Lys, Clara Diesen, Lejd

 

Under 00-talet gav Clara Diesen ut tre diktsamlingar på Bonniers. Nu utkommer hon som poet efter sexton år med en bok på Lejd, Lys. I mellantiden har hon varit verksam som dramatiker och konstnär. Martin Ålunds omslagsmålning heter ”Tid”, och det är ingen underdrift att hävda att tiden är det huvudsakliga temat för de här dikterna.

Det skulle förvåna mig om Diesen inte ställde upp på den tes T.S. Eliot föreslår i ”Burnt Norton”, och som aktualiserats av Lana Del Rey: ”Tid nu liksom tid då / är båda kanske närvarande i stundande tid, / och stundande tid innefattad i tid förfluten.” (Översättning Erik Lindman Mata.) Hos Diesen är det som gått förlorat fortsatt närvarande, i dikter som framkallar en existentiell svindel. Den som umgås med skilda tidsförlopp hamnar i hisnande perspektiv.

Boken består av tre delar som tecknar ett händelseförlopp där det förflutna aktiveras av nuet. Därmed ges vi kortvariga inblickar i en uppväxt som speglas i ett nuvarande. Barnet är förälder till den vuxne, som en annan poet, William Wordsworth konstaterade: i Diesens dikter förloras gränserna mellan barn och förälder, när vi rör oss i tiden och även i rummet, som utsträcks till rymden. Det är som om den befintliga världen är otillräcklig, att dikterna kräver en kosmisk utblick med kometer och stjärnor, för att betona futtigheten i vår existens.

”Vad gör det om hundra år?” var ett vanligt mantra jag fick höra ofta under uppväxten, som en klen ursäkt när någon gjort bort sig. Diesens dikter visar hur allt som sker förankras i tiden – inget av det som händer tillåts glömmas bort. Så skapar hennes dikter en värld:

så fort ni föddes

hade ni en utblick från hav och virvlar

det fanns i era ögon en fråga

en pupill vilken vidgas ofrivilligt

som en natt då du inte somnar

innan den är över

Men dikterna erkänner också vördnaden inför det som är större än oss: ”innan jag fanns var jag en stjärna / jag föll genom rymden / genom dig föll jag / du svimmade / och sen fanns jag”. Vem är det ”du” som dikten vänder sig till? Diesens dikter är vaga men inte otydliga, och skapar trygghet i otrygga rum. Dikterna befäster också ett magiskt tänkande om att finnas till, i världen och i språket.

Det kunde sägas att Diesen skriver i livets hastighet: i ena ögonblicket är vi barnet, i nästa den gamla människan. I båda positionerna är vi oroliga och fyllda av ovisshet, eftersom åren som gått inte förbereder oss på den förvirring som uppstår kring identiteten. Vad som står klart är att Diesen tillför något till vår samtidspoesi med sin okonventionella blick på det som omger oss, men också genom att fästa fokus på inre processer.

Då kan hon med hjälp av grammatikens generositet visa samspel mellan barnet och föräldern: ”deras doft / kan lugna fram mig igen / som imma på glas”. Därmed blir dikterna en bekräftelse på det som är både flyktigt och beständigt.

Essä NR 21; NR 22-23

 

Det här är något jag har sagt förr, men det tål att upprepas. Tidskriften Essä har sedan långt innan sensommarens infama regeringsbeställda kulturkanon kartlagt och upprättat en mycket tydligare bild av svenskhet. Det började med första numret hösten 2017, som handlade om Carl Jonas Love Amqvists essä om fattigdomen, och vips är vi framme vid 2025 och två nya utgåvor.

NR 21 handlar om Peter Forsskåls framlagda avhandling Tankar om den borgerliga friheten, som skulle ligga till grund för den svenska tryckfrihetsförordningen. Linné skulle namnge en nässla Forsskål hämtat hem från Egypten efter honom – Forsskaolea – (hårdnackad, vild, envis, kantig). Zoologen Albert Kölliker gav sifonoforsläktet Forskalia också namn efter denna förgrundsgestalt, som i det här numret låter fyra skribenter försöka teckna porträttet av honom. Därmed ges vi en bild som dels ger oss kontexten, dels dess betydelse för vår egen tid.

Jakob Christensen benämner honom som ”Linnés kanske mest begåvade lärjunge”. Nu är han väl mer eller mindre bortglömd, men just därför är den här tidskriftens insats en – och här upprepar jag mig igen – kulturgärning. ”Det här är det egentliga Sverige”, lyder det implicita imperativet. Nina Björk fokuserar i sin essä på den andra paragrafen i Forsskåls avhandling, som avslutas: ”friheten bör mista sin skadeliga del, och det allenast blifwa öfrigt, att man efter yttersta wilja får gagna andra och sig sjelf, men ingen skada.” Det rimmar förstås illa med vår skadeverkan på klimatet – Forsskål verkade precis i det skifte från förindustriell tid till det vi nu kallar antropocen.

Staffan Vahlquist ger oss en magistral genomgång av hela avhandlingstexten, som lämpligt nog har lika många paragrafer som tidskriftens nummer i ordningen (21). Bilden som träder fram är av en typiskt svensk avvikare, som vi har sett i tidigare Essä-nummer, som det första om Almqvist, eller senare nummer om Thomas Thorild och Ing-Marie Eriksson, hon som skrev romanen Märit och dömdes för förtal. Clas Livijn, John Karlzén och The Man of Street är några andra särlingar som gärna får bli ämne för ett kommande nummer av Essä.

Detta mastiga nummer – 138 sidor – är ett enkelnummer, medan det följande, NR 22-23 – på endast 88 sidor – är ett dubbelnummer. Det handlar om pacemakern. I mitten ligger ett foto på den första pacemakern, som skapades av Rune Elmqvist och opererades av Åke Senning på patienten Arne Larsson. Bilden liknar på något märkligt sätt en insekt, med sina två spröt. Eller tänker jag på Kafkas besynnerliga skapelse Odradek från novellen ”Familjefaderns bekymmer”, den stjärnformade spolen med så stark egen vilja.

Fast pacemakern är förstås bara en apparat. Tekniken och vetenskapen representeras av Lars Rydén och Jan Eric Olsén, medan Nina Wormbs gör en övergång till cyborgen, och hur vi i dag med yttersta möda kan skilja på biologi och maskin. Andreas Lundberg tar vid med en hjärtats kulturhistoria och hur AI och Chat GPT håller på att göra människan överflödig. Elisabeth Åsbrink skriver om hur en författare – i det här fallet Etty Hillesum – kan transplanteras till en läsare, och Kari Løvaas om hjärtat hos Selma Lagerlöf, både i romanerna och i biografin.

Vore det inte en smaklös ordvits kunde jag få det sagt att de sex skriver helhjärtat om hjärtat, men det är faktiskt sant. Elmqvist och hans team brydde sig inte ens om att ta patent på sin uppfinning, då de trodde att den skulle ha ett begränsat användningsområde. Nu utförs 800 000 operationer med pacemaker varje år i världen, och uppskattningsvis 67 000 svenskar har en sådan inopererad (något fler än de som har medlemskap i Moderaterna).

I Rydéns text om elektriciteten spårar han det konstgjorde livet bakåt till sent 1500-tal och de något senare första experimenten med grodlår som Luigi Galvani utförde på 1700-talet (de skulle i hög grad inspirera den unga Mary Shelley när hon skrev Frankenstein). Pionjären Arne Larsson levde länge med pacemaker – han dog först 2001, i en ej hjärtrelaterad sjukdom. Wormbs skriver: ”Vi är vandrande cyborger, biologiska varelser med syntetiska material i våra kroppar, sammansatta individer, inte bara bildligt utan bokstavligt.”

Eftersom Lundberg är poet blir hans essä vindlande och läsvärd både i detaljer och i överblick. Hans beskrivning av pacemakern lyder: ”rent symboliskt är pacemakern onekligen just det främmande robotfingret som petar i människohjärtat. Framtidens taktpinne.” Och Åsbrinks text är lika halsbrytande när hon visar hur Hillesums ”tänkande hjärta” kan övertas i en läsares agerande, och att vi kan bli mer hjärtliga i vårt sätt att förhålla oss till omgivningen. Løvaas, som jag tidigare läst essäer av på norska, skriver fint om Lagerlöf och hur hjärtat är en konstant symbol i flera av hennes bästa berättelser, med fokus på kortromanerna Herr Arnes penningar och Kejsaren av Portugallien.

Avslutningsvis: själv led jag av något som kallades hjärtförstoring när jag var barn. Det upptäcktes när jag fick smärta i hjärtat varje gång jag tog några löpsteg (sedan dess har jag inte sprungit en meter). Eftersom jag då spelade fotboll fick jag lösa det genom att bli målvakt. Det höll i ett par år, tills vi fick en tränare som tyckte att målvakten skulle löpträna lika mycket som utespelarna, så då gav jag upp min idrottskarriär. Symtomen försvann med tiden, men jag tänker inte riskera något genom att börja springa.

Ingen surf. Handbok i nedkoppling, Jonas Gren, Weyler

 

För inte så länge sedan åkte jag buss ett par timmar. Jag hade fått Connysätet (i mitten längst bak), och satt jämte en ung tjej. Hennes blick lämnade inte telefonens skärm under hela resan. Men vem är jag att döma? Min blick lämnade inte (eller knappt) boken heller. Min erfarenhet efter långa buss- och tågresor ett par gånger i månaden de senaste åren skvallrar om liknande erfarenheter: majoriteten är helt förslavade vid sina telefoner. Undantag: unga tjejer som läser dystopier av George Orwell och Margaret Atwood, och en och annan pretentiös kille som performativläser Dostojevskij.

Poeten Jonas Gren har samlat sina erfarenheter kring ett nedkopplat liv i boken Ingen surf. Titeln är som med allt annat en sanning med viss modifikation, då det mer handlar om att vägra använda smart-telefon. Internet klarar sig väl knappt någon utan, så han tillåter sig sparsam tid med en iPad och en stationär dator för att klara vissa göromål. (Det är förstås bara en tillfällighet, men mitt ordprogram på datorn rödmarkerar undertitelns ord ”nedkoppling”, men låter ordet ”uppkoppling” passera.)

Min gissning är att de flesta skulle säga att de inte är lika beroende av sina telefoner som andra. Förnekelse är förstås det första tecknet på ett beroende. Med blossande kinder kan jag väl erkänna att jag är medskyldig: jag har fått ett sämre läsande på grund av störningsapparaten. Förvisso läser jag fortfarande drygt en bok om dagen, men är min läsning lika fokuserad som den var innan jag då och då tvingades kolla notifikationer och dylikt?

Men det är klart att vår vardag påverkas av att telefonerna kidnappar så mycket av vår tid. Grens bok handlar väl egentligen inte så mycket om honom själv – han förekommer kritiken att det är en lyx att kunna unna sig ett oberoende från smarta telefoner – utan mer om dels effekterna det har på vårt psyke och dels hur den ständiga uppkopplingen går kapitalismens ärende. Några tjänar förstås på att vi tillbringar så omfattande tid på alla dessa appar.

T.S. Eliot skrev en gång, i Burnt Norton: ”människan / tål inte särskilt mycket verklighet” (Erik Lindman Matas översättning). Ibland missminner jag mig, för menade han inte: ”särskilt mycket information”? När internet blev allmän egendom – mitten på 90-talet – spirade optimismen. Vi skulle bli så mycket smartare när all kunskap blev tillgänglig! Världen skulle bli mer rättvis, mer demokratisk, mer fredlig. Hur kunde vi ha så fel? Nu består internet mest av skit. Och vi är ”hyperuppkopplade”, som Gren påpekar.

Ibland stör jag mig på att han faller in i den nyfrälstes språkbruk, men det går förstås inte att rå på det. För det hindrar honom förstås inte från att landa i många givande slutsatser. Kanske de nedkopplade blir en framtida motståndsrörelse. När filosofen Ladislaus Horatius drog i nödbromsen på ett tidigt X2000-tåg i början av 90-talet blev han utskrattad. Fast med eftertankens kranka blekhet: vad händer med människans själ eller andlighet om vi hela tiden söker snabbare lösningar. Jag kan inte vara ensam om att känna leda inför hur Chat GPT håller på att erodera all långsam kunskapsinhämtning i skolan? (För att inte tala om vad varje fråga till AI-oraklet kostar på klimatet: en halv liter vatten varje gång.)

En student på universitetet citeras och illustrerar det Moment-22 som uppstår när Chat GPT blir genvägen: ”Jag tror att det är lite fusk, men det känns också så här: om verktyget finns så är det lite korkat att inte använda det. Eller ja, det är också korkat att använda det, för jag lär mig ju ingenting.” Det här kan vara det mest deprimerande jag har läst i år, och då har jag ändå läst en del deppiga saker.

Gren citerar en av Werner Aspenströms mindre kända dikter: ”Men jag vill inte med den stora drömmens sax / klippa sönder den mindre drömmens väv.” Han ställer också frågan om vilken typ av samhälle vi får om vi inte accepterar eller tolererar bakåtsträvare. Vad menar vi med mångfald egentligen? Utan de sociala medierna som jag sporadiskt följer hade jag kanske missat kommunalrådet Roland Boman i Jokkmok, vars hätska brev till Tidö-regeringen har skärmdumpats i mina flöden. Där skriver han bland annat: ”Jokkmokk är VI, inte vi och dom. Jokkmokk är VI oavsett bakgrund, födelseland eller hudfärg. Där skiljer sig Jokkmokk från regeringens människosyn.”

Är det görbart att gå mot en mer analog värld? Tja, i skolan håller yrvakna politiker på att gå från skärm till pärm. Min egen tid på sociala medier håller på att bli utmätt: jag har lämnat twitter (eller X), Bluesky, och har inte gjort ett iota på facebook. Instagram har blivit allt tråkigare, det med. Min läsning skulle tjäna på att jag tillbringade mindre tid med den smarta telefonen, även om det inte för tillfället är ett alternativ att ditcha den för en 3310.

Good and Evil and Other Stories, Samanta Schweblin, translated by Megan McDowell, Picador

 

Häromdagen såg jag en roman av den polska författaren Olga Tokarczuk på Myrorna. Det var Löparna, i en utgåva som Bonniers gav ut efter att hon tilldelades Nobelpriset 2018, därav den stora blaffan på omslaget som förkunnade just detta pris. Men min pocketutgåva av denna roman är från 2016, utgiven av lilla förlaget Ariel. Påpassligt nog köptes rättigheterna av Bonniers strax innan Nobelpriset.

Det kan också fungera åt andra hållet. Bonniers gav ut argentinska författaren Samanta Schweblins första roman, den fenomenala Räddningsavstånd, 2016, i Lina Wolffs översättning. Sedan verkar de ha tappat tålamodet – förmodligen sålde den inte tillräckligt – så numera är det Tranan som har fortsatt utgivningen av Schweblin, med romanen Kentukis (översättning Hanna Nordenhök) och novellsamlingen Sju tomma hus (översättning Annakarin Thorburn). Den som blir nyfiken på mer kan fiska upp Ord & Bilds temanummer om Latinamerika, nr 4:2009, med den briljanta novellen ”Fåglar i munnen” (finns också i den engelska samlingsvolymen Mouthful of Birds, för dig som inte läser spanska).

Min krassa uppskattning är att novellsamlingar generellt inte genererar stora upplagor, så jag befarar att vi får se oss om i stjärnorna efter en svensk översättning av Schweblins senaste novellsamling, på spanska El Buen Mal. Den kom tidigare i år, och har redan översatts till engelska av Megan McDowell. Här finns sex noveller i varierande grad av skräck: tre korta och tre längre. Alla lämnar ett bestående avtryck – men hur ser detta avtryck ut?

Med andra ord: hur är det att läsa Samanta Schweblins noveller? Påståendet att ”det inte liknar något annat” är en kliché. Men låt gå för att hon skriver skräck, fast då gör hon det på ett sätt som utmanar genrens alla konventioner. Skräck är en genre som är beroende av sina klichéer (jump scare, någon?), men vi kan aldrig komma till ro i de här novellerna. Schweblin jobbar med att göra världen opålitlig och osäker.

För det här är skräck som inte sysslar med mys eller med avsikten att avge försonande förklaringar på slutet. Vi lämnas helt i händerna på det oförklarliga, det kusliga, och framför allt – förlåt för att jag måste tjata om Freud – das Unheimliche, alltså det som är bekant men ändå främmande, och just därför extra skrämmande. I Freuds mening skräms vi allra mest inte av främmandegjorda monster, utan av det som vi känner igen men som har getts drag av det som är annorlunda.

Ta första novellen, ”Welcome to the Club”. En kvinna gör ett tafatt försök att ta livet av sig genom att drunkna. Hon återvänder från sitt misslyckade försök, till mannen och barnen, och sitt olyckliga liv. Fast hon har blivit sedd av en man, som sedan tvingar henne att konfrontera livet. Hur görs det bäst, eller mest framgångsrikt, för den som har knackat på porten till dödsriket? Givetvis genom att lära sig skinna djur. Mannen plockar fram en hink, en kniv, och en hare: ”You have to open it like a book. If you have trouble doing it from the neck, open it at the belly, and from there go up and then down. Then you just have to pull, the skin comes right off.”

Som en bok! Ja, och där sitter vi läsare, med rodnande kinder, för är inte vi i samma position? Vi sprättar upp boken med våra fingrar, för att dissekera innehållet. Och hos Schweblin är det inälvor och blod som rinner fram mellan våra fingrar. Det vetenskapliga har alltid en förutbestämd huvudroll i hennes fiktiva prosa, men också den typ av apori som Derrida arbetade med i benämningen av det oavgörbaras spöke och den brådska som skymmer kunskapens horisont. Kort sagt: det udda och det oförklarliga är alltid steget före.

Därför är det svårt att skriva om novellerna utan att falla för frestelsen att berätta för mycket, eller att försöka förklara dem. Vad handlar de om? Skräck, självmord, sinnesförvirring. Att ta ett helhetsgrepp om dem skulle betona hur sanningen alltid undflyr karaktärerna, hur lojalt de än må liera sig med det rationella tänkandet. Ofta förekommer personer som lanserar förklaringsmodeller, men dessa vilseleder oss bara, eftersom alla naturvetenskapliga lagar satts ur spel. Här handlar det om misstag och dess ödesdigra konsekvenser. Genom att Schweblin hela tiden prövar nya utvägar lyckas hon alltid hitta oupptrampad skönlitterär mark, med ständigt nya ominösa undertoner.

De tre längre novellerna är alla lika egendomliga. I ”An Eye in the Throat” sväljer en liten kille ett batteri, och han kan inte längre prata. Läkarna utför en trakeotomi, men komplikationer uppstår. I ”The Woman from Atlántida” jobbar två systrar frivilligt hos en äldre alkoholiserad poet, för att få henne att sluta försöka begå självmord. I den avslutande ”A Visit from the Chief” är det en rånare som håller en kvinna gisslan, där hon mest tänker på hur hennes dementa mamma ska smälta information om hennes dotter mördas: ”Would it be enough to tell her once, or would she forget right away? Would it hurt her again each time it was explained?”

Schweblin skriver gärna om individer som korsar gränser, och om hur våra liv i lika hög grad styrs av primala instinkter som av rationellt tänkande. Just eftersom vi människor har en fallenhet för dessa impulsiva beslut lurar alltid faran, något som kanske förvärras av hur nära hon samtidigt lägger sig det kyligt analytiska. Schweblin har tidigare ofta jämförts med både David Lynch och Stephen King, men hon är ärligt talat en mycket mer originell och mer skräckinjagande författare än något annat jag har läst förutom H.P. Lovecraft och Stig Sæterbakken.

Mellan lögn och verklighet. En essä om tvetydighetens fascism, Marcia Sá Cavalcante Schuback, Faethon

 

Hur är det att läsa god essäkonst? Kanske så här: du följer efter någon som går med bestämda men samtidigt dröjande steg in i rum efter rum, där lampor tänds med allt starkare styrka. Väl inne i rummet måste du dock själv orientera sig – den du följde efter har redan avlägsnat sig, på väg in i nästa hus.

Om husen är böcker och rummen kapitel, då består Marcia Sá Cavalcante Schubacks nya bok Mellan sanning och lögn. En essä om tvetydighetens fascism av tio sådana rum. Sju kapitel om lögnens koppling till fascism, ett annex bestående av tre ”precisionsövningar”, samt en Friggebod där hon brevväxlar med Gabriel Itkes-Sznap, och ett gästhus där Paul Valérys essä ”En metodisk erövring” ingår.

Så kan en text om den här rika boken inledas. Den kan också börja med ett antagande. Sverige har huserat en liten krets intellektuella genom åren, där alla skulle rymmas på en parkbänk: Ellen Key, Emilia Fogelklou och Sven Lindquist har hittills abonnerat på de enda platserna. Alltmer tror jag att Marcia Sá Cavalcante Schuback kommer att tränga sig ned bredvid dem. För så klokt och så insiktsfullt skriver hon, men hon gör det också med något så ovanligt som med en internationell blick som sträcker sig utöver de engelskspråkiga förebilderna, och citerar lika frekvent från portugisiskan, italienskan och franskan.

Kan fascismen ha flera former, se ut på olika sätt nu, om vi jämför den med dess historiska klädnad? Självklart, menar den här boken, som ställer upp extremliberalism, högerextrem populism, konservatism och auktoritarism som belysande exempel. Tendenser i samtiden saknas inte, så här landar Cavalcante Schubacks bok helt rätt i tiden. Hannah Arendt är en av de auktoriteter som anförs, i förklaringen till fascismens starka rötter i antisemitism, rasism, imperialism, kolonialism, sexism, med mera. Det är inte utan att en kan börja misstänka att inavel har bedrivits när fascismen koncipierades.

Cavalcante Schubacks definition lyder: ”fascism ska förstås som en social praktik som förstör samvaron och existensen”. Hon härleder fascismens starka åder av antipacifism till Mussolinis grundande av partiet 1921. Draget av selektering hos denna tidiga rörelse ger mig ungefär samma avsmak som när jag ser Netflix nya säsong av Monster, som inriktar sig på kannibalen och möjligen nekrofilen Ed Gein, förebilden till bland andra Norman Bates i Psycho, Leatherface i Motorstågsmassakern, samt Buffalo Bill i När lammen tystnar. Serien går för långt i sin iver att etablera bilden av Gein som ett monster, som om verkligheten inte var tillräcklig. Spekulationen sker i två riktningar: dels att gissa sig fram till att han (”nog?”) mördade fler än han fälldes för, dels att vältra sig i de osmakliga detaljerna i hans förehavanden av liken han grävde upp från kyrkogården.

Till det osmakliga med Mussolini hör att han såg sig själv som demokrat, att han endast agerade ut folkets vilja. Cavalcante Schuback har en del att säga om folket, om massan, i sin oftast klartänkta essä. Det är bara enstaka gånger de där lamporna blinkar till, likt taklamporna hade som vana i tv-serien Twin Peaks.

I essän från 1897 av Valéry – aktuell nu i höst med essän Den rena och tillämpade an-arkins grundsatser – förutsågs Hitler, något förstås också Nietzsche gjorde. Men Valérys analys går djupare, för han förutsåg ett nazistisk folk, inte endast en stark ledargestalt. Medan jag läser Cavalcante Schubacks bok läcker några interna sms från medlemmar i amerikanska rep[ub]likan[t]partiet – barn, kallar vicepresidenten dem, men de var mellan 25 och 35 år – där de skriver om gaskammare, om svarta som kallas apor, samt att de ”älskar Hitler”. I breven till Gabriel Itkes-Sznap dristar sig Cavalcante Schuback att kalla Valéry ”en av 1900-talets största tänkare”, att det filosofiska övertrumfar det skönlitterära skrivandet, i ord som ekar av Joseph Brodskys omdöme om W.H. Auden som 1900-talets viktigaste filosof och inte poet i första hand.

Stämmer det att massan bär på fascismens drag? För att förstå hur fascismen muterar sig behöver vi förstå dess ursprung, menar Cavalcante Schuback, och den här boken är en bra början. En som tidigt varnade för konsekvenser av ett massmedialt betingat samhälle var Pier Paolo Pasolini, som tillägnas ett av kapitlen. Där behandlas hans stränga larm, hur våra sinnen bryts ned av reklam och kitschig konst, och breder väg för en gränslös fascism som inte möter något motstånd av en befolkning som gått miste om sin sensibilitet, sin andlighet och sin själ.

Vi risker att reduceras till maskinella funktioner. Den nya formen av fascism är en variant av den gamla, mindre hotfull till sitt yttre men kanske med mer långtgående skadeverkningar. Kanske vi ska betrakta fascismen 2.0 med en variant av det citat som brukar tillskrivas Baudelaire: fascismens största trick är att få mänskligheten att låtsas, inte att den inte finns utan att den går under namnet demokrati. När den görs harmlös blir den ännu farligare.

En bärande tanke hos Cavalcante Schuback, som hon delvis lånar från Baudrillards teori om simulacra, är att dagens fascism är en bild – en parodi – på den gamla fascismen: ”Överallt finns det karikatyrer av karikatyrer, idoldyrkan av idoldyrkan, masker av masker, parodier på parodier”. Bilderna har till slut övertagit verkligheten, och det stämmer väl, att många nu lever sina liv nästan uteslutande genom skärmens flöden. Det som tidigare premierades, styrkan i kollektivet och det gemensamma, har nu ersatts av ensamhet. Det vi har fått, menar Cavalcante Schuback, är en värld där kontakter har ersatts av bindning.

Hur ska vi då leva i en sådan bildvärld, som hotar att erodera vår andlighet? Med Cavalcante Schubacks frågeställningar:

Hur bryter vi denna ändlösa upprepning och självreproduktion? Och hur identifierar vi en gemensam bindning, en bindande gemenskap, som inte leder till någon sammansmältande identifikation? Hur avidentifierar vi oss från begäret efter sammansmältande identifiering?

Svaret hon föreslår är musiken, som ”erfarenheten av det figurlösa, vilket kanske är den enda möjliga figuren för närvaron av en närvaro som är i färd med att bli närvarande.”

Hey Princess, Mats Jonsson, Galago

 

Det är få svenska serieromaner som blivit klassiker, något som förstås förklaras av att det är en så ung genre, som etablerade sig så smått först på 80-talet. Men visst, Joakim Pirinens Socker-Conny är en obestridlig modern klassiker, och Liv Strömquists Prins Charles känsla kommer likaså att bli det. Båda har återutgetts – Strömquists så sent som nu i höst. En annan är möjligen Henrik Bromanders Norrlands mörker, samt Mats Jonssons Hey Princess, som utkom första gången 2002. Nu återutges den på Galago, med ett nyskrivet förord av Saga Cavallin, som kanske lite förhastat kallar den för ”en av de stora Stockholmsromanerna”.

Jonsson blev nominerad till Auguspriset 2021 för När vi var samer. Hey Princess är en serieroman som tar avstamp i Jonssons privatliv så som det tedde sig på 90-talet, när han flyttade till Stockholm efter en uppväst i ångermanländska Kramfors. Det är en berättelse om fyllor, tjejer och popmusik. Humor och igenkänning är viktiga ingredienser. Pengar saknas ofta, men av någon anledning finns det alltid slantar i plånboken som räcker till en öl eller en halvt obskyr LP-skiva.

Tidsmarkörerna duggar tätt, med Nick Cave, Cardigans-Nina, Henric de la Cour, Linda Norrman Skugge, Per Hagman, Brandon Walsh, Per Bjurman, Broder Daniel, Prodigy, och många många fler. Antagonisten Marcus Gerdin, discjockey med sunkig kvinnosyn, är den flitigast förekommande bipersonen. Satiren är skarp och träffsäker.

Huvudpersonen Mats Jonsson är vad som förr kallades ett popsnöre som ”bara dansar till Northern Soul”. Han får ligga mycket i något som liknar seriemonogami, och det förvånar en smula då 90-talets svenska indie-akter stod för den mest okyssta svenska poesin sedan Stagnelius. Eller vad sägs om Brainpool: ”I’m sick and tired of this world / But yet I haven’t kissed a girl”. Eller This Perfect Day: ”I never wanted it to end / But of course it had to end”. Eller Cardigans: ”I think I’d better stay / Here on my own”. Och förstås Popsicles ”Hey Princess”, låten som gett Jonsson titeln till serieromanen: ”And I cry, I'm shaking and I'm on my own […] So I keep wondering what to say / If you should ever cross my way / I write it down and tear it up again”.

Oftast är det dock för Mats hopplöst hångel och betydelselöst sex, och neurotiska relationer. Cavallin betonar hur unikt Jonssons projekt var när boken kom, att det då var oupptrampad mark med författare som blottar sig så fullständigt. Frågan är om det ens efter Jonssons insats blivit vanligt med författare som visar sig själva i så här – bokstavligt och bildligt – naket tillstånd, om man undantar att Fassbinder inte tvekade att röra sig naken i någon av sina filmer (Deutschland im Herbst). På tal om film pluggar också Jonsson film en period i Filmhuset, men det leder inte till något.

Det finns ett underifrånperspektiv i berättelsen, en klassaspekt som visar hur Jonsson på egen hand slår sig fram i medie-Stockholm. Visst, det är ett tidsdokument, och saker har förändrats sedan 90-talet. Här kan man slås av hur relativt lätt det verkar gå för Jonsson, med lägenheter, resor, jobb, tjejer. Även om porträtten av tjejerna blir mer än schabloner finns det något obehagligt i förminskandet av dem – i synnerhet goth-tjejen Åse (i kapitlen ”Den hopplösa kärleken”) – och även det essäliknande partiet om ”popflickan” är tunt och ovärdigt. Annars är det förstås trevligt att doppa sig i den nostalgi som 90-talet emanerar.

blå, blå himmel, Kennet Klemets, Ellerströms

 

Den svenska litteraturhistorien saknar poetikböcker, alltså i bredare mening böcker som diskuterar hantverket att skriva poesi. Nu råder Kennet Klemets bot på den bristen, med sin nya bok blå, blå himmel. Är titeln en olycklig blinkning till någon av Tomas Ledins många sommarlåtar? ”Känn själen suga i sig all lyrik” skaldade Ledin, men Klemets tar en annan väg. (Går den via den Georges Bataille som skrev Himlens blå, översatt av Katarina Frostenson, som också översatt Marguerite Duras – liksom Klemets, slår det mig.)

Det sker med hjälp av korta texter som gör nedslag i en slags praktik. En gång i tiden kallade jag Klemets för den felande länken mellan Johan Jönson och just Katarina Frostenson. Den här gången tänker jag mer än en gång på Lars Noréns sena böcker i gränslandet mellan prosa och poesi. Det är en tunn linje mellan Klemets rad ”Skriva sig fram till en punkt där skrivandet upphör” och Noréns ”Boken blir färdig när jag har lag till de tomma sidorna” (ur Fragment II).

Klemets skrivande livnär sig på paradoxer: ”Skrivandet börjar i språklösheten. I allt som finns i den.” Paradoxen är en svår konst, då den så lätt slår över i banala plattityder, och den här boken klarar sig inte alltid: ”Ett ljus så intensivt att det blir mörker. Eller tvärtom.” Låter inte det en aning slappt? Det som oftast räddar Klemets är att det finns substans i hans iakttagelser. Han visar vad litteraturen är och vad den kan göra: bli ett användbart hjälpmedel för att härda ut. Här finns en akut närvaro, som pekar ut metoden, som ett modus operandi.

Litteraturen kan också uppenbara nya sanningar, just de viktiga sanningar som varit dolda för oss, på grund av fördomar, partiskhet eller bara apati. Klemets uppehåller sig vid sanningar som vi både känner igen och är främmande inför. Med hjälp av formatet blir det en spänstig och förtätad text, om än jag inte blir klok på förlagets genrebeteckning ”diktbok”. Det är mer frågan om den typ av fragmentsamling som funnits hos Norén, men också hos den Baudelaire som skrev Hugskott och förstås Jenaromantikernas fragmentariska skrifter. Givetvis har Klemets kortprosa eller fragmentpoesi något gemensamt med Gunnar Björling, när han apostroferar ”Enkeldagen”, som ju låter misstänkt likt Björlings De stora enklas dag.

Då framkallas ett språktillstånd där titeln står för illusionerna. Det blir texter som samtidigt befinner sig helt inneslutna i sig själva och helt bortom det som är ens egna. I det spänningsfältet uppstår ofta en uppgiven humor: ”Inte svårt att stjäla, det är bara det att man aldrig får användning för det stulna.” Nog drar man på munnen ibland, mer eller mindre ofrivilligt – men det gör man ju också allt som oftast när man läser Norén.

Precis som med Norén misstänker jag att en bok som denna kan bli en följeslagare under längre tid, att det kommer att finnas stunder då det finns anledning att återvända till de beska sanningar som levereras här. Ibland används citattecken, ett grepp jag fattar först när jag kommer till några oförglömliga rader av Marina Tsvetajeva (geni!). Här ska jag våga mig på en förutsägelse. Det finns sådana oförglömliga rader också i Klemets bok. Jag anför denna kortis: ”Att inte veta vad man talar om men att det är det viktigaste som finns.”

Det oss som saknar ett vi, Jenny Wrangborg, Verbal

 

I början av 10-talet gav Jenny Wrangborg ut två ojämna diktsamlingar. Och sedan då? Att döma av den bok hon nu ger ut, Det oss som saknar ett vi, har hon sysslat med att bli kär och sedan förlora kärleken. Boken tecknar den typiska dramatiska kurvan för en kärleksrelation, dess uppgång och fall. Det invaggar oss som läser i en falsk trygghet, där vi vet hur det ska gå, men samtidigt laddar Wrangborg dikterna med en energi som har med klassperspektivet att göra. Kort sagt bedriver hon politisk analys med sina dikter.

Det gjorde hon förstås också i sina tidigare böcker, inte minst i genombrottsboken Kallskänkan. Men nu har det poetiska uttrycket stabiliserat sig: det här är en mer övertygad bok, som jag tvekar att kalla ”diktsamling” – mer är det ju frågan om att skriva en narrativ dikt, där de korta nedslagen (ibland på endast ett par rader) skapar framåtrörelse och nerv.

Kärlekshistorien är klassisk. På tidstypiskt vis blev diktjaget inte förälskad i mannen, utan hon ”föll handlöst utanför mig själv”, vilket är en elegant omskrivning. Vad var det Carol Ann Duffy sa? ”Falling in love is glamorous hell”. Kärleken blir för diktjaget både glamoröst och helvetiskt. Kanske det inte går att undvika. Vad är kärlek utan risktagande? När Wrangborg skriver om kärleken till mannen blir det likt sångtexter, något som i min bok bara kan vara berömvärt. Främst märks det i en vacker dikt som i fem strofer tecknar hur kärleken ser ut: ”ljus … mjuk … lätt … stilla … nära”.

Så finns i dikterna en genuin vilja att förstå kärlekens natur. I inledningsfasen är förälskelsen intakt, och vi hamnar i ett nakenbad där

regnet säger ingenting

om någonting annat

än regnet

precis som

kärleken

inte säger någonting

om något annat

än de avstånd

som viet skapar

På sant poetmanér – spår har hittats redan hos Sapfo – alstrar förälskelsen sin egen poesi, sina egna dikter: ”När vi inte är tillsammans / vill jag vara / i dikterna om dig”. Kärleken kan vara både enkel och svår, när Wrangborg söker och finner en balans i sin rörelse utanför den inre sfären. Då fungerar hennes politiska analys som ett skarpladdat vapen. Och hon siktar bra! Allt blir så självklart när du är kär, som att du står i skenet från lampor med en wattstyrka som överskrider alla fysiska lagar. Det är också en känslostorm som blåser bort allt annat: tvekan, tvivel och rädslor.

Smärtan blir också självklar och genomlyst, och ungefär mitt i boken sker cesuren som kapar förtöjningen till det paradisiska hos kärleken. Efter att ha blivit sedd och bekräftad börjar diktjaget inse att relationen bygger på ojämlika villkor. Då har vi fått oss till livs kortvarianten av Maria Maunsbachs En magisk man. Sedan händer klassaspekten, och det är långt ifrån sexigt med den typ av privilegierat beteende den bortskämde mannen unnar sig. Det märks i hur diktjaget känner sig nödgad att göra sig av med spåren av sitt fysiska arbete – svetten och värken – eftersom mannen endast är lojal mot arbetarklassen i teorin.

Kort sagt börjar han se på henne med samhällets blick. It kills the attraction … Då kan narrativet bli en smula förutsägbart, men Wrangborg bjuder in också de egna lite fula och skamliga känslorna när hon återger mannens toxiska beteende för att få henne att tvivla på sig själv. Men poeten får alltid sista ordet: ”Jag kommer inte bjuda dig på releasen av den här diktsamlingen”, skriver hon stolt. Kontentan? Förälska dig inte i poeter.

Det stör mig lite att ett inledande citat av den chilenske poeten Pablo Neruda står på engelska, då det inte saknas översättningar till svenska av hans poesi. Kanske är det Taylor Swifts fel? (På samma sätt som det är Bella Freuds fel när jag börjar skriva på engelska, just saying …) Med undantag för den randanmärkningen – du kan lita på kritiker att störa sig på petitesser – är det här en strålande återkomst av poeten Jenny Wrangborg.

Kommissariens löfte, Friedrich Dürrenmatt, översättning Ingegerd Lundgren, Legenda

 

Är det inte märkligt hur tyska deckarförfattare klarar av att skriva bra böcker, alltså om man jämför med de svenska kollegerna. Säg en bra deckare som skrivits efter Kerstin Ekmans Händelser vid vatten, säg det snabbt, den kom för 32 år sedan. Under dessa 32 år har vi kunnat läsa suveräna tyska deckare skrivna av Doris Gercke, Ferdinand von Schirach, Ingrid Noll och i viss mån Juli Zeh. Vad har vi fått från svenskt håll? Håkan Nesser och Camilla Läckberg.

Har det med status att göra? Det tidigare insomnade förlaget Legenda – en imprint hos Natur & Kultur – återuppstår med en tysk klassiker inom deckarskrået. Det är Friedrich Dürrenmatts Kommissariens löfte. Det krävs lite osnyggt detektivarbete för att luska rätt på att de har dammat av en gammal översättning från 1959 – den har tidigare återutgetts 1965, 1987 och 1995. Inget ont om att trycka en gammal översättning, kanske, men det är lite ofint att ange 2025 som copyright för ”utgåvan” när översättningen är betydligt äldre än så.

Själva romanen förtjänar sannerligen att återutges. En modernare översättning skulle förstås ha övergett satskommateringen: ”Trots att han var en gammal man, var det kortklippta håret ännu svart …” Men det är en intrikat berättelse om det som förr kallades ”lustmord”, med barn som offer. På en bensinmack är en avdankad kommissarie besatt av att hitta mördaren, och tvekar inte att anlita en liten unge som lockbete.

Historien berättar om en doktor H., som har åhört en deckarförfattares föredrag, och kritiserat det. Sedan berättar han historien om kommissarien Matthäi, som var en renlevnadsman tills han fördärvades av fallet han inte klarade av att lösa. När en flicka mördas blir en kringresande gårdfarihandlare anklagad. Efter drygt tjugo timmars tortyrliknande förhör erkänner han och hänger sig sedan strax därpå. Case closed? Nä, tycker Matthäi, som är på väg att tjänstgöra i Jordanien, men dröjer kvar i trakten, allt mer kedjerökande och alkoholiserad.

Dessa übersmarta poliser överbefolkar deckargenren, medan verklighetens poliser mer liknar Kling och Klang, i bästa fall. Ändå ligger Matthäi hela tiden ett steg efter mördaren – kanske för att brottet må vara ondskefullt och djävligt, medan gärningsmannen är banal och trivial: han lyder ”en röst från himlen”. Dürrenmatts stil är opersonlig och utgör bara ett medel för att föra handlingen mot det obönhörliga slutet (som med alla deckare, med andra ord). Men han bryter mot några av genrens konventioner. Hans roman är kortfattad (tack och lov), och händelseförloppet irrationellt och nervigt, lite som Werner Herzogs filmatisering av Woyzeck.

Till den här utgåvan hör ett efterord av Lena Andersson som kallar romanen ”sublim”, men hon kan knappast mena att den är det i Burkes definition, utan mer som att hon tycker att det är en bra roman (som hon helst hade skrivit själv, får vi veta). Hon berättar också hur författaren har skrivit: ”Friedrich Dürrenmatt är sin texts herre, han tämjer den såsom det vilda måste tämjas, avväger och avlyssnar sina ord och meningar lika känsligt som kommissarien avväger och avlyssnar allt som omgärdar brottet.” Med andra ord: grundläggande kunskap i hur romaner skrivs.

4,5 X 3,5 cm, Agri Ismaïl, Novellix

 

FN:s flyktingorgan UNHCR har tillsammans med Novellix sammanställt en ask noveller för att uppmärksamma att det har gått tio år sedan den så kallade ”flyktinghösten”. Året innan hade statsministern i ett omtalat tal, uppmanat svenska folket: ”öppna era hjärtan”. Det gick så där. Moderaterna förlorade valet, och Reinfeldt avgick. Asken ”Ingen hör hemma på flykt” borde jag förstås läsa i sin helhet, men det jag fick med mig var endast Agri Ismaïls bidrag, 3,5 X 4,5 cm. Synd, då asken kompletterar den tidigare Novellix-asken från 2016, ”Eller sjunk i havet och tre andra berättelser om flykt”, som gavs ut i samarbete med Hallpressen.

Ismaïl debuterade med dunder och brak i fjol med Hyper. Med undantag för en radionovell är det här det första skönlitterära vi kan läsa av honom efter debuten. Novellen räknar med romerska siffror ned från 5 (V) till 1 (I), och låter oss följa fem människoöden som i någon mån berörs av flyktens villkor. Det är en kvinna som jobbar på ett företag, Findmig AB som bygger ett arkiv av ägodelar som utvinns ur skeppsbrott. Hon tar foton av dem för att underlätta identifieringen. Privat och på jobbet bär hon noise-cancelling hörlurar, och det är svårt att inte tyda hennes funktion i novellen allegoriskt, att hon representerar en stor del av befolkningen som vägrar lyssna på alarmrapporterna.

De andra novellerna handlar om polisen Konstantinos, människosmugglaren Çevik, vännerna Aram och Birzo, samt fotografen Serbest, som besöks i ateljén av Atya. Båda drömmer sig bort: han med hjälp av mobilens kartapp besöka åtråvärda platser på jordklotet, och hon med sikte på ett visum som ska hjälpa henne på ett mer konkret vis – därav novellens något kryptiska titel (3,5 X 4,5 cm är alltså storleken på det foto som ska medfölja visumansökningen). Kryptisk är också den omvända turordning Ismaïl använder från fem till ett, men det blir tydligt vad hans avsikt är när sista avsnittets Atya omnämns i det föregående avsnittet.

I Konstantinos berättelse tecknas bilden av en strand där döda kroppar ständigt dyker upp. Ismaïl gör jämförelsen med deckarens emblematiska bild av liket som triggar mysteriet. Vem är den skyldige bakom dessa döda? I tv-serien Twin Peaks var det Laura Palmers kropp på stranden som länge gäckade rättsväsendet. I Annika von Hausswolffs foto ”Hey Buster, what do you know about desire?” bevakar en schäferhund en död kvinna på en annan strand. Och i verkligheten har vi Alan Kurdi, den döda tvååriga pojken på fotografiet som väckte bestörtning för tio år sedan. Vem var skyldiga till hans död? Två människosmugglare anklagades, men rättvisa har inte skipats.

I dag är drygt 120 miljoner människor på flykt, bland dem drygt 40 miljoner barn. Det är ofattbara siffror, men siffror är opersonliga. Skönlitteraturen kan i sina bästa stunder göra individer levande och gestalta samhällsproblem så övertygande att de tas upp på den politiska dagordningen. Konsten betraktas allmänt som något som sker vid sidan av de hårda värdena, bortom det som är mätbart och som går att föra statistik på – exempelvis hur många som dör varje dag i Israels vidriga krig mot palestinierna i Gaza.

Ismaïls novell ger oss fem perspektiv på det som ömsom kallas flyktingkrisen, ömsom flyktingströmmen. Allt görs påtagligt här, och döden blir någon annans huvudvärk. I Çeviks fall blir det den skygga pragmatismen som styr hans affärsverksamhet, som visar varför havet är alternativet för flyktingarna: ”Det var en färdväg som fortfarande var möjlig, eftersom det inte går att dra taggtråd över ett hav.”

Hoppas, hoppas, Fredrik Lindström, Kaunitz-Olsson

 

Någon måste säga det, men Fredrik Lindström gör ju alla fel när han nu återkommer till poesin efter en femtonårig tystnad. (Vad säger du? ”På spåret”? Vad är det för något?) Det är en bild av en kvinna på omslaget, och det finns en baksidestext som vill styra min läsning – unheard of i 99,9% av alla svenska diktsamlingar jag har läst – och till råga på allt ler han på författarfotot likt en katt som svalt sin godaste sparv. Poeter ska se lidande ut. 

De noga räknat femtio dikterna i Hoppas, hoppas består av vardagsbetraktelser av det slag som ståupp-komiker envisas med, liksom krönikören Bengt Ohlsson. Med andra ord: kvickt skrivna dikter tillkomna med ett vått finger i luften. Göran Greider har en gång sagt om sina egna dikter att de ska vara lätta att ta sig in i men svåra att ta sig ut ur. Lindströms poetik är av liknande slag, med lågt skuren tröskel. På så sätt liknar det de novellsamlingar han gav ut i seklets början.

Vad får vi veta? Att Lindström har rest mycket. Att han blir kontemplativ av den svenska naturen och årstidernas växlingar. Att det finns en kvinna han ibland tycker om att vila sin blick på. Samt att han läst sig igenom den svenska poesihistorien. Här finns inte helt diskreta blinkningar till poeter som han säkerligen med ett styggt ord kallar ”husgudar”. Dikten ”Sömntåget” plagierar Tranströmers ”Resan” och ”Skuggan av en resa” skuggar Ekelöfs ”Eufori” (”Som om man anade / den kommande färden / mot civilisationen. / Resan till det främmande landet / långt där borta”). En snällare tolkning menar att Lindström uppdaterar sina förebilder. Jovars, men måste han lägga sig så nära originalet att kalkerpappret sitter kvar? Här finns skamlösa Tranströmer-metaforer: ”Sensommaren går med händerna / djupt nerkörda i byxfickorna.”

Lindström skriver raljant om livspusslet, men det är en existentialism av ett utspätt slag, som om han gått in på den coola baren där de absurdaste drinkarna serveras, men garderar sig med att beställa en fyra av den svagaste sorten. Man får inte bli för rund om fötterna, för bövelen! Barndomsminnena ska passera revy. Och vemodet måste tydliggöras: ”Djupt inne i allas våra liv / går en mollton / som är den verkliga glädjen.” Ok, om du säger det, Fredrik Lindström.

Somliga av de här dikterna är bara bagatellartade, som ”Fruktstund” som spekulerar kring olika frukters förhållande till de människor som närmar sig dem. En dikt som ”Planera för det oplanerade” gör mig bara förbryllad: ”Vi planerar / för det oplanerade, / ifall det ska inträffa / som helst inte ska inträffa / och till slut vill vi nästan / att det ska hända / eftersom vi / förberett oss / så mycket / på att inte vara / oförberedda på det.” Blicken på omvärlden är ömsom uppläxande, ömsom tillmötesgående.

Vad saknar jag? Till att börja med bättre eller bara mer genomtänkta radbrytningar. Men också en röd tråd. Svenska diktsamlingar har på senare år visat hur fruktbart det är med en enhetlig linje, där formen blir en arbetsmetod, en undersökning av ett tillstånd, eller ett försök att på allvar förklara och påverka världen. Här blir det mer av övertydliga tjuvnyp mot det som är småtokigt. Lindström ironiserar över samtida fenomen och irritationsmoment, och ibland är han något på spåret (ursäkta), men han vilar inte i de känslor som kan utgöra konstruktiv mark för dikt som berör på riktigt.