines växlingar och paradoxer. Om det finns gott om nödrim hos den färske Nobelpristagaren Bob Dylan blir Heine här en handhavare av ”nidrim” (den här svenska versionen väljer den glosan till originalets ”Die frechen Reime”, och gärna för mig).

Rim och meter hanteras varsamt och precist. De ibland orena rimmen motiveras i efterordet med att originalen innehåller sådana, och det är en rimlig fördelning. Mer än den tekniska briljansen imponeras jag av Heines känslighet, både inför mänskliga allmängiltiga tillstånd och inför tendenser i samhället. Han blir ofta entusiastisk men aldrig naiv.     

Den som saknar den dystra sirensången om Lorelei, hon som lurar sjöfarare att tappa kursen över det farliga hav som vi färdas i, uppmanas att läsa efterordet, där denna majestätiska dikt slutligen översätts, lite lagom anspråkslöst. Men den här boken ska i första hand läsas för att den ger oss dikter som fortfarande lever, och mår riktigt gott dessutom.

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 7/11 2016)

Grå dub, Clemens Altgård, Smockadoll

Poesins medalj är tillverkad i silver, tänker jag när jag ser det vackra silveromslaget till boken Grå dub, skriven av Clemens Altgård. Dess öde är att ständigt vara på efterkälken. Det må stämma att begreppet avantgarde betyder att gå före, och att historiskt har många poeter varit banbrytare, men poesin i sig är tvåa på alla bollar i vårt samhälle.    

Altgård tillhörde för länge sedan den ökända Malmöligan, var en av de mest tongivande poeterna i den kretsen, även om han kanske inte fick lika stort medialt utrymme som Lukas Moodysson, Kristian Lundberg, eller ens Håkan Sandell. För två år sedan återkom Altgård till lyriken, med boken Odöd på det lilla men flitiga förlaget Smockadoll. Den här gången skriver han för ”en desillusionerad samtid”, läser jag på baksidestexten. Inte tillräckligt desillusionerad, tänker jag.  

Redan inledningsvis slår diktjaget fast att här rör vi oss i det stora nejets rike. Poeten ska ju vara trotsaren, och det är uppenbart att Altgård inte nöjer sig med att konstatera sakernas tillstånd, att han skriver en poesi med större anspråk än så. Frasen ”In girum imus nocte et consumimur igni” leder oss till Einstürzende Neubautens ”Salamandrina”. Men det är också en oöversättlig palindrom. Vad den betyder tänker jag inte avslöja, för sådant förstör dikten, eller förgör … eller bränner ut … Det står dessutom i en fotnot vad det betyder.

”Dub” pekar också ut diktens många allusioner, som en genre beroende av tidigare existerande material. Musik, som Velvet Underground och The Doors (någon behöver uppdatera sin spellista, tänker jag), men också oväntade korsbefruktningar mellan Eddan och Mark Rothko, Nietzsche och Hacke Hackspett. Tv-spelfraser och kinesiska tecken berikar texten ytterligare, och får den att kantra mot Cantos-hållet.

Går man inte vilse bland alla citat och referenser? Där skymtar en vit kanin, oj, Alice i Underlandet! Till viss del kan jag känna mig som den där idioten som står på Liseberg med en träklubba i handen och ska banka ned tygfigurer som sticker upp ur små hål i en tunna.

Men det finns en poäng med denna förankringsmetod, liksom i de märkliga fraser som visar sig lite här och där. Fraser som Möbiusband, cornucopia, zodiaken, viral, defenestration … När jag var nybliven poesiläsare störde jag mig på de här inslagen, kände mig distanserad. Nu kan jag tycka att den som vill får väl googla fram svaren (som jag fick göra med ”defenestration”, bara för att känna mig dum efteråt). Dessutom tror jag att en genomsnittlig diktsamling på säg 80-talet innehöll fler svåra ord än den gör nu – helt enkelt för att en poet då skrev för en annan publik. Jag tror också att jag lärde mig mer av att läsa dessa gamla diktsamlingar än jag gör av att läsa nyutkomna diktsamlingar, men det är en diskussion som inte hör hemma här.

Nu är det här en väldigt tunn bok, och det är svår att göra dikterna rättvisa genom att citera enskildheter. Vad som är tydligt är att Altgård trots allt skriver samtidskommenterande dikt: ”I stället för att korsa korsningen / kan vi passera utan avsked / in i nästa frånvaro”. Det är vackert, men varför är det vackert?

Poesi som uppfattas som ”vacker” är väl antingen det för att den känns igen eller för att den inte känns igen. Det är en gammal sanning att vi uppskattar sådant som uttrycker en känsla eller idé som vi själva har (haft?) men gör det på ett sätt som får oss att häpna, bli överraskade över att det kunde sägas på det sättet. Så blir det ibland i Altgårds dikter också, det vill säga: han ger våra bekanta tankar en ny form.

Han skriver från en position där röken håller på att lägga sig. Det finns då ett sammanbitet allvar i  tonfallet, ett allvar som jag uppskattar. Han blir den seende poeten som håller oss kvar vid sansen, när vanvettet ständigt hotar under ytan. Så länge vi inte talar om det finns det inte, inbillar vi oss. Altgård talar. Det är upp till oss att lyssna.

Sanningen är alltid oförskämd. En biografi över August Strindberg, Göran Hägg, Norstedts

Alldeles oavsett vad man tycker om August Strindberg som författare, en ny bok om honom läser man. När det dessutom är Göran Hägg som skriver den, mer än gärna, och mindre som plikt, eller som argument för att få ta del av de statliga lönepengarna som droppat över lärarna (”Kolla rektorn, jag fortbildar mig!”). Häggs bok, som blev den sista innan han snopet nog dog förra hösten, heter Sanningen är alltid oförskämd.

Strindberg har ju både den högsta högstanivån i landet och den bredd som hans antagonister saknar, i sin rörelse mellan idyll och Inferno, mellan inställsamhet och invektiv, mellan ignorans och insikt. Det är den minst tråkiga svenska författaren, kanske, och han tar alltid med sig sitt temperament rätt in i det han skriver.

Hägg har också något av detta temperament, och det är uppenbart att han är begeistrad över sitt objekt. På gott och ont. Han vill uttalat skildra den mänskliga ofullkomligheten – som vi alla delar – och den konstnärliga storheten – som ingen av oss kan nå. För Strindberg är så unik. Alldeles oavsett vad man tycker. 

Det är tydligt att Häggs ideal är den anglosaxiska biografin, med rötter i Lytton Stracheys monografier över eminenta Victorianer, men som förädlats i modernare tid av sådana som Richard Holmes, Hermione Lee och Richard Ellmann. Alltså en typ av life writing som har underhållningsvärdet i förgrunden, men också minutiös koll på fakta. Ingen ska slå Hägg på fingrarna, verkar han ha föresatt sig, och det är väl bra.

Så, här betonas Strindberg som konstnär, hans konstnärliga överväganden. Men Hägg ger också en fin inblick i tiden, och hittar givande paralleller med vår tid, inte minst när han kommenterar hur ekonomin då som nu styrdes av giriga banker. Det är underhållande, fyndigt, men också kunnigt skrivet. Han kan också vara balanserad och saklig när så krävs, som i de kritiska läsningarna av Strindbergs verk, om än det i längden blir lite tröttsamt när det endast finns en måttstock, med konstateranden att den och den boken antingen är helt mästerlig eller helt usel, med uppläxningar till alla som genom åren har tyckt annorlunda.  

Även den som tidigare läst en del av de otaliga böcker som skrivits om Strindberg kan förvånas över en del. Jag undrar exempelvis om andra i lika hög grad betonat författarens alkoholmissbruk – visserligen kallar Hägg det för modest i jämförelse med hur Stagnelius, Fröding och PO Enquist supit – men det är också ett dagligt inslag som följer honom genom hela författarkarriären. Vid ett tillfälle uppgick Strindbergs skulder till Bonniers, omräknat i nutida valuta, till 800 000 kronor!

Det mest intressanta i boken är kanske hur Hägg tar sig an Inferno-perioden. Var nu Strindberg galen – ”på riktigt”? Hur tog han sig helskinnad ur sin galenskap i så fall? Hägg menar att Strindberg inte alls var så galen som exempelvis Johan Cullberg förordar i sin bok Skaparkriser, och jämför med de mer betydligt sinnessjuka Tegnér och Fröding, att Strindberg ingalunda var lika illa däran. Fast stress låter som en lite ynklig orsak till det beteende Strindberg ägnade sig åt i Paris, lika väl som att det snarare var nykterheten – med undantag för ett måttligt absintdrickande – som utlöste krisen. Som kontrast kan läsas Margit Furns nyutkomna roman Skuggan, där Strindbergs förföljelsetankar blir förankrade i verkligheten. Det är en kuslig version, inspirerad av en tanke i Lars Gustafssons roman Tennisspelarna. Att Strindbergs fiender alltså konspirerade mot honom på riktigt. 

Hägg gör sig också lustig över hur tidigare biografier krumbuktar sig och tar Strindberg i försvar, även när författaren själv i sin frispråkighet och ärlighet bekänner försyndelser och felsteg. Men det här är kanske ingen bok som förnyar Strindbergforskningen. Möjligen är Hägg illa sedd bland akademiker, men de borde väl vara tacksamma över att någon lyckas popularisera ämnet. Böcker kan ju fylla olika funktioner, och det här är definitivt en bok som gör nytta. Man behöver inte heller hela tiden hålla med Hägg: när han på 90-talet gav ut sina två litteraturhistorier, en del för världens och en del för Sveriges, har jag sällan varit så oense med någon – samtidigt som jag slaviskt läste dem och roades av det mesta. I den här Strindbergsboken går Hägg väldigt hårt åt Geijer, och det är möjligen aningen överdrivet. Nästan lika hårt tilltufsar han Heidenstam, Oscar Levertin, Viktor Rydberg, Ellen Key, för att inte tala som Strindbergs evige trätobroder Wirsén, och någon till. Lite för ofta skriver han med en kuriös formulering att den och den ”underträffade sig själv” när det skrivits om titanen.    

Man har måhända överseende med sådant, med tanke på den stilens begåvning som kompenserar för de ibland lite grälsjuka utfallen. Madeleine Gustafsson skrev i en essä om Klara Johanson om den äldre kollegans bollsinne, och ett liknande epitet vill jag gärna fästa på Hägg – bollsinnet, alltså, den där naturliga fallenheten för rytm, takt, och känsla för timing. Tack vare denna stil levandegör han ett material, skriver rafflande om en människa han förstår sig på, på djupet, och det blir därför en riktigt bra om än inte omistligt biografi.    

Frågan om behovet av ännu en bok om August Strindberg är felställd. Den här tränger ju inte undan några av de andra större verken, av Martin Lamm eller Olof Lagercrantz eller Gunnar Brandell. Nä, för vi behöver helt enkelt hela tiden nya infallsvinklar på Strindberg, den ogripbare och faktiskt komplett undflyende författaren. Men vi behöver också fler utomstående synvinklar på honom, och det är lite torftigt att inte fler utländska biografier har översatts – ett exempel är Susan Prideauxs engelska Strindberg – A Life från 2012, som lovordas här. Det lilla jag har läst av andra utländska biografier har i mindre grad ältat människan och varit mer nyfikna på konstnären, med mer av diskussioner i estetik och mindre av skvaller.

Alla böcker av Hägg är lite spretiga, men det är möjligt att han hade kunnat bearbeta den här boken ytterligare om han hade skänkts tiden att revidera sitt manus, som ibland ger intryck av utkast. Här finns både briljanta passager och pinsamheter, och en del tendentiösa stycken, där Hägg kanske är lite väl förtjust i att provocera, med tvärsäkra omdömen. Det är gott om åsikter om både det ena och det andra. Men han är också bred i sin allmänbildning, och generös, och associationerna är pilsnabba – ibland kanske lite väl kvicka, som när vi hamnar i ett avsnitt av såpoperan ”Varuhuset”, eller nödvändigheten att baxa in medpassageraren i ”På spåret”, Caroline af Ugglas. Han har också en benägenhet att pocka på läsarens nyfikenhet, med underförstådda beten av typen ”tycker du det här låter intressant, vänta bara tills jag börjar skriva mer om det i ett kommande kapitel …”  

Empatiproven, Leslie Jamison, översättning Sofia Nordin Fischer, Weyler

(I dag utges The Empathy Exams, Leslie Jamisons essäsamling på svenska. Jag repriserar min text om den från 22/11 2014.)  

Leslie Jamison är amerikansk författare till bland annat en roman, men det jag plockar upp från hennes hand är essäsamlingen The Empathy Exams. Av mycket att döma en fruktansvärt begåvad skribent – så där som amerikanska essäister gärna presenteras. Den här färska boken utges av Granta i år.

Det är empati som utgör det sammanhängande ämnet, kanaliserat genom smärta och sjukdomar, äkta och spelade – i en inledande essä handlar det om att simulera sjukdomar åt läkarstuderande, i en voiced empathy, för att testa om kandidatens behandling är adekvat. Men empati handlar också om att erkänna ett problem, att sätta ljus på det mörka, på det som är skönt att ha kvar i det mörka, det som vi helst inte vill se.

Empatibegreppets etymologi, grekiskans empatheia, ger oss rörelsen ”inåt” (em-) och ”känslan” (-pathos). Jamison kallar det penetration, att färdas, in i ett annat rike (sjukdomens rike, som bekant). I gränsen finns det påhittade och det riktiga, där minnen samlas, och minnen kan också vara påhittade eller planterade. Jamison resonerar kring var gränsen går mellan empati och stöld, att annektera eller stjäla en annans känsla, som ett intrång. Den som hyser empati löper risken att bli egoist.

”Pain looks good on other people, that's what they're for”, som Sisters of Mercy sjöng en gång. Jamison citerar ur andra källor: hon går raskt från Guns 'N Roses till filosofer som Mark Jefferson, Michael Tanner och Robert Solomon. Eller från Frida Kahlos dagböcker till Brian De Palmas filmatisering av Carrie.

Men är empati verkligen lika positivt som sitt rykte? När någon far illa – på riktigt – går vår medkänsla på djupet då, och vad är den värd om den inte gör det? För den som visar omsorg över andra – kan hen också visa omsorg över sitt eget jag?

Dessutom: hur ska vi ens kunna förstå en annans smärta? Kanske det mest missvisande uttrycket i vårt språk är detta evinnerliga ”jag förstår” … ”Nej, det gör du inte”, vill jag alltid svara.

Nu låter det som att den här boken mest ger mig frågor, och det kanske är bra så. Jamison skriver om verkligheten, om kroppens risker, om de egna erfarenheterna, som när hon själv blir överfallen i Nicaragua, där hon arbetat som lärare. Hon söker sig till våldsamma miljöer. I boken jagar hon upp sina ämnen, piskar fram stämningslägen, och använder sig själv som exempel, som när hon återger en relation med en man vars kompis var seriemördare: ”I think about that for a moment: Jim's pride at brushing against darkness, my pride at sleeping with someone who'd brushed against darkness like that.” Hon redovisar sin egen smärtanamnes.

Det intryck boken ger på mig är av ostrukturerat slag. Hon skriver som en avmätt slugger, som ibland får korn på knivskarpa resonemang. Ett kapitel om hur löpare varje år återskapar James Earl Rays flyktväg, en så gott som omöjlig uppgift, men ja, Jamison söker sig mot det som är svårt att leva upp till. Ett annat kapitel handlar om det amerikanska beroendet av artificiella sötningsmedel – det är informativt och så, men inte vet jag om det ger så mycket att läsa, även om hon gör en halvt givande koppling till sentimentalitet. Eller om självskadebeteende, om hur kvinnors smärta kan bli en fetisch, men fortfarande värd att tas på allvar.

Därför är mitt omdöme blandat – somt är nästan lysande, men somt är nästan banalt, och till råga på allt alltså rätt slarvigt eller obekvämt skrivet. Många av de goda partierna återfinns just när hon skriver om den kvinnliga smärtans skam. Där lyckas hon kombinera de egna erfarenheterna med mer allmänt hållna slutsatser, genom att investera ett engagemang som får mig att förlåta en viss oreda i framställningen.

Levande och döda, Han Kang, översättning Eva Johansson, Natur & Kultur

Sydkoreanska författaren Han Kang har skrivit en roman om massakern i Kwangju 1980. Det är en genreöverskridande berättelse om människans ondska och den borde läsas av alla som vill förstå människan bättre.

Förra veckan skrev jag om litteraturkritikern James Wood, och hävdade då att det är skönlitteraturen som är verkligheten. För om du vill uppleva 80-talets häxjakt på homosexuella när AIDS upptäcktes – läs Jonas Gardells trilogi Torka aldrig tårar utan handskar. Och vill du veta vad det innebar att vara soldat i andra världskriget – läs Norman Mailers roman De nakna och de döda.

I maj 1980 avrättade militären enligt officiella siffror hundratals, studenter i Kwangju i Sydkorea, en händelse som du kan lära dig om i skolan. Förmodligen får du också en lektion i källkritik, med rapporter att de dödas antal snarare bör räknas i tusental. Men för att förstå hur det kändes för de utsatta unga studenterna krävs det en romanförfattares inlevelse.

Han Kang är en sådan författare. Liksom Svetlana Aleksijevitj arbetar hon med ett dokumentärt material. I Levande och döda finns vittnesmål som både tecknar en bakgrund och förklarar vad som hände under de tio dagarna i maj 1980. Men också hur vidrigheterna får en fortsättning.

Handlingen i hennes roman nöjer sig inte med den enskildes historia, utan Han Kang låter rösterna gå in i varandra och fortsätta berätta om massakern genom decennierna som följer, ända in i nutiden.

Därför följs inledningens berättelse om en femtonårig pojke som söker sin vän av vännens berättelse. Vännen har skjutits till döds, och skildrar från sin döda position hur lik staplas på lik. Vi får också ta del av en redaktörs redogörelse för en misshandel fem år senare, en fånges skildring av ohygglig tortyr tio år senare, en fabriksarbeterskas svårigheter att återge vad hon upplevde fastän tjugotvå år gått, och så en mammas sorg när trettio år har passerat.

Det är en känslomässig erfarenhet, att läsa Han Kang. Hon är också poet, och skriver sin roman okonventionellt, på en hårtslående rytm, men med ett behärskat ursinne. Hon påminner om att författarens uppgift kan bestå i att ge uttryck för en rättskänsla.

Det här är ett sällsynt lyckat möte mellan dokumentären och fiktionen. Jag är oerhört nöjd med att Han Kang väljer just romanformen för att berätta den här historien, och att hon väljer att gå in i sina romanfigurer med denna inlevelse. Deras röster blir autentiska vittnesmål.

Så blir det en roman som diskuterar vad våldet gör med oss. Hur övergreppen utrotar det mänskliga, med irreparabla skador. På så sätt kan du läsa Han Kang som en författare som uträttar lika storslagna saker som Primo Levi och Aleksijevitj. Det vill säga, skapar en litteratur som dokumenterar verkligt material och samtidigt visar oss vad en människa är.

Genom att göra det för en dokumentär skildring det otänkbara – skriva utifrån den döde vännens röst – blir berättelsen ännu mer drabbande. Hans vädjan till soldaterna som skjutit honom är starkt fordrande, när han önskar nå fram till dem med sitt ”varför?”

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 3/11 2016)

Brev, essäer, noveller, Bruno Schulz, översättning Emi-Simone Zawall, Glänta

Jeanette Wintersons hoppfulla utsaga att böcker, liksom katter, inte bär klockor är något som oftare bör påtalas. Inte minst vid prisceremonier, tänker jag lite surt när jag ser att Katarina Frostenson i måndags fick Nordiska Rådets Litteraturpris för sin Sånger och formler, och jag bläddrar i några av hennes tidigare klocklösa böcker, som innehåller oändligt starkare dikter. Och de bokhögar som tävlar om min uppmärksamhet i dagsflödet saknar också klocka, utan fortsätter att utgöra kommande läsning, oberoende av sekunderna som tickar.

En sådan klocklös författare är Bruno Schulz, tidigare representerad på svenska med två novellsamlingar: Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset. Nu utkommer på Glänta ett enastående vackert tillägg med boken Brev, essäer, noveller, där Emi-Simone Zawall har översatt och skrivit ett förord. Till det enastående hör förstås de många illustrationerna, som kan få en att undra om litteraturen någonsin ägt en mer begåvad tecknare än Schulz.

Vacker och gedigen är denna bok. Breven dominerar, följt av fem relativt korta essäer och fyra mestadels lika korta noveller. Det finns ett stort antal adressater till breven, tacksamt nog presenterade i koncist tillräckliga faktarutor.

Tack vare Zawalls förord får vi veta en del om denna gäckande figur, lika blygsam som han är anspråksfull; ändå en ganska typisk utgångspunkt för en författare – en bra författare, alltså, en riktig författare, som vet med sig att utan tvivel rör sig inte talangen i rätt riktning. Konsten blir denna plågade människas tillflyktsort, en fristad att uthärda i. Vi anar bilden av en människa som tyngs av vardagens plikter, som är social och trivs i sällskap, och är en viktig kugge i förståelsen av det ohyggliga europeiska 30-talet. Hans två samlingar berättelser är oerhört präglade av detta 30-tal, och Zawall visar tydligt hur novellerna växer fram ur en frustration som övergår i förtvivlan.

Jag läser brevens formella tonfall med en instämmande nick åt förordets lite bistra konstaterande att Schulz är större som författare än som brevskrivare. Dock finns gläntor där fiktionsförfattaren kikar fram, och putsar fram ett språk som skiner över allt tungt och mörkt. Bland annat i en allt för kort men underhållande offentlig brevväxling med Witold Gombrovicz, där de lockar varandra att gå utanför sina bekväma ramar. Det är uppenbart att två helt skilda temperament möts, men också att de befruktar varandra, hur Gombrovicz upptågsrika tokerier smittar ned Schulz verserade vemod, och vice versa. Det är spirituell läsning, och de hade gärna fått fortsätta skriva fler brev.  

Det finns också en öppenhet i breven lite varstans, som när Schulz skriver till en psykolog och berättar om en dröm där han skär av sig sin penis och gräver ned den i en skog – god jaktlycka med den tolkningen, vill man utropa. I flera av breven finns ursäkternas krumbukter och inställsamhetens missklädsamma tonfall. Han vantrivs med sin tjänst som slöjdlärare, åker till Paris och beklagar sig över de liderliga kvinnorna där, uttalar sig om andra författare – mest Rilke, där han lite oortodoxt känner starkare för de tidiga dikterna och ratar Duineser Elegeien och Die Sonette an Orpehus.    

Att så många brev handlar om pengar är väl beklagligt, men inte helt förvånande. Sådant finns också hos Ekelöf, den unge Lagerkvist, Strindberg – alltså, författare med förmåga att skriva litterära brev, men också med förmågan att vara undfallande när det krävdes.

Essäerna behandlar bland annat Kafkas Processen, som Schulz fästmö översatte till polska. Det är alltid intressant att läsa essäer om Kafka innan Kafkamyten hunnit växa sig för stark – Schulz essä är från 1936. Det är också en givande inblick i en stark författarläsning, men att skriva att Kafka upprättar en ”parallell dubbelverkligheter” låter som en märklig tautologi. Nåväl, Schulz skriver också om ett av Gombrovicz mest spännande verk, Ferdydurke, som av en händelse utges i höst på Modernista, i den första direktöversättningen från polska (av David Szybek). Schulz kallar Gombrovicz mycket korrekt för ”omogenhetens manager”, och gör också en bra läsning av sin yngre kollega. Bra? Jag menar, en noggrann och inlevelsefull läsning. Schulz uppmärksammar Gombrovicz människokännedom, men beskriver honom också som någon som ställer diagnoser på samhället.   

Novellerna är skrivna i en tung otidsenlig stil, symbolmättad och tyngd av beskrivningar. Den avslutande ”Kometen” leder dock mot en helt ny riktning, där den behärskade stilen löses upp i irrationella irrgångar. Det är en uppsluppen berättelse om den jordens undergång som annonseras av Halleys komet, men också om en uppfinnares försök att nedmontera en onkel Edward, med magneter och mesmerism och psykoanalys. Resultatet är slående, för onkelns del: ”Var han lycklig? Frågan är meningslös och betyder bara något för varelser som är så rika på uppslag och utsikter att de kan kontrastera sin aktuella verklighet mot halvverkliga möjligheter för att spegla sig i dem.” Det är en formuleringskonst som balanserar lättheten mot tyngd, besvärlig och elegant på samma gång.

Jag tycker jättemycket om ”Kometen”, tycker nog att även i en väldigt snäv kanon av mästerverk inom novellkonsten hör den hemma där. Schulz behandlar framstegstron och apokalypsen med en ironisk distans som är väldigt frigörande, och hans analys av vetenskapens vanvettiga aspekter blir också ett incitament för en satiriker som tyvärr inte hann utveckla och förädla sina verktyg. Men ”Kometen” förblir en lycklig, närmast salig – och saliggörande – text.    

Slutligen är bilderna ofta mardrömslika, och ger inblick i ett psyke som inte tvekar att konfrontera hemskheterna i sitt inre – ofta antar gestalterna konstnärens egna drag i mötet med falna och fatala kvinnor. Dessa bilder fördjupar intrycket av författaren, och ger kontur till den kanske lite väl undfallande brevskrivaren.