Någon måste säga det, men Fredrik Lindström gör ju alla fel när han nu återkommer till poesin efter en femtonårig tystnad. (Vad säger du? ”På spåret”? Vad är det för något?) Det är en bild av en kvinna på omslaget, och det finns en baksidestext som vill styra min läsning – unheard of i 99,9% av alla svenska diktsamlingar jag har läst – och till råga på allt ler han på författarfotot likt en katt som svalt sin godaste sparv. Poeter ska se lidande ut.
De noga räknat femtio dikterna i Hoppas, hoppas består av vardagsbetraktelser av det slag som ståupp-komiker envisas med, liksom krönikören Bengt Ohlsson. Med andra ord: kvickt skrivna dikter tillkomna med ett vått finger i luften. Göran Greider har en gång sagt om sina egna dikter att de ska vara lätta att ta sig in i men svåra att ta sig ut ur. Lindströms poetik är av liknande slag, med lågt skuren tröskel. På så sätt liknar det de novellsamlingar han gav ut i seklets början.
Vad får vi veta? Att Lindström har rest mycket. Att han blir kontemplativ av den svenska naturen och årstidernas växlingar. Att det finns en kvinna han ibland tycker om att vila sin blick på. Samt att han läst sig igenom den svenska poesihistorien. Här finns inte helt diskreta blinkningar till poeter som han säkerligen med ett styggt ord kallar ”husgudar”. Dikten ”Sömntåget” plagierar Tranströmers ”Resan” och ”Skuggan av en resa” skuggar Ekelöfs ”Eufori” (”Som om man anade / den kommande färden / mot civilisationen. / Resan till det främmande landet / långt där borta”). En snällare tolkning menar att Lindström uppdaterar sina förebilder. Jovars, men måste han lägga sig så nära originalet att kalkerpappret sitter kvar? Här finns skamlösa Tranströmer-metaforer: ”Sensommaren går med händerna / djupt nerkörda i byxfickorna.”
Lindström skriver raljant om livspusslet, men det är en existentialism av ett utspätt slag, som om han gått in på den coola baren där de absurdaste drinkarna serveras, men garderar sig med att beställa en fyra av den svagaste sorten. Man får inte bli för rund om fötterna, för bövelen! Barndomsminnena ska passera revy. Och vemodet måste tydliggöras: ”Djupt inne i allas våra liv / går en mollton / som är den verkliga glädjen.” Ok, om du säger det, Fredrik Lindström.
Somliga av de här dikterna är bara bagatellartade, som ”Fruktstund” som spekulerar kring olika frukters förhållande till de människor som närmar sig dem. En dikt som ”Planera för det oplanerade” gör mig bara förbryllad: ”Vi planerar / för det oplanerade, / ifall det ska inträffa / som helst inte ska inträffa / och till slut vill vi nästan / att det ska hända / eftersom vi / förberett oss / så mycket / på att inte vara / oförberedda på det.” Blicken på omvärlden är ömsom uppläxande, ömsom tillmötesgående.
Vad saknar jag? Till att börja med bättre eller bara mer genomtänkta radbrytningar. Men också en röd tråd. Svenska diktsamlingar har på senare år visat hur fruktbart det är med en enhetlig linje, där formen blir en arbetsmetod, en undersökning av ett tillstånd, eller ett försök att på allvar förklara och påverka världen. Här blir det mer av övertydliga tjuvnyp mot det som är småtokigt. Lindström ironiserar över samtida fenomen och irritationsmoment, och ibland är han något på spåret (ursäkta), men han vilar inte i de känslor som kan utgöra konstruktiv mark för dikt som berör på riktigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.