Den underjordiska floden, Eva Ström, Bonniers

 

Vad är det för floder i den egentliga underjorden (Hades)? Styx är lätt att minnas, den som utgör själva passagen till dödsriket, och glömskans flod Lethe förstås (känd från Keats trippla negation i inledningen till ”Ode on Melancholy”: ”No, no, go not to Lethe”). Men de andra? Acheron, suckarnas flod kan förstås en svensk poesiläsare ha bekantat sig med tack vare Stagnelius: ”från Acherons flod / Kommer den rövade Dottern till Ceres den sörjande åter”. Men Phlegeton och Cocytus får vi nog söka oss till Wikipedia för att lokalisera.

När Eva Ström benämner sin nya diktsamling i bestämd form som Den underjordiska floden får det mig att undra om det är Styx som avses. Det är en sällsport stygisk dikt av ett slag som jag knappt läst i svensk poesi efter Ivar Conradsson, som kunde skriva så här i sin andra samling från 1907:

Här är min lust

få söka

i floden, den rastlösa, grå och skumma

om inte driver en ros

bland grenarna, en gren

från livets rosenträd

Även Ström skriver gärna om träd – förra boken Jag såg ett träd är inte den enda som har ett träd i sin titel – och även här förekommer träden i riklig mängd. Ström väljer att namnge träden, och det ger dem en magisk funktion, kanske som en slags talisman mot det liv som sårar och smärtar. Hon söker också upp, eller söks upp av, en saltflod (är det Cocytus, tårarnas flod i Hades, som avses?), den som enligt dikten ”rinner / igenom ditt öppna hjärta”. Dikten frågar också: ”Står portarna till underjorden alltid öppna?” Något säger mig att jag inte vill veta svaret. Däremot är Ströms dikter bra på att ställa de rätta – de mer uppmanande – frågorna, om existensen, de frågor som saknar kategoriska svar.

De flesta av dikterna består av strofer om två rader, liksom för att illustrera hur raderna hör ihop, att de knyts samman som i en dans. Det finns ett narrativt drag som ger de två avsnitten formen av en berättelse, som kretsar kring det som går förlorat: ett språk, en erfarenhet, ett liv. En av Ströms allra finaste bland många viktiga och storartade böcker, sorgboken efter mamman när hon dött, hette Rött vill till rött, och jag vill för mitt inre kalla den här mer stygiska boken för Svart vill till svart. Det är också från Leonard Cohens album ”You Want It Darker” hon hittar ett citat för att illustrera en av sina dikter.

I någon mån liknar den här boken en dödstädning. Saker rensas ut, och somt försvinner för att lämna en med sorg i sinnelaget, medan somt inte lämnar några spår alls. Diktjaget följer Frieda Hughes (dotter till Sylvia Plath och Ted Hughes) på instagram, och det leder till en av samlingens starkaste dikter, i en reflektion kring de sorger ett människoliv måste bära, som ingen av oss undkommer. Denna dikt är högerställd dikten till Frieda, som för att gestalta spegeleffekten av att vi kan identifiera andras känslor och erfarenheter i oss själva:

För att du inte ska se ditt ansikte

som är sorgens ansikte

För att du inte ska se

vad det förlorade ristat i dig

För att du inte ska se ögonen

dina egna förvanskade ögon

För att du också i dockskåpen

ska låta hänga för alla speglarna

För att mjukhetens ljus ska råda

och att du ska förskonas från de vålnader

som kan dyka upp i en nytvagen spegel

För att du ska glömma dig själv

Ursäkta detta långa citat, men det är svårt att göra dikten rättvisa, och effekten av de tvåradiga stroferna blir märkbara endast om de följs i en kedja. Ström skriver om utplåning, men dikterna blir ju sanningsvittnen, varaktiga bevis på att här har någonting väsentligt försiggått. Efter en trevande inledning blir dikterna alltmer övertygande, när det som kristalliseras är ett ljus som övervinner det mörka.

Det här är en inbjudande bok som inte kräver förkunskaper. Kanske det är en bok för så kallat mogna läsare, det vill säga att det är en fördel att ha passerat en viss ålder. Mycket har sagts om den yngre generationens poesi, att den är tramsig eller ironisk, och sådant går förstås inte att hitta hos Ström. Vilket inte betyder att de saknar humor: i flera av dikterna framkallas dunkla småleenden.

Och hur mörkt det än är med en svärta som likt den gamla klichén att misery loves company söker svärta så dominerar en livsvilja, tydligt uttryckt i ett par dikter som återger mötet med en kvinna som ropar att alla människor någon gång under sitt liv har övervägt självmord. Diktjaget invänder inombords: ”jag ville ropa: / Nej, det är inte sant. Inte jag / För jag visste redan som barn / vad döden var. Och vad den gjorde / för dem / som blev kvar”. I dikterna finns de ofödda barnen som vill bli födda fullt medvetna om vilka sorger som väntar dem.

Ström skriver sina dikter på vetenskaplig grund. Att vara människa innebär att vara utsatt. Bara att vara vid liv kan verkligen göra ont, som Kate Bush en gång sjöng. Genom dikterna rinner inte bara saltfloder, utan också en visshet om vad som är skändligt i världen. Och en ny innebörd till det vi vant oss att betrakta; så sett lyckas Ström förvandla världen för oss, genom att föra samman kontraster för att visa tidigare oupptäckta samband. Den plats där hon trivs bäst är i mellanrummen mellan det fixerade och det obeständiga.