Häromdagen såg jag en roman av den polska författaren Olga Tokarczuk på Myrorna. Det var Löparna, i en utgåva som Bonniers gav ut efter att hon tilldelades Nobelpriset 2018, därav den stora blaffan på omslaget som förkunnade just detta pris. Men min pocketutgåva av denna roman är från 2016, utgiven av lilla förlaget Ariel. Påpassligt nog köptes rättigheterna av Bonniers strax innan Nobelpriset.
Det kan också fungera åt andra hållet. Bonniers gav ut argentinska författaren Samanta Schweblins första roman, den fenomenala Räddningsavstånd, 2016, i Lina Wolffs översättning. Sedan verkar de ha tappat tålamodet – förmodligen sålde den inte tillräckligt – så numera är det Tranan som har fortsatt utgivningen av Schweblin, med romanen Kentukis (översättning Hanna Nordenhök) och novellsamlingen Sju tomma hus (översättning Annakarin Thorburn). Den som blir nyfiken på mer kan fiska upp Ord & Bilds temanummer om Latinamerika, nr 4:2009, med den briljanta novellen ”Fåglar i munnen” (finns också i den engelska samlingsvolymen Mouthful of Birds, för dig som inte läser spanska).
Min krassa uppskattning är att novellsamlingar generellt inte genererar stora upplagor, så jag befarar att vi får se oss om i stjärnorna efter en svensk översättning av Schweblins senaste novellsamling, på spanska El Buen Mal. Den kom tidigare i år, och har redan översatts till engelska av Megan McDowell. Här finns sex noveller i varierande grad av skräck: tre korta och tre längre. Alla lämnar ett bestående avtryck – men hur ser detta avtryck ut?
Med andra ord: hur är det att läsa Samanta Schweblins noveller? Påståendet att ”det inte liknar något annat” är en kliché. Men låt gå för att hon skriver skräck, fast då gör hon det på ett sätt som utmanar genrens alla konventioner. Skräck är en genre som är beroende av sina klichéer (jump scare, någon?), men vi kan aldrig komma till ro i de här novellerna. Schweblin jobbar med att göra världen opålitlig och osäker.
För det här är skräck som inte sysslar med mys eller med avsikten att avge försonande förklaringar på slutet. Vi lämnas helt i händerna på det oförklarliga, det kusliga, och framför allt – förlåt för att jag måste tjata om Freud – das Unheimliche, alltså det som är bekant men ändå främmande, och just därför extra skrämmande. I Freuds mening skräms vi allra mest inte av främmandegjorda monster, utan av det som vi känner igen men som har getts drag av det som är annorlunda.
Ta första novellen, ”Welcome to the Club”. En kvinna gör ett tafatt försök att ta livet av sig genom att drunkna. Hon återvänder från sitt misslyckade försök, till mannen och barnen, och sitt olyckliga liv. Fast hon har blivit sedd av en man, som sedan tvingar henne att konfrontera livet. Hur görs det bäst, eller mest framgångsrikt, för den som har knackat på porten till dödsriket? Givetvis genom att lära sig skinna djur. Mannen plockar fram en hink, en kniv, och en hare: ”You have to open it like a book. If you have trouble doing it from the neck, open it at the belly, and from there go up and then down. Then you just have to pull, the skin comes right off.”
Som en bok! Ja, och där sitter vi läsare, med rodnande kinder, för är inte vi i samma position? Vi sprättar upp boken med våra fingrar, för att dissekera innehållet. Och hos Schweblin är det inälvor och blod som rinner fram mellan våra fingrar. Det vetenskapliga har alltid en förutbestämd huvudroll i hennes fiktiva prosa, men också den typ av apori som Derrida arbetade med i benämningen av det oavgörbaras spöke och den brådska som skymmer kunskapens horisont. Kort sagt: det udda och det oförklarliga är alltid steget före.
Därför är det svårt att skriva om novellerna utan att falla för frestelsen att berätta för mycket, eller att försöka förklara dem. Vad handlar de om? Skräck, självmord, sinnesförvirring. Att ta ett helhetsgrepp om dem skulle betona hur sanningen alltid undflyr karaktärerna, hur lojalt de än må liera sig med det rationella tänkandet. Ofta förekommer personer som lanserar förklaringsmodeller, men dessa vilseleder oss bara, eftersom alla naturvetenskapliga lagar satts ur spel. Här handlar det om misstag och dess ödesdigra konsekvenser. Genom att Schweblin hela tiden prövar nya utvägar lyckas hon alltid hitta oupptrampad skönlitterär mark, med ständigt nya ominösa undertoner.
De tre längre novellerna är alla lika egendomliga. I ”An Eye in the Throat” sväljer en liten kille ett batteri, och han kan inte längre prata. Läkarna utför en trakeotomi, men komplikationer uppstår. I ”The Woman from Atlántida” jobbar två systrar frivilligt hos en äldre alkoholiserad poet, för att få henne att sluta försöka begå självmord. I den avslutande ”A Visit from the Chief” är det en rånare som håller en kvinna gisslan, där hon mest tänker på hur hennes dementa mamma ska smälta information om hennes dotter mördas: ”Would it be enough to tell her once, or would she forget right away? Would it hurt her again each time it was explained?”
Schweblin skriver gärna om individer som korsar gränser, och om hur våra liv i lika hög grad styrs av primala instinkter som av rationellt tänkande. Just eftersom vi människor har en fallenhet för dessa impulsiva beslut lurar alltid faran, något som kanske förvärras av hur nära hon samtidigt lägger sig det kyligt analytiska. Schweblin har tidigare ofta jämförts med både David Lynch och Stephen King, men hon är ärligt talat en mycket mer originell och mer skräckinjagande författare än något annat jag har läst förutom H.P. Lovecraft och Stig Sæterbakken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.