Omloppsbanor, Samantha Harvey, översättning Eva Åsefeldt, Modernista

 

Om du vill lära dig något om hur översättningspraktik har förändrats inom skönlitteraturen kan du jämföra en nyutkommen bok med någon som översattes för cirka 100 år sedan. Så här lyder en av inledningsmeningarna i Virginia Woolfs Jacobs rum, från 1922: ”Slowly welling from the point of her gold nib, pale blue ink dissolved the full stop; for there her pen stuck; her eyes fixed, and tears slowly filled them.” Siri Thorngren-Olins översättning från 1927: ”Det ljust blåa bläcket, som långsamt flöt ut genom reservoarpennans guldspets, gjorde en plump av punkten, för där hejdade hon pennan och stirrade framför sig, medan hennes ögon sakta fylldes av tårar.”

Vad hände med Woolfs legendariska semikolon? Jämför så med en av inledningsmeningarna i Samantha Harveys roman Orbital, från 2023: ”Raw space is a panther, feral and primal; they dream it stalking through their quarters.” Eva Åsefeldts översättning som kommer nu i höst, i boken Omloppsbanor: ”Ren rymd är en panter, vild och ursprunglig; de drömmer att den smyger fram i gångarna om natten.” Översättning handlar förstås om andra saker än om interpunktion, men något har skett i mellantiden från Woolf till Harvey, och hur deras böcker tas om hand av svenska översättare. (Den hugade kan för all del jämföra de olika översättningarna av Ett eget rum, Orlando, Åren, Vågorna och Mrs Dalloway.)

Det är kanske förmätet att jämföra Samantha Harvey med Virginia Woolf. Harvey nominerades till Bookerpriset redan med sin debut Wilderness, men Orbital vann alltså priset i fjol. Jag läste den på engelska i februari, och tyckte då att det var en av senare års allra bästa vinnare. Modernista har gett den en snygg utformning, och lyfter man på omslagspappret är den ännu finare, med sin blåa nattliga stjärnhimmel och ett svävande jordklot.

Det här är helt enkelt en strålande roman. På 140 tätt skrivna sidor lyckas Harvey berätta inte bara om en rymdfärd, utan också om jorden och dess historia. Det sker i en uppsluppet underhållande skapelseberättelse som på ett par sidor avhandlar cirka fjorton miljarders historia, från energi, atomer, materia och gravitation, bakterier, alger, dinosaurier, däggdjur, Buddha, de hinduistiska gudarna, Kristus och Allah, och till sist Ada Lovelace, plast, pizza, Bob Dylan, Higgspartikeln och – ja, Virginia Woolf.

Romanen skildrar alltså en rymdfärd med sex astronauter och kosmonauter från USA, Japan, Storbritannien, Italien och Ryssland – två kvinnor och fyra män. De skjuts upp på fotogenbomber ”genom atmosfären i brinnande kapslar med en tyngd motsvarande två svartbjörnar mot bröstkorgen.” Harvey har nitiskt undersökt sitt ämne, och det verkar inte finnas anledning att resa invändningar mot hennes insatta redovisningar av rymdfysik. Mest imponerar ändå det mänskliga perspektivet, som att de har två olika toaletter som landkrabborna vill ska vara separerade från de ryska och de som tillhör den andra falangen (något de struntar blankt i, kanske eftersom de är så beroende av lydnad i så många andra avseenden), eller hur det känns att vakna i tyngdlöst tillstånd med en hjärna som för några sekunder förgäves saknar sin arm och skickar ut nervsignaler som frågar efter var armen har blivit kvarglömd någonstans.

Romanen är strukturerad efter de sexton varv som rymdfärjan företar under ett dygn. Jules Verne skrev 1872 romanen Jorden runt på 80 dagar. Tänk om han hade vetat det här blir Jorden runt 16 gånger på ett dygn … Totalt ska de tillbringa nio månader i rymden. Är det en tillfällighet att det är just nio månader, alltså lika lång som en graviditet? ”Jorden är en mor som som väntar på att hennes barn ska komma hem, fulla av historier och hänryckning och längtan”, som Harvey skriver så där lagom hemlighetsfullt. Den som vill får gärna läsa romanen allegoriskt, där de sex representerar olika mänskliga aspekter, kanske. De har i uppdrag att bland annat reparera rymdskador och notera väder, och följer och dokumenterar en tyfons framfart. På jorden dör en av astronauternas mamma.

Tillvaron styrs av exakthet, och livet mäts i siffror och decimaler. Frågor av existentiell art ställs: kan man vara i rymden och tro på Gud? Kan man vara i rymden utan att tro på Gud? De sex rymdfararna är instängda bakom titan, kevlar och stål. Allt påminner dem om att de är i rymden, och ändå, på ett djupt paradoxalt sätt, handlar det om livet på jorden. Livet i rymdraketen är ett undantagstillstånd. Harvey skriver om relationen mellan närhet och avstånd, om hur vi hör ihop, hur vi människor på jorden oavsett bakgrund och förutsättningar delar planetens öde. Kanske det krävs en blick från rymden för att inse det futtiga i trätorna, krigen och den giriga skövlingen av resurser. Med distansen kan vi se klarare och sannare.

Till sist vill jag inte undanhålla er en otroligt stark mening, som illustrerar något av Harveys ärende att göra oss uppmärksamma på hur vi behandlar vår egen planet:

Varje försvinnande eller försvunnen eller upplöst glaciär, varje granitklippa och bergstopp som nyligen avklätts på snö som aldrig tidigare har smält, varje nedbränd och brinnande skog, varje krympande istäcke, varje flammande oljeutsläpp, missfärgningen i en mexikansk reservoar orsakad av invasiva vattenhyacinter som frodas i orenat avloppsvatten, en utbuktande översvämmad flod i Sudan eller Pakistan eller Bangladesh eller North Dakota, de rosa lämningarna av en torrlagd sjö och Gran Chakos bruna boskapsfarmer som breder ut sig över mark som en gång var regnskog, de expanderande grönblå bassängformer där litium utvinns ur saltlösning och Tunisiens cloissonérosa saltmarker, de förändrade kustlinjer där havet en meter i taget tas över och förvandlas till land för att ge plats åt fler och fler människor, eller de förändrade kustlinjer där havet en meter i taget tas över av ett hav som inte bryr sig om att fler och fler människor behöver plats, en borttynande mangroveskog i Mumbai eller de tusentals hektar växthus vars plasttak får hela Spaniens sydspets att lysa vit i solen.

Det här är Harveys femte roman, och jag har som sagt läst den med stor behållning, två gånger nu dessutom. Den blir inte mindre fantastisk på svenska, där den också blir en påminnelse om svenska författares brist på ambitioner (vad skriver de om, sina problematiska, sjuka eller döda föräldrar …?). Harvey använder romanformen som ett sätt att utforska det ingen annan gjort, åtminstone inte lika övertygande. Vad är det hon gör? Hon lyfter blicken, bokstavligt och bildligt. Resultatet är en vacker meditation över vad som gör oss till människor, och en spännande och experimentell roman som lämnar ett oförglömligt intryck.