Det oss som saknar ett vi, Jenny Wrangborg, Verbal

 

I början av 10-talet gav Jenny Wrangborg ut två ojämna diktsamlingar. Och sedan då? Att döma av den bok hon nu ger ut, Det oss som saknar ett vi, har hon sysslat med att bli kär och sedan förlora kärleken. Boken tecknar den typiska dramatiska kurvan för en kärleksrelation, dess uppgång och fall. Det invaggar oss som läser i en falsk trygghet, där vi vet hur det ska gå, men samtidigt laddar Wrangborg dikterna med en energi som har med klassperspektivet att göra. Kort sagt bedriver hon politisk analys med sina dikter.

Det gjorde hon förstås också i sina tidigare böcker, inte minst i genombrottsboken Kallskänkan. Men nu har det poetiska uttrycket stabiliserat sig: det här är en mer övertygad bok, som jag tvekar att kalla ”diktsamling” – mer är det ju frågan om att skriva en narrativ dikt, där de korta nedslagen (ibland på endast ett par rader) skapar framåtrörelse och nerv.

Kärlekshistorien är klassisk. På tidstypiskt vis blev diktjaget inte förälskad i mannen, utan hon ”föll handlöst utanför mig själv”, vilket är en elegant omskrivning. Vad var det Carol Ann Duffy sa? ”Falling in love is glamorous hell”. Kärleken blir för diktjaget både glamoröst och helvetiskt. Kanske det inte går att undvika. Vad är kärlek utan risktagande? När Wrangborg skriver om kärleken till mannen blir det likt sångtexter, något som i min bok bara kan vara berömvärt. Främst märks det i en vacker dikt som i fem strofer tecknar hur kärleken ser ut: ”ljus … mjuk … lätt … stilla … nära”.

Så finns i dikterna en genuin vilja att förstå kärlekens natur. I inledningsfasen är förälskelsen intakt, och vi hamnar i ett nakenbad där

regnet säger ingenting

om någonting annat

än regnet

precis som

kärleken

inte säger någonting

om något annat

än de avstånd

som viet skapar

På sant poetmanér – spår har hittats redan hos Sapfo – alstrar förälskelsen sin egen poesi, sina egna dikter: ”När vi inte är tillsammans / vill jag vara / i dikterna om dig”. Kärleken kan vara både enkel och svår, när Wrangborg söker och finner en balans i sin rörelse utanför den inre sfären. Då fungerar hennes politiska analys som ett skarpladdat vapen. Och hon siktar bra! Allt blir så självklart när du är kär, som att du står i skenet från lampor med en wattstyrka som överskrider alla fysiska lagar. Det är också en känslostorm som blåser bort allt annat: tvekan, tvivel och rädslor.

Smärtan blir också självklar och genomlyst, och ungefär mitt i boken sker cesuren som kapar förtöjningen till det paradisiska hos kärleken. Efter att ha blivit sedd och bekräftad börjar diktjaget inse att relationen bygger på ojämlika villkor. Då har vi fått oss till livs kortvarianten av Maria Maunsbachs En magisk man. Sedan händer klassaspekten, och det är långt ifrån sexigt med den typ av privilegierat beteende den bortskämde mannen unnar sig. Det märks i hur diktjaget känner sig nödgad att göra sig av med spåren av sitt fysiska arbete – svetten och värken – eftersom mannen endast är lojal mot arbetarklassen i teorin.

Kort sagt börjar han se på henne med samhällets blick. It kills the attraction … Då kan narrativet bli en smula förutsägbart, men Wrangborg bjuder in också de egna lite fula och skamliga känslorna när hon återger mannens toxiska beteende för att få henne att tvivla på sig själv. Men poeten får alltid sista ordet: ”Jag kommer inte bjuda dig på releasen av den här diktsamlingen”, skriver hon stolt. Kontentan? Förälska dig inte i poeter.

Det stör mig lite att ett inledande citat av den chilenske poeten Pablo Neruda står på engelska, då det inte saknas översättningar till svenska av hans poesi. Kanske är det Taylor Swifts fel? (På samma sätt som det är Bella Freuds fel när jag börjar skriva på engelska, just saying …) Med undantag för den randanmärkningen – du kan lita på kritiker att störa sig på petitesser – är det här en strålande återkomst av poeten Jenny Wrangborg.