Från grönt till violett, Renée Vivien, översättning Hillevi Norburg, Alastor Press

För sju år sedan utgav Alastor Press en besynnerlig novellsamling av Renée Vivien, Damen med vargen. Både novellsamlingens skickligt genomförda lek med könsroller och författarens levnadsöde väckte intresse och beundran. Nu ger förlaget ut ännu en bok, med 29 prosadiktliknande texter. Från grönt till violett är en slags pendang till novellsamlingen som utkom året därefter (1904).

 

Även här dominerar bilden av mannen som underlägsen kvinnan, som det framförs i exempelvis en text om Lilith, Adams första hustru enligt somliga källor: ”hon betraktade mannen och fann att hans innersta väsen var rått och underlägset henne.” Vivien gör Lilith till symbol för motviljan mot att bli gravid, som en motvikt till Eva som den första modern. Lilith liknar i det avseendet Hedda Gabler i Ibsens pjäs, hon som konsekvent förnekar alla tecken på att hon bär den föraktade maken Tesmans barn i sin livmoder.

 

Översättaren Hillevi Norburg har försett boken med ett förord som ger diger bakgrund, om än det upprepar en del från förordet till boken Damen med vargen. Stor nytta har jag också av fotnotsapparaten, som reder ut de många kopplingarna till mytologi. Författaren föddes som Pauline Tarn i England av engelskspråkiga föräldrar men växte delvis upp i Frankrike och återvände dit så fort hon blev myndig. Hon skulle också skriva på franska. Hon lärde sig grekiska för att kunna översätta Sapfo, och levde ett kortvarigt sapfiskt liv innan hon dog i något som liknar aneroxi bara 32 år gammal.

 

Norburg läser in ett emfatiskt ”ja” i dessa prosadikter, och det är lätt att hålla med. Visst finns det i texterna en tidsenlig förtjusning i dekadens och död, men trots allt dominerar en starkt livskraft. Tilltalet är upproriskt kaxigt, självständigt modigt, och det är förtjusande att läsa. Här finns något av den hejdlösa vitalitet som Edith Södergran skulle hitta fram till bara drygt tio år senare med sitt stolta credo i dikten ”Violetta skymningar”, vars färgsymbolik kusligt nog ekar av Viviens tidigare skrivna bok:

 

Mannen har aldrig kommit, har aldrig varit, skall aldrig bli …

Mannen är en falsk spegel den solens dotter vredgad kastar mot klippväggen,

mannen är en lögn, den vita barn ej förstå,

mannen är en skämd frukt den stolta läppar försmå.

 

Nog är Viviens tilltal färgat också av Södergrans dristiga anbud att tillhöra stjärnor utan svindel. Det finns en djupt grundad optimism i detta tilltal, en optimism som besegrar dragningen mot den oundvikliga förstörelsen. Här finns också en grundmurad tilltro till konstens förmåga att lyfta oss bort från det jordiska och världsliga och ge oss upplevelser av andlig kraft. Det är beklämmande att den svenska estetiska debatten så sällan diskuterar andlighet och de transcendentala värden som finns i konsten, och hellre diskuterar den utifrån nyttoaspekter eller trovärdighetsanspråk. Det enda som kunde få oss på rätt köl är att vi bannlyste ord som ”autofiktion” och ”igenkänning” ur alla recensioner.

 

Sysslar Vivien med svärmeri? Nä, snarare beskrivs situationer som uppstår, och hennes porträtt skildrar möten med människor som mer är fascinerande än relaterbara identifikationsmönster. Läxa till svensk litteraturkritik: sluta behandla litteraturen som en projektionsyta där du ska ”känna igen dig”. Acceptera att författare ägnar sig åt fantasi och drömmar, och att dessa visioner ibland korsar verkligheten. Det behöver inte vara din verklighet för att du ska uppfatta den och fängslas av den.  

 

I stället kan du uppskatta Viviens nyfikenhet på allt mänskligt, inklusive det som brukar gå under namnet avarter. Hon ser skräcken i ögonen, och beskriver en kärlek som inte gör halt inför något. Att välja bort mannen innebär också en fara i sig, men här finns också utrymme för de belöningar som uppstår i en värld där mannen inte tillåts härja med sitt våldskapital.

 

I den här boken återfinns ett kabinett av olika starka kvinnogestalter som pulserar av sällsam och mörk energi. Vivien balanserar varsamhet med häftighet och exponerar begäret i all dess komplexitet, visar exakt hur mångskiftande och färgstark den är. Liksom Damen med vargen är Från grönt till violett en nästan otillåtet vacker bok – återigen tack vare en formgivning som Beatrice Bohman bidragit till, den här gången i samarbete med Martina Andersson.