Det är ett jag som talar, Dimen Hama Abdulla, Balsam Karam, Felicia Mulinari, Faethon

Minnesgoda läsare erinrar sig kanske danska Lone Aburas mästerverk Det är ett jag som talar, som kom på svenska för sju år sedan. Den kunde placeras i det som Aburas själv skulle kalla en ”blattekanon”, där rasifierades verk ingår som en självklarhet, hur mycket det än betyder att den marginaliseras och placeras utanför det rättesnöre som kulturens grindvakter upprättar (för svenskt vidkommande Augustprisjuryn, till exempel).

På förlaget Faethon utkom under Bokmässan en volym med samtida svensk dramatik. Bara det att det ges ut nyskriven dramatik borde ha fått större uppmärksamhet. Författarna är Dimen Hama Abdulla, Balsam Karam och Felicia Mulinari. I ett efterord berättar Saga Gärde, konstnärlig ledare för teatergruppen Amfi, som beställt pjäser av de här tre, samt Athena Farrokhzads Moral enligt Medea och Christina Ouzunidis Terroristens kropp, om arbetet med att lansera nyskriven dramatik på svenska. 

Amfi är en plattform som tagit Lars Löfgrens gamla metod från 1980-talet som inspiration. Då anlitade han poeterna Kristina Lugn och Lars Norén att bidra med pjäser till Dramaten. (Vad sker nu? Pekoralisten Sigge Eklunds pjäs Bolero spelas för fulla hus och till kritikernas slentrianmässiga sågningar.)

Med Arburas ursinnigt vitala bok som tändvätska skriver de svenska författarna Hama Abdulla, Karam och Mulinari om migration och rasism, om utstötthet och hierarkier, om patriarkat och orättvisor. Endast Hama Abdulla har skrivit dramatik tidigare, och hennes pjäs ”Shiatsu”, som spelades i Bergen 2024, är den längsta i sammanhanget, och kanske också den som är mest experimentell i formen. Protagonisten Dara går till en Shiatsumästare, som på charlataners vis har ett smort munläder och ett gränslöst beteende. I kölvattnet av hans övergrepp skildrar Hama Abdulla ett samhälle som sluter sig.

Karam har skrivit tre fängslande romaner. I hennes pjäs ”Förlustens rumtid” från 2020 är det en psykolog som gestaltar den kylslagna och ineffektiva samhällsapparaten. En kvinna går i terapi, och Karam spaltar upp henne i två röster, K1 och K2. Det är ett snyggt grepp, där K2 blir den vi är när självbehärskningen inte ges sista ordet. Då kan K2 säga saker som att ”[i]ngenting är så rasistiskt som när vita lever oreflekterat” och där K1 uttrycker sina önskemål: ”Det finns en längtan i mig efter en plats där jag inte hela tiden blir behandlad som en andra klassens medborgare.” Pjäsen kombinerar ett teatertekniskt raffinemang med ett starkt känsloutspel.

Mulinari, poet som debuterade som romanförfattare med den lyckade Ackumulation av ursprung i våras, skriver i pjäsen ”Svaghetens parti” från 2020 om frustrationen i att vara i en telefonkö i väntan på att få sin svaghet bedömd: ”För att få en nummerlapp måste du ha ett lagom / leende och ett ljust ljuvligt efternamn”. Det är en monolog, där individens förtvivlade och övergivna röst uppgår i ett kollektiv i en spegelbild som förstärker jagets utsatthet. Mulinari visar hur bärande samhällsfunktioner fallerar.

Det är tre pjäser som domineras av ett stilla ursinne, som vägrar vara passivt i orättvisa tider. Det har funnits tider då dramatiker fick se sina pjäser tryckas i bokform i betydligt högre utsträckning än i dag, då romanen blivit det alltmer uppslukande mediet på bokmarknaden. Min gissning är att de här tre pjäserna hade gjort sig bra exempelvis som radioteater, återigen en form som det fanns större utrymme för förr. Det enda jag vill anmärka på är lite väl många korrfel, men dessa korrigeras ju av den som läser (jag själv alltså).