Det var ingen vild gissning att Nobelpriset skulle hamna i Europa, för vad är väl motsatsen till fjolårets pristagare, en kvinna från Sydkorea? Svenska Akademien bedyrar att de inte tänker i sådana banor, men principen att köra varannan damernas går väl inte att invända mot, eftersom de är nödgade att korrigera eftersläpningen av den dåliga 1900-talsstatistiken.
Nu ska alltså den samlade bildade svenska befolkningen lära sig att bokstavera och stava till det ungerska namnet László Krasznahorkai för att rätt författares bok ska hamna i julklappssäcken. Och det gör de rätt i, för det är en prisvärd författare som belönas. Det var inget oväntat val – hans namn har figurerat i spekulationerna i flera år – men det gör mig trots sin förutsägbarhet upprymd.
Rimligen konkurrerade Krasznahorkai med sin landsman Péter Nádas. Båda skriver den typ av prosa som Akademien sedan länge gett sitt erkännande till. Båda är tillräckligt gamla, tillräckligt vita och tillräckligt manliga, men också tillräckligt läsvärda. Även om jag inte tycker att någon ska undvika att unna sig nöjet att läsa Nádas är Krasznahorkai faktiskt en mer spännande, mer experimentell och ibland rentav vildare författare.
Av de böcker jag läst av honom håller jag Herscht 07769 högst. Det är en munter skröna som successivt övertas av obehag, och visar hur glidningen från naiv godhet så lätt övergår i besinningslöst våld. Det sker med hjälp av Bach, vars förmåga att ge musiken nya höjder att utforska blir något Krasznhorkai indirekt undersöker med sitt skrivande.
Bra romaner ska väl i någon mån göra just detta: vara en del av ett utforskande arbete, ett experiment där resultatet inte är givet på förhand. Florian Herscht i Krasznahorkais roman är en litterär figur av det snitt som en annan Nobelpristagare, John Steinbeck, etablerade med Lennie i Möss och människor. Med andra ord är hans kroppsliga styrka överlägsen hans mentala förmågor. Så blir Florian ett lätt byte för de onda krafterna i hans samhälle, där Krasznahorkai undersöker gränsen mellan individens ansvar gentemot samhällets ansvar.
Till det experimentella med just den här romanen hör att den är skriven som en enda mening. Det här delar han med en annan av pristagarna från senare år, Jon Fosse. men Krasznahorkai är mer extrem i sin stilkonst. Han är också mer burdus, på gränsen mellan det burdusa och groteska. En författare som han delar DNA med är amerikanen William Faulkner, som fick Nobelpriset 1949 – ett pris som många håller som det bästa av Akademiens alla beslut.
Med det ska genast sägas att somliga författare verkligen inte skriver för alla läsare. När jag har rekommenderat Faulkner brukar responsen bli att han är jobbig, använder för svåra ord, för långa meningar. Ja, och detsamma gäller nog Krasznahorkai, men de som inte räds sådant kommer att bli förtjusta i en författare som vidgar ens universum. Att han dessutom gör det på ett sätt som både roar och oroar är en bonus. För han är en författare som serverar sin svartsynthet med en stark portion humor, en egenskap han delar med några andra Nobelpristagare, som Samuel Beckett och Elfriede Jelinek.
Här vill jag också framhålla Daniel Gustafssons översättning, som prisades som årets bästa översättning av Sveriges Författarförbund. De betonade musikaliteten i Gustafssons försvenskning av det ungerska originalet, och det är lätt att hålla med. Det har blivit en roman som svänger och svingar, som upprättar något egensinnigt och helt nytt.
Den numera avhoppade Akademiledamoten Katarina Frostenson formulerade en gång vad som utgör en typisk Nobelpristagare i litteratur: ”en författare som har lyckats åstadkomma ett nytt språktillstånd. Författare som efter att ha gjort något nytt förändrar litteraturens väg.” Det är inte att säga för mycket om vi påstår att Lászlo Krasznahorkai har åstadkommit just detta.
(Också publicerad i Jönköpings-Posten 10/10 2025)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.