100 dikter, Till Lindemann, översättning Carl-Michael Edenborg & Alexandra Nedstam, Vertigo

Två rockband jag alltid haft svårt för är Radiohead och Rammstein, av diametralt olika orsaker. Det ena: för pretentiöst. Det andra: för tramsigt. Rammsteins sångare har som vana, till skillnad från prettot Thom Yorke i Radiohead, att ge ut böcker. En av dem finns sedan tidigare på svenska, diktsamlingen Stilla nätter. Nu finns bok nummer två i svensk översättning, signerad tidigare och nuvarande bas för Vertigo. Carl-Michael Edenborg och Alexandra Nedstam har tagit sig an 100 dikter.

 

Hundra dikter, alltså. Är inte det några dikter för många? Jo, nog finns här en och annan dikt som inte är helt minnesvärd. Det blir ett hugskott här, en lättviktig förflugen tanke där som sätts på pränt innan den hinner ta på flykten. Att säga att det inte är särdeles subtilt är förstås en underdrift. Det är, hm, mycket eld. Men mer på ett metaforiskt plan: Rammstein har ju som vana att bränna av tusen liter bensin till varje spelning.  

 

Översättarna tvingas till en del eftergifter vad gäller ordföljd och för att få rimmen att sitta. Ändå sitter de kanske inte helt som en smäck. Men det är en smäll man får ta. Till boken hör illustrationer av Matthias Matthies, och det är bilder som återger något av det anarkistiska uppsåtet och även innehåller en viss dos tokighet.

 

I dikterna löper åtrå och cynism ikapp genom raderna. Lindemann har en viss ton av skadeskjuten kråka. Rannsakan och anklagelser löper också samman, eller sitter i samma båt kunde man säga. I en av dikterna ges självömkan fritt spelrum, med en lite oväntad twist ändå:

 

Har stått ut med dig för länge

Skyllt skulden på det skyldiga

Melankolin skänker klarhet

Mina lögner är ärlighet

Du är helt enkelt vidrig

Och skulden ligger hos mig

 

Dikterna uppvisar variationer av både ”No Pussy Blues” och ”Hard On For Love”, för att tala med Nick Cave. Lindemann är också omväxlande raljant och gravallvarlig, där humörsvängningarna framträder oväntat och plötsligt. Fast då ska man komma ihåg att kritikerns uppgift inte är att ställa diagnoser eller föreslå adekvata botemedel – i så fall hade mitt receptblock varit avverkat för länge sedan.

 

Och nog finns allvaret i en dikt som heter ”Äta”, som gestaltar en erfarenhet som nog alla förälskade upplevt, att alltså vilja äta upp föremålet för sitt begär:

 

Jag skulle vilja smaska på dig

Du luktar och smakar så underbart

Ack jag skulle vilja frossa på dig

Men det vore trist

Du vore inte mer där

 

Hos Lindemann trivs självföraktet lika bra som självförhärligandet. Som det ska vara, med andra ord. En del självskadebeteende och en del snusk finns onekligen i dikterna, och man får vara mycket för att fördra dem, men att vara pryd hör inte dit. Även om det är burdust finns det också plats för allvaret, speciellt i några lite längre novellartade dikter, som ”Jag var hungrig”, ”Farväl till ett älskat djur” och ”Toalett”. Till det som jag gärna hade undvarat hör dock en lite väl creepy övergreppsdikt, ”När du sover”.

 

Som helhet är det en bok som gör sin verkan ungefär som Rammsteins musik. Inte är det sofistikerat, men här och där glimtar det till.