”Vi är i slutet av början”. Så lyder de sista orden från Ola Julén, i en dikt från juni 2007. Det är lätt att känna igen författaren till den märkliga Orissa från 1999 – en av ytterst få svenska böcker som förtjänar sin kultstämpel – med sitt kännemärke av deppig aforism. Efter att för tre år sedan ha aktualiserat Julén, dels med en återutgivning av Orissa och den postuma Afrikas verkliga historia, utkommer Nirstedt/Litteratur nu med Texter, som samlar det otryckta av Julén: dikter, essäer och intervjuer. Ola Julén levde 1970-2013.
Hans skrivande ligger nära det kitschiga, något som inte behöver tas som intäkt för att det är misslyckat eller dåligt. Eller så här: det är misslyckat i Becketts anda i så fall. Hela hans litterära projekt, som är så behändigt att samla i bokform, rör sig kring det som inte går att säga, kring det som är farligt att säga, kring det otillåtna och olämpliga. Och så vågar han röra sig mot det som liknar det dåliga, att hans utsagor blir nästan otillbörligt intima. Så nära de undertryckta känslorna, allt det jobbiga och på gränsen till pinsamma. I sitt förord är Marie Lundquist inne på något liknande: ”Balansakten på den smala linan mellan banalitet och dödlig avgrund.”
Samtidigt är åtminstone Orissa en stor läsupplevelse, och det finns förstås spår av den storheten i de dikter som är tillkomna tidigare och efteråt. Debuten sker i antologin Grupp 91, en plantskola med anor från Wahlström & Widstrand som lanserade serien 1965, och där författare som Gunnar Harding, Göran Hägg, Ulf Lundell, Bruno K Öijer, Bodil Malmsten och Ann Jäderlund debuterat. Något senare finns ansatser till det som komma skall i dikter från Biskops Arnös författarutbildning: ”Solen är galen, / jag håller den i mina armar jag / kysser solen hårt och nervöst / kysser jag dig full av kärlek”.
Galenskap och kärlek är Juléns två stora teman, den stora rädslan för det förstnämnda och den lika stora längtan efter en kärlek som ska rädda honom från det onda som hemsöker honom. Dikterna är privata, och i intervjuerna berör Julén något av de våndor som ligger bakom skrivandet. Dels i hur hårt han jobbade för att rensa bort det onödiga, och dels i vilka svåra erfarenheter som ligger bakom dikternas innehåll.
Ställda jämte knappheten i debuten blir de tidiga dikterna närmast groteska genom att vara så relativt ordrika. I den något senare publicerade 400 (utgiven på det danska konstförlaget Basilisk) återfinns det tilltal som präglade Orissa – uppgivna korta sentenser skrivna på den där linan uppställd mellan det banala och det sublima. Det ger dikterna en ovanlig laddning, att de har uppstått ur en insats som på något sätt är större än livet, större än en enskilds lidande.
Det kunde lika gärna sägas att de har uppstått som riktig litteratur, det där sällsynta som händer då och då även på våra snålt tilltagna breddgrader vad det kulturella beträffar. Och den utveckling som sker inträffar inom den konsekventa hållning som egentligen är färdig redan när författaren knappt har fyllt 20. Juléns poetik är begränsad, det är som en rockmusiker som skriver låtar med ett enda ackord. Å andra sidan: vilket underbart ackord det är!
När han i en av dikterna skriver ”Jag vet vad det innebär Att inte / vara människa” är det en typisk dubblering som är investerad i formulering. Det är klart att jag som läsare kan känna både att det är fullständigt sant och fullständigt befängt på samma gång. Hans insikter pekar ut något ohyggligt. I intervjuerna är svaren också genomärliga, där finns inga masker att gömma sig bakom.
Hans dikter är ett vågspel, och en del av vad poesin ska vara – alltså, farlig. Då bryter han också trivselkontraktet, speciellt i de allra sista dikterna som utgår från folkmorden i Rwanda, men som låter de privata situationen överta kommandot:
Det är oktober 2006
Jag har ingenting kvar att leva för
Ingen familj, ingen tjej, ingenting
Det är oktober 2006
Det är missbruk, ensamhet, förtvivlan
Det är oktober och jag känner ingenting
Somliga blir förstås rädda för den här öppenheten, och i intervjuerna nämns reaktioner vid uppläsningar, att en del tvingas ta till det distanserade skrattet. Nog stämmer det att han i sina dikter också är rolig, men det är ett skratt som pejlar det tröstlösa djupen, och det är ett sätt att skriva som på sätt och vis ligger nära den diametralt motsatte Johan Jönson med sina massiva ordmassor. Eller Nick Cave: ”In the desert of despair I dug a well of misery”, som han skrev, och det är ord som samverkar med Juléns knappa dikter.
Fast inte helt. Julén ger inte riktigt efter för självömkan, utan hans förtvivlan laddas med en osedvanlig energi, där det besvärande och det berörande är lika viktiga komponenter. I 400 är dessa dikter också mer söndriga, mindre enhetligt skrivna. På ett sätt är de både bättre och sämre än dikterna i Orissa, genom sitt mer ogarderade tilltal och genom att vara mindre formmässigt utstuderade. Frågorna här liknar barnets osäkerhet och vilsenhet inför en större auktoritet:
Kunde jag ha älskat dig
trots att du gjorde mig illa?
–
Kunde du ha räddat mig
från Gud?
Intervjuerna pekar ut få källor och inspiratörer: Michael Strunge, Stig Larsson, Lars Norén och Gunnar Ekelöf är i princip de enda som nämns. När han samtalar – flera av de som intervjuar honom är från Danmark och Norge – är Julén helt ogarderad, och det leder till många oväntade och rentav dråpliga svar, som när han klarsynt talar om känslan av att vara annorlunda och stå utanför ett sammanhang: ”Men det är svårt att veta hur andra människor känner sig. Jag är kanske inte mer utanför än nån annan.”
Det blir en märkligt svängig bok där avgrundsdikterna avlöses av intervjuer och essäer som rör sig kvickt mellan olika känslolägen. Det är den allt mer försämrade synen som blir en bidragande orsak till det kortare formatet, och det låter deppigt när han säger att han får så svårt att läsa men får nöja sig med ljudböcker. Juléns vantrivsel i världen ger sig till känna på flera sätt. Det är en värld som alienerar människan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.