Wunderkammer, Ralf Andtbacka, Nirstedt/Litteratur

I Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek har det nu kommit ut 30 titlar, så den som vill få en överblick över en svensk poesikanon har en bra utgångspunkt där. I förordet till den senaste boken skriver författaren Sebastian Johans att den som listar de tio bästa svenskspråkiga poeterna någonsin behöver ta med ”minst” (hans kursivering) fyra som kommer från de 3% av det svenska underlaget (300 000 personer), alltså de finlandssvenska.

 

En av de finlandssvenska är Ralf Andtbacka, som gett ut fjorton diktsamlingar. Wunderkammer från 2008 är nummer fem i raden, och därmed den hittills nyaste boken i poesibiblioteket. Medan hans senare böcker – som Dürers hare från i höstas – varit knappare i formatet, är det här en stort och omfattande bok, mer oformlig än formlös.

 

Det är ett slags förråd, ett kuriosakabinett, där olika stilar samsas. Ja, även olika typsnitt och storlekar (och litenlekar, kan tilläggas), och foton. Katalogiseringar, uppräkningar, inventeringar … Det kan likna Gunnar D Hanssons böcker: ett utforskande av både det allmänna och det privata. En encyklopedi över det lite udda och aparta, det lite undanskuffade.

 

Andtbacka driver också Vasaförlaget Ellips […], som bland annat ger ut poesi och essäer, och i en debattbok från 2014 skriver han i dialog med Tatjana Brandt, Agneta Enckell, Henrika Ringbom och några till. De avhandlar saker som poesins ställning i samhället, kritikens utsatthet, och poesins obegriplighet. Andtbacka, som länge jobbat som lärare, menar att det går att skapa intresse och nyfikenhet hos unga läsare. Fast samtiden rör sig i fel riktningar: ”att övertyga dem om detta blir en allt knepigare uppgift då samhällets markeringar så tydligt är de motsatta. Utbildningens fokus påverkas ofrånkomligen av marknadssamhällets prioriteringar, som i många fall är ofattbart kortsiktiga och historielösa.”

 

Så är Wunderkammer heller inte riktigt någon marknadsanpassad bok, med sina 164 ofta fullmatade sidor. Den premierar samlandet, där växandet är hela grejen. Som uttalad refräng finns fyra betecknande rader:

 

Det är något speciellt

med tingen.

Hur de samlas, tiger still;

hur de skingras, om man vill.

…

 

Jo, men det är väl just viljan att upphöra som saknas hos komplettisterna. En man i Oskarshamn (låtsas inte förvånad nu att det är en man!) har samlat 40 000 ölburkar som han planerar att avyttra, men det hör nog till undantagen att samlingar avvecklas helt drastiskt. Det är ofta så här: de som samlar har oftast förvärvat kopiösa mängder av det som de flesta skulle kalla junk. Och det är inte heller givet när samlarvurmen slår till, även om Andtbacka lokaliserar det till en medelålder som förstås också kan ge sig till känna även hos ett barn:

 

För någonting fattas dig. Naturligtvis fattas dig något.

Du är medelålders, oberoende av ålder är du medelålders. Den åldern är evig.

Du är man, oberoende av kön är du man, som det indefinita pronomenet.

Du behöver en hobby.

 

Naturligtvis behöver du en hobby:

…

 

Ellipsen hör till dikten, liksom kolonet, som en nog får säga att Andtbacka hanterar med en helt egen ackuratess i dikterna. Han korsställer poesi med prosa, det självbiografiska med påhitt, minnet med fantasin. Ur allt det slagg som tillvaron består av vaskar han fram en del guld. Han är både språklös och har en hyperkänslig stilkänsla. Det märks också i hur kolonet tas i bruk: som ett alternativt kommatecken, som en andningspaus, en cesur.

 

I ordmassorna utgör de korta dikterna tänkbara gläntor som pekar ut något mer spartanskt. Som ett förslag att växla manin med vila, att helt enkelt sudda ut det första o:et i ordet ”oro”. Här finns berättelser om spökröster och ljudlämningar, spår på defekta stenkakor. Andtbacka tar upp skivsamlandet, och eftersom jag själv har nosat på denna onödiga perversion kan jag bidra med den obligatoriska berättelsen om ”första skivan”. Jag brukar hävda att det var Kiss ”Destroyer”, men det är nog mer med sanningen överensstämmande att det var en billig samlingsskiva med The Beatles – jag vet inte vad som är mest pinsamt, det var inte Abba i alla fall.

 

Nog är det ett otympligt verk, svåröverskådligt och mastigt. Men som sagt ska den som har tålamod nog lyckas vaska fram guldet, till exempel i några fyndiga ABC-uppräkningar, där ”alfabetinget” får dominera. Med en likaledes rolig genomgång av namnets associationskedja når han fram till ett eget ”ralfabet”. Ordvitsen når långt, men också ett språk som går sönder i dialekter, sociolekter och idiolekter.

 

På tal om kanon. I en lång tramsig litteraturlista som erbjuds återfinns inte GDH, men väl en annan själsfrände i UKON, samt förstås ganska många finlandssvenska digniteter: tjugo stycken Enckell och nästan lika många Parland, samt Heidi von Wrong (den som fattar, fattar – am i Wright?).