Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött, Henrik Johansson, Verbal

Henrik Johansson har sannerligen injicerat nytt blod i den svenska arbetarlitteraturen. Hans debut Av kött och blod var en dokumentär deckarpastisch med kollektivromanen som mönster, och han har fortsatt ge ut böcker som balanserar det egensinniga med det ursinniga. Senaste boken är en del i ett projekt som har alla möjligheter att bli långlivat. Men titeln är fruktansvärd: Fruktansvärda arbetsplatser jag besökt och de vackra människor jag där mött.

 

Som väntat och kanske befarat är världsbilden svartvit, med chefer som turas om att vara maximalt illasinnade och personal med hjärtat på rätta stället. Men godtas den premissen finns det ändå gott om infallsrika och fyndiga iakttagelser från ett liv som förtjänar att skildras. Att säga att det saknas berättelser från den här sidan är inte helt överensstämmande med sanningen – dock behövs det flera röster för att visa en mångfald av erfarenheter från gig-ekonomin och prekariatet.

 

Det här blir en slags bildungsroman i poetisk form. Johansson ställer sitt skrivande i poesins tjänst, och återger en livsresa utifrån praktikplatser, och arbetsmarknadsåtgärder och tillfälliga anställningar, innan det skrivande livet tar över, där en annan slags oärlighet exponeras. Snyggt subtila referenser till musik samsas med allusioner till svenska kanoniska verk i poesihistorien – när en svärmor berättar att han recenserats i Svenska Dagbladet sker det i en parafras på Göran Palms klassiska dikt ”Havet”.

 

Arbetslinjen är krokig. Och Johanssons humor är ganska uppfriskande. När han sommarjobbar på en båtklubb anklagas han för att ”låtsas jobba” och bemöter det frankt: ”Min plånbok säger att ni låtsas att ni betalar mig.” Där gick relationen mellan arbete och kapital på grund, tillägger han. Och för att fortsätta den marina metaforen med en annan musikreferens: det är inte längre staten och kapitalet som sitter i samma båt, utan nu är det ångesten och kapitalet som får andra att ro så att svetten lackar.

 

Ångesten? Ja, inte är det de västerländska ungdomarnas fel att de mår så dåligt så här under 2020-talet. De befinner sig mitt i ett samhälle som har svikit dem rejält och fått dem att helt tappa tron på mänskligheten och förlora hoppet om framtiden. Och kapitalismen är fullständigt likgiltig för hur du mår. Men på spelhålorna finns automater, visar Johansson, som svarar så här: ”Jag godtar myntet Ångest, myntet Ensamhet, myntet Glömska.”

 

Ibland är det oklart om Johansson sysslar med dikt, men det är ändå en upplevelse att läsa honom. Hans erfarenheter är vanliga och blir allt vanligare, med de större gapen mellan samhällsklasserna i den girighetsekonomi som politikerna från alla läger har bäddat för. Sverige har blivit ett allt mer osmakligt land.

 

Vad Johansson visar med sin berättelse är vikten av att obstruera, att det finns en värdighet i att ombesörja civil olydnad. Det mänskliga finns alltid bortom det mätbara, i de unika egenskaperna som vi kan aktivera bara vi ges möjligheten. Men vi förväntas vara effektiva, där det enda som räknas är att vi presterar och producerar. Där ligger vårt värde, enligt marknadslogiken som gäller i vårt individualistiska samhälle. Jag ser ett rebelliskt motstånd hos Johansson:

 

Jag gick till skogen och sa inte:

Hur känner jag lyckan genom sorgen?

Skogen sa ingenting.

Jag sa:

Hur kan jag finna meningen med tystnad?

Skogen svarade att tystnaden bara är tystnad.

Och jag fortsatte gå till skogen.

 

Det är en protest det också, att ställa sig vid sidan av. Vi måste tro att ett annat liv är möjligt, och där finns värdet i Johanssons insats. Han dömer inte. Han ser. Han drar slutsatser.