Att Gustaf Fröding är den mest musikaliska av svenska poeter är närmast en truism. Det upptäckte jag redan som barn när jag råkade slå på en LP-skiva hemmavid, där Sven-Ingvars trallade sig igenom några av dängorna. Det räckte förstås med första takterna av ”Det var dans bort i vägen” för att jag skulle tappa hakan och börja stampa med en fot i storleken 26.
Den hitten ingår givetvis i debuten från 1891, Gitarr och dragharmonika, som påpassligt utges i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Det var ett utmärkt debutantår för värmländska snillen: Selma Lagerlöf passade på att ge ut Gösta Berlings saga samtidigt. Den illustrerades av Georg Pauli, som såg till att ge protagonisten vissa drag av Lord Byron, som Lagerlöf menade att Fröding liknade efter att ha träffat honom som hastigast några år tidigare. Och nog har den avdankade prästen också vissa drag av Fröding, som redan som 30-årig debutant hade stukats av ett slitsamt leverne. I bittra drag tecknar han i dikten ”Vänner vid sjukbädden” bilden av någon som säger nej till tröst och omsorg.
Sakligt och pedagogiskt går Sofia Roberg i förordet igenom Frödings status och hans förmåga till rytm och rimflätning. Titeln anger den dubbla samhörigheten, att Fröding pendlar mellan det glättiga och det griniga. Roberg återger ett gymnasieminne och hur läsningen av ”En ghasel” upplevdes som en kommentar till ens egna situation. Jag har också ett gymnasieminne från Fröding: jag lärde mig skriva maskin med hans dikt ”Titania”, som givetvis också finns med här. Det var en sällsynt glädje att lära mig fläckfri fingersättning till dessa dansanta vokaler:
Det skymtar, det svävar som böljande hår,
det dansar på yra eteriska tår.
Ti ta! Ti ta! Ti ta!
Debuten är en slags ”Best of”-bok där åtskilliga av Frödings bästa dikter återfinns, likväl som flera personliga favoriter. ”Världens gång”, till exempel, kunde ha skrivits under någon av senare års flyktingkatastrofer. Och Frödings känsla för realism är oslagbar, liksom hans blick för det mänskliga hos oss, både det som gör oss stora och små. Det borgar för en medkänslans realism; dikten ”Elin i hagen” pekar fram mot en senare och ännu starkare dikt, ”Säv, säv, susa”.
När Fröding dog utlöstes landssorg, och Nathan Söderblom som förrättade begravningen sa att också svenska språket hade sorg. Det är något som är högst påtagligt i denna bok, hur besvarad Frödings kärlek till språket är – det blir ett samarbete där han tar språket i tjänst för att förmedla sina känslor och tankar. Där finns både det vackra och det stygga. Och det är ett nöje att läsa hans dikter, att gå på upptäcktsfärd bland de mest bekanta och några dolda pärlor. Minst en handfull av de här dikterna är ovärderliga, kanske ett dussin – lågt räknat – hör till det som förtjänar att hamna i en snålt tilltagen svensk litterär kanon.
Till de bekanta hör förstås ”Vackert väder”, där han spionerar på den grymma Alice, hon vars namn rimmar på ”skrattsurpris” och – ”is”. Slutet är nästan sadistiskt, där det stackars diktjaget i en suverän blandning av det löjeväckande och det sublima tar hjälp av Julius Caesar för att uttrycka sin besvikelse. Och ”Våran prost” är en dikt som är så kvick i sin humor att den kunde ha skrivits av Anna Maria Lenngren – högsta beröm, med andra ord.
I ”En hög visa” anspelar Fröding starkt på en av romantikens stora troper om kvinnan som budbärare av fasansfull kärlek. Fröding översatte Shelley, och nog kände han också till John Keats ”La Belle Dame Sans Merci”:
Hon fann mig rötter läskande,
vildhonung, manna, dagg och bär.
Nog sade hon på sällsamt språk:
Jag har dig kär.
Hon tog mig till sin kulles valv,
hon grät så bittert i sin yra,
jag slöt då hennes vilda blick
med kyssar fyra.
Där vaggades jag mjukt, min dröm
den sista som jag drömma skulle,
o ve mig, drömde jag till slut
i hennes mörka kulle. (översättning Sven Christer Swahn)
Hos Fröding:
Och hon föll över mig och tog mig till fånga
till att vara henne en krigsfånge och en träl
och for fram över mitt ansikte med sina läppars vrede
och gjorde en dom över mig och sade:
du är välkommen till min faders boning,
si, du är mycket kär hållen och ganska välkommen.
Och hon tog fram av fataburen
saft av hallon från örtagården
och kosteligt bakverk och många kakor,
och vi åto och glammades till solnedgången.
Bland svenska poesidebuter står sig Gitarr och dragharmonika fortfarande bra. Jag kan på rak arm bara komma på två andra debuter som har varit lika färdiga i sitt uttryck: Edith Södergrans Dikter (1916) och Helena Österlunds Ordet och färgerna (2010).
Liksom Karin Boye är Gustaf Fröding en underskattad poet. Kanske det beror på att så många kommer i kontakt med honom i gymnasiet, att det skapar ett motstånd, och att båda därmed inte ses som tillräckligt coola för att generera spännande tolkningar. Men den här boken visar med eftertryck att det går att göra djärva och nyskapande tolkningar av också Fröding. För den delen: vore det inte klädsamt om poesibiblioteket också hittade fram till Boyes bästa samling, För trädets skull?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar