Är det inte märkligt hur tyska deckarförfattare klarar av att skriva bra böcker, alltså om man jämför med de svenska kollegerna. Säg en bra deckare som skrivits efter Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, säg det snabbt, den kom för 32 år sedan. Under dessa 32 år har vi kunnat läsa suveräna tyska deckare skrivna av Doris Gercke, Ferdinand von Schirach, Ingrid Noll och i viss mån Juli Zeh. Vad har vi fått från svenskt håll? Håkan Nesser och Camilla Läckberg.
Har det med status att göra? Det tidigare insomnade förlaget Legenda – en imprint hos Natur & Kultur – återuppstår med en tysk klassiker inom deckarskrået. Det är Friedrich Dürrenmatts Kommissariens löfte. Det krävs lite osnyggt detektivarbete för att luska rätt på att de har dammat av en gammal översättning från 1959 – den har tidigare återutgetts 1965, 1987 och 1995. Inget ont om att trycka en gammal översättning, kanske, men det är lite ofint att ange 2025 som copyright för ”utgåvan” när översättningen är betydligt äldre än så.
Själva romanen förtjänar sannerligen att återutges. En modernare översättning skulle förstås ha övergett satskommateringen: ”Trots att han var en gammal man, var det kortklippta håret ännu svart …” Men det är en intrikat berättelse om det som förr kallades ”lustmord”, med barn som offer. På en bensinmack är en avdankad kommissarie besatt av att hitta mördaren, och tvekar inte att anlita en liten unge som lockbete.
Historien berättar om en doktor H., som har åhört en deckarförfattares föredrag, och kritiserat det. Sedan berättar han historien om kommissarien Matthäi, som var en renlevnadsman tills han fördärvades av fallet han inte klarade av att lösa. När en flicka mördas blir en kringresande gårdfarihandlare anklagad. Efter drygt tjugo timmars tortyrliknande förhör erkänner han och hänger sig sedan strax därpå. Case closed? Nä, tycker Matthäi, som är på väg att tjänstgöra i Jordanien, men dröjer kvar i trakten, allt mer kedjerökande och alkoholiserad.
Dessa übersmarta poliser överbefolkar deckargenren, medan verklighetens poliser mer liknar Kling och Klang, i bästa fall. Ändå ligger Matthäi hela tiden ett steg efter mördaren – kanske för att brottet må vara ondskefullt och djävligt, medan gärningsmannen är banal och trivial: han lyder ”en röst från himlen”. Dürrenmatts stil är opersonlig och utgör bara ett medel för att föra handlingen mot det obönhörliga slutet (som med alla deckare, med andra ord). Men han bryter mot några av genrens konventioner. Hans roman är kortfattad (tack och lov), och händelseförloppet irrationellt och nervigt, lite som Werner Herzogs filmatisering av Woyzeck.
Till den här utgåvan hör ett efterord av Lena Andersson som kallar romanen ”sublim”, men hon kan knappast mena att den är det i Burkes definition, utan mer som att hon tycker att det är en bra roman (som hon helst hade skrivit själv, får vi veta). Hon berättar också hur författaren har skrivit: ”Friedrich Dürrenmatt är sin texts herre, han tämjer den såsom det vilda måste tämjas, avväger och avlyssnar sina ord och meningar lika känsligt som kommissarien avväger och avlyssnar allt som omgärdar brottet.” Med andra ord: grundläggande kunskap i hur romaner skrivs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.