69 dæmoner, Thomas Boberg, Gyldendal

I en av sina senare mer självbiografiska låtar sjunger Thåström att han ser sin spegelbild i ett skyltfönster: ”Kunde ha satt en hundring på att det var min far / Jag låtsas som jag inte såg vem det var”. Det är en erfarenhet alla män som uppnår en viss ålder delar, att ditt ansikte har bytts ut till din pappas. Hur var det nu Oscar Wilde skrev: ”All women become like their mothers. That is their tragedy. No man does. That’s his.”

 

Bilden av mannen som ser sin egen far i spegeln återkommer i Thomas Bobergs senaste bok 69 dæemoner, som är ett aggressivt fadersmord och en hätsk uppgörelse med mansbilden. Boberg hör till den första generationen av danska dynamitarder, och var en i laguppställningen i den antologi Ragnar Strömberg sammanställde 1987, Beväpnad med vingar. Det är också första och enda gången han översatts till svenska.

 

Redan då skrev han självbiografiskt, och han har en lång verklista som förutom ett tjugotal diktsamlingar innehåller en roman och reseberättelser. Den här boken innehåller inte 69 dikter men 27 stycken, samt 25 korta kursiverade fragment. Som jag tidigare konstaterat är det något ojämnt, men i de allra starkaste dikterna finns det saker som kan göra en förtvivlad att det inte når svenska läsare (det gäller till exempel titeldikten och den helt enastående ”Mørkets rige”).

 

När jag återvänder till de nio dikterna i 80-talsantologin hittar jag ett tilltal som fortfarande lyder optimismens ärenden. De är skrivna av en författare i 25-årsåldern. Men också: ett tilltal som fortfarande bärs av en optimism inför litteraturens möjligheter, en tilltro till dess potential att vara ett värdefullt och nödvändigt verktyg för att förstå världen. Nog kan det fortfarande vara så på individnivå, men alldeles för mycket av dessa förhoppningar har ändå gått förlorade under de nästan 40 år som har passerat.

 

Litteraturen saknar inte uppgift, och Bobergs bok är ett konsekvent försök att ta itu med något viktigt: mansrollen. Om du nu gissar att den är destruktiv och farlig och våldsam har du gissat rätt. I förlängningen är det här en uppgörelse med patriarkala strukturer som fortsätter dominera samhällsdiskursen, något de flesta av oss är överens om utöver några virrhjärnor till ledarskribenter på högerflanken.

 

Det vi bevittnar är en maktstrid, och om vi har lärt oss något av 2000-talets genusdebatt är det väl att det är svårt att överge sina privilegier – i synnerhet de privilegier som förnekas. Vad Boberg tillstår är att det inte går att undvika att bli en del av ett förtryckande system: ”straks blev jeg en del / af dit stof / du myternes store djævlefar”. Genom att kombinera lojhet med vakenhet uppfinner Boberg en egen slags precision i sitt bildspråk, som då och då anlitar svordomar och kraftuttryck.

 

De kursiverade styckena kopplar ihop dikterna i en sekvens av pågående berättelse, och låter dikterna verka i ett tillstånd där det etablerade och kontinuerliga styr. Samtidigt blir det tillfälliga och det momentana starka instanser, påminnelser om ett skifte och att allt strax är över. Det finns en stämning av kanske inte undergång men av karnevalistisk uppsluppenhet inför förändring. Det är kanske livslögnerna som håller oss uppe, menar Boberg – desto större anledning då att genomskåda dem och för en gångs skull vara ärliga.

 

Ja, och ärlighet är just vad poesin ska inrikta sig på, och det är här Bobergs insats görs allra tydligast. Hans dikt liknar en exorcism, och den är som allra mest effektiv i den dikt jag inledningsvis nämnde, alltså ”Mørkets rige”, som jag mer än gärna hade läst också på svenska:

 

uden retning lander du ingen steder

men du mister

kontrollen over dit sind

du er nu allerede et offer

for den velmenende løgn

og forkaster tankeløst

en gammel sandhed:

Ensomhed er nødvendig

båndet til min eksistens er utomgængeligt

konkret kærlighed

er ofte

intet andet end angsten

for at være alene

åh min fine ven

du er alt for klog til

at være bange

for sandheden

ikke sandt?

 

(”utan riktning landar du ingenstans / men du tappar / kontrollen över ditt väsen / du är redan nu ett offer / för den välmenade lögnen / och överger utan att tänka efter / en gammal sanning: / Ensamhet är nödvändigt / bandet till min existens är ouppnåeligt / konkret kärlek / är ofta / inget annat än ångesten / över att vara ensam / å min vackra vän / du är alldeles för smart för / att vara rädd / för sanningen / eller hur?” [min övers])

 

Det konstruktiva hos Boberg ligger i att peka ut hur livskraftiga och destruktiva de ideal som styr oss är och i stället söka nya ideal av mer varaktigt slag, ett ideal som överger sådana saker som tja, Ulf Lundells frihetstörst, till att börja med. Han visar att mannen är en självisk och riskfylld förebild. Han måste, likt Royal Tenenbaum i Gene Hackmans skepnad (Wes Andersons film från 2001), dö – det vill säga, föras till sin död.

 

69 dæmoner är en bok som inbjuder till psykoanalytisk läsning, med sina brännande punkter och svidande ögonblick: ”Handler det om at blive set som skaberen / af den fortsatte sammenhæng / mellem verden og magt? / Eller er du styret af en endnu større vilje / endog skjult for dig?”