Saltstøttens sønn, Carl Henrik Berge, Kolon

Det ser inte på långa vägar ut som att den postapokalyptiska romanen går mot sin undergång. Eller annorlunda uttryckt: världen kommer hinna gå under innan intresset för dessa skildringar avtar. På sikt hotar det att bli en subgenre lika uddlös som – tja, deckaren och feelgood-romanen, att den alltså blir en snuttefilt för en viss typ av läsare som inte gärna utmanar sin läskomfort utan hellre nöjer sig med bekanta troper och en tryggt inramad miljö.

 

Det vore synd, för det finns en potential i det postapokalyptiska att diskutera till exempel i vilken riktning samhället är på väg. Med tanke på förra årets dystra politiska landskap torde det finnas möjligheter att utveckla stämningar som uppstår efter det katastrofala.

 

Norska Carl Henrik Berge debuterade ifjol med Saltstøttets sønn, och jag befarade i förstone att det skulle vara en reguljär postapokalyps. Intrigen liknade mer än lovligt den som Cormac McCarthy upprättade i den emblematiska Vägen (2006). Här: en kvinna och hennes son är de enda överlevande efter att en gudlös stad straffas och förvandlas till saltstoder. De ger sig ut på ett sökande efter havet, och tar med sig mannen som är en av saltstoderna, i hopp om att han ska göras levande igen.

 

Romanens inledning är stark: kvinnan och mannen anländer till en förborgad stad i öknen. Den gravida kvinnan rider på en elefant. Hon liknar en prinsessa, han hennes tjänare. Staden vägrar först släppa in dem: omgivningen har drabbats av pest. Till sist förbarmar de sig, men kapar av mannen båda fötterna och torterar kvinnan. Elefanten slaktar de. En vacker himmel släpper fram ett snöfall som förvandlar alla till saltstoder, utom kvinnan. Hon föder en son, han som ska bli romanens huvudperson.

 

I Vägen har McCarthy låtit mannen och sonen ha genomgående konversationer om godhet och ondska:

Are we still the good guys, he said.

Yes. We’re still the good guys.

And we always will be.

Yes. We always will be.

 

Hos Berge är det en köpman och en flicka som diskuterar i liknande termer:

Er vi gode? spurte jenta.

Vi er i alle fall ikke onde, sa kjøpmannen.

 

Även om McCarthys inflytande för all del är närvarande, inte minst i den stilistiska knappheten och genom kannibaler och en allmän biblisk symbolik, har Berge laddat sin historia med egna komponenter. Det är gott om mirakelkurer, magi, helbrägdagörare, järtecken, sfinxer, trollkarlar, människor som (eventuellt) förvandlas till snöleoparder, profeter. Men också ordinär godhet, eller låt säga nödvändig godhet, som motvikt till de grymma och nästan banala onda handlingar som utförs. Eller så här: handlingen utspelas i något slags mellanrum mellan det världsliga och det andliga, i det skikt där vi människor verkar sakna beredskap, där vi sätter vår skepsis ur spel och omfamnar det otänkbara som något högst genomförbart.

 

Nog finns det också i denna tidlösa saga inslag som har lånats in från samtidens verklighet. Här finns krigen, exilen, den destruktiva manligheten som övergår i våldshandlingar, översvämningarna, pandemierna, men framför allt den allmänna katastrofberedskap som vi lärt oss leva med. Och även om ondskan råder finns det utrymme också för annat, som en av bifigurerna, en vandrare, påminner om: ”Døm meg ikke for hardt. En nådens by har plass til alle.”  

 

Denna plats, denna värld, en parallell eller pendang till vår, har sett lite för mycket. Som en av kvinnorna säger: ”et menneske i smerte skriker ikke som et dyr. Mennesket skriker som et dyr som er overrasket over å skrike som et dyr.” Och till det radikala med Bergs roman är att det är kvinnorna som är de starka, de överlevande, de som fixar och donar medan männen är upptagna med att förskansa sig och egoistiskt maximera sin egendom.

 

Saltstøttets sønn är en roman som blir spännande inte genom sina starka effekter: det är en lågmält pulserande spänning som driver berättelsen framåt, och det är oavbrutet fascinerande att läsa denna koncentrerade skräckberättelse. Jag måste säga att jag blev positivt överraskad, hade väntat mig en ordinär postapokalyps, men fick en dramatisk och originell historia, berättad på ett nedtonat men distinkt språk som har vissa beröringspunkter med Jon Fosses estetik.

 

Men det är också imponerande att läsa en debut som är så här ambitiöst välskriven, där orden saknar barlast. Med tanke på den debatt som nyligen fördes här, där aspirerande författare anmodades få panik om de inte debuterat innan de fyllt 25 – kolla här, en 30-årig debutant som på flera sätt sopar banan med mycket av den svenska debutantutgivningen, just genom att vara så välskriven. Trots att den förhåller sig nära en klyschig genre – postapokalypsen – lyckas den vara modig, originell och självständig. Jag lägger ifrån mig den med en from (men kanske naiv) förhoppning att den kommer i svensk översättning – gärna innan apokalypsen är här.