Hjärtslag. En självbiografi, Björn Borg och Patricia Borg, Norstedts

 

När filmen om Björn Borg visades 2017 – internationellt hette den Borg vs McEnroe – slogs jag av en sak: han log aldrig, utan såg ut att möta allt med samma magknipskänsla. Vinsterna skänkte endast lättnad, och förlusterna endast en svag irritation. Eller så beror det på Sverrir Gudnassons begränsning som skådespelare, att han har ett enda ansiktsuttryck (han kopierade bedriften i Pernilla Augusts filmatisering av Den allvarsamma leken).

När Björn Borg nu berättar om sitt liv står det på omslaget att det sker för första gången. Det stämmer inte riktigt. Jag läste om hans väg till tennistoppen i serieform medan han fortfarande var aktiv – där lärde jag mig att han som riktigt ung fick vredesutbrott och att han lärde sig tygla det så pass att han senare skulle få smeknamnet ”Iceborg”. I början av 90-talet lät han Henning Sjöström av alla människor skriva biografin Till hundra procent – där lärde jag mig att Borg av en flygvärdinna invigdes i tusenmeters-klubben. Vad får man veta här? Att han inte kan sova när det är fullmåne. Att han gillar filmen Gladiator. Att han har läst en bok om Göran Kropp.

Tredje gången gillt då? Nja, Hjärtslag, där Borg berättar för sin hustru Patricia Borg, är ingen bra självbiografi. Den inleds ungefär som typ alla filmer gör nu för tiden: med en dramatisk scen – här ett hjärtstopp efter en farlig dos droger och sprit – och så raskt tillbaka till en kronologisk genomgång av uppväxt och tenniskarriär. Både barndomen och karriären blev kortlivade, då han slog igenom internationellt redan som femtonåring, och la av innan han fyllt tjugosex. Tyvärr uppehåller sig boken till nästan två tredjedelar kring idrottskarriären, och det är inte mycket av intresse som sägs där. Matcher vinns, matcher förloras, fast mest vinner han förstås. Fem gånger i rad i Wimbledon, sex gånger totalt i Paris.

Jag var där, jag såg alla matcher på tv, och när tv-rättigheterna inte räckte till hörde jag referaten på sportradion. Det är inte alls spännande att uppleva dem nu i efterhand, fyrtiofem-femtio år senare. Han la av precis i skiftet när det svenska tennisundret inleddes – symboliskt nog var en av hans sista matcher mot Mats Wilander, som faktiskt var yngre än Borg när han vann sin första titel i franska öppna mästerskapen. Men under de åren då han tävlade verkar han inte heller ha njutit: en vinst fick honom bara att tänka på nästa match, och vann han en turnering var det dags att börja planera för nästa turnering. Visst festades det, men det mesta handlade om det hårda slitet och att anlägga en grundkondition som gjorde att han ytterst sällan förlorade de matcher som gick till fem set. Och slitet har han fortsatt med: varje dag cyklar han i 45 minuter på något som kallas motionscykel och går två mil i sin lägenhet, något som borde ta uppemot fyra timmar. Spela tennis kan han inte göra, det gör ont för någon som inte har någon brosk kvar i kroppen.

Att anlita en närstående som skriver ens självbiografi är sällan en god idé. Å andra sidan är det väl sällan en god idé att överhuvudtaget anlita en spökskrivare, oavsett om de namnges eller ej. Här blir det oftast tillrättalagt, för bilden av Borg ska inte solkas av för mycket av de dåligheter som ändå existerade. En del droger, framför allt, och så klart en skopa otrohet på det. Borg förklarar det som att han har en dr Jekyll på ena axeln och en mr Hyde på den andra, och får det att låta som något sensationellt (ungefär som när han i en tv-intervju avslöjade att han känner sig tvungen att använda parfym efter att ha borstat tänderna – så knasigt?).

Det mesta av den här boken består av partier där Björn Borg tänker högt. Hur låter det då? Så här:

När man hejar på ett lag gör man det livet ut, det är i alla fall så jag ser på saken. […] Vykorten var ganska fåordiga, men jag tyckte det var kul och det var ett sätt för mig att hålla kontakten med dem därhemma, även när jag var långt borta. […] Att palla för trycket är en viktig egenskap som tennisspelare […] Man ska verkligen ha respekt för naturens krafter och livet är skört. […] Det är sporten i ett nötskal, man måste prestera på topp i match efter match, ha marginalerna på sin sida och kunna vända om man tappar rytmen. […] Jag älskar musik, oavsett om jag är ute på konsert eller bara lyssnar hemma för mig själv. […] att rösta har jag alltid tyckt varit viktigt och en medborgerlig skyldighet.”

Hur var det att träffa Nelson Mandela? ”Det var ett otroligt starkt ögonblick att både få träffa honom och att få sitta ner vid hans bord.” Borg träffar många av världens mest berömda personer: politiker och idrottsstjärnor, kändisar, konstnärer. Andy Warhol tigger om att få göra hans porträtt, men han vägrar av outgrundlig anledning. När Bianca Jagger, som då var gift med sångaren i the Rolling Stones, har tråkigt åker han dit: ”Vi hade det trevligt.”

De här partierna kunde en strängare medförfattare ha städat bort, eller vad vet jag, ställt lite följdfrågor kanske? Men det viktigaste verkar ha varit att hålla bilden av Borg som en hyvens kille intakt. Därför dröjer boken inte för länge vid det mörka 80-talet, med drogmissbruket och de dåliga affärerna. Inte heller nämns Henning Sjöström, eller musikarbetet som Borg på 90-talet inledde med Dr Alban, Tomas Brolin och en till. Fast det är ogint att klaga för mycket: jag unnar verkligen Borg att få njuta av några goda år så här i livets relativa slutskede (han fyller sjuttio nästa år). Men det är en brist att livet efter tennisen får så litet utrymme.

Och hur var det nu med droganvändandet, som Jannike Björling informerade pressen om redan på 80-talet? Betydligt mer omfattande än vi kanske anade. Då bedyrade Borg sin oskuld, med hjälp av advokaten Henning Sjöström – aldrig har någon haft så mycket darr i rösten som när han anklagade Björling för lögner. Tidningen Z stämdes, och fick betala flera hundra tusen kronor i skadestånd och rättegångskostnader. Deras ansvariga får anledning att gnissla tänder nu.

Det här är en bok som nu går ut i massupplaga, och du lär hitta den i alla slags boklådor och på ICA Maxi överallt (det är med andra ord årets prins Harry?), och efter ett halvår hittar du den för halva priset, och väntar du lite till kan du få den för en spottstyver. Mitt råd till dig är att likt isborgen ha lite is i magen och invänta de lägre priserna, för det här är knappast en bok du behöver läsa just nu.