1970-talets skräckfilmsestetik är för evigt förknippad med mästerverk som John Carpenters Halloween, Ridley Scotts Alien, Brian De Palmas Carrie, Tobe Hoopers Motorsågsmassakern, Dario Argentos Suspiria – samt förstås Stanley Kubricks The Shining, som även om den kom 1980 var inspelad på 70-talet. Därför är det lovande med den grafiska romanen Vaggvisan från Malanotte, som utspelar sig på den italienska landsbygden under detta 70-tal. Det är folktro, vidskepelse och skrock: bäddat för rusk, med andra ord!
Marco Taddei har utgått från skräckfilmen Pantafa och skrivit en prequel till dess historia. (Tyvärr har jag inte sett den; distributionen av nyproducerad italiensk film är inte vad den borde vara.) Laura Camelli, med artistnamnet La Cama, har tecknat. Hon arbetar med starka kontraster i denna monokroma serie med drag av den gotiska romanen. Och den emblematiska inledningen med en bils långsamma färd i ett skogslandskap kan ge associationer till just The Shining, men även till Michael Hanekes Funny Games och Joakim Ersgårds Besökarna, den enda lyckade svenska skräckfilmen.
Ernesto är en ung etnolog utrustad med rullbandspelare som anländer till en liten by för att intervjua befolkningen om deras tro på det övernaturliga, i synnerhet den onda anden Pantafa. Men de sluter sig allt mer, bevakar varje steg den misstänkte utbölingen tar. En något äldre kvinna börjar flirta med honom. Berättelsen har vissa drag av Kafka, med huvudpersonens förmåga att få kvinnor att fatta tycke för honom.
Handlingen trampar möjligen i välkända (skräck)spår, men behållningen är La Camas elegant horrorsköna illustrationer, där skräcken förmedlas med en stränghet som imponerar. Jämför för all del med hur tafatt det blir när det gjordes skräckserie av Mats Strandbergs Färjan, som går att följa på Svt. Där blir man bara irriterad på vampyrerna (hur många gånger kan de tappa sina tänder innan de förvandlas? hur ofta ska de morra hotfullt? hur ofta ska de slänga sina ondskefulla blickar omkring sig?), och det skapas ingen skräck överhuvudtaget.
La Camas vision är konsekvent mot det otrygghetsskapande, och det är ungefär lika snyggt utfört som när Rolf Gohs – salig i åminnelse – tecknade serien Mystiska 2:an? När var det nu igen? Jo, 70-talet, tackar som frågar. Med andra ord är den här tiden en triumf för kusliga miljöer och luguber stämning. Var världen kusligare under 70-talet? Det fanns åtminstone fler mysterier, fler saker att upptäcka eller avslöja. Förvisso måste vi som gillar skräckgenren bara acceptera vissa långsökta premisser, men det hör till genrens charm. Coleridges formel för fiktion, att frivilligt avstå från sin misstro, är något vi monsterdiggare sväljer med hull och hår.
I gengäld blir vi rikligt belönade av verk som denna skräckserie. Det finns små detaljer som får en att hoppa till, som att pagineringen hoppar över 100 sidor, som kan vara helt medvetet eller ett olycksfall i arbetet. Inom skräckgenren görs det sällan skillnad på det som är planlagt och det som är slumpartat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.