Familjen Fågel – Först är det roligt, Marie Tillman, Galago

I fredags var jag i Skövde för workshop med svensklärare från södra Sverige, och fick lyssna på Anna Nordenstam föreläsa om feministiska serier. Hennes exempel var Liv Strömquist och Marie Tillman. Strömquist har jag ju läst en del av, men Tillman var en ny bekantskap. Förra året kom hennes första seriebok Familjen Fågel – Först är det roligt ut på Galago, så jag bestämde mig för att läsa den.

 

Nog är det roligt allt, inte bara först utan mest hela tiden. Det är då en antropomorfiserad familj fåglar som huserar i en lägenhet, där de sällan tar sig ut. Pappa Fågel låtsas fortfarande gå till det jobb han låtsas ha kvar. Mamma Fågel upprätthåller ett kaos. Barnen är de som försöker upprätthålla ordningen. På balkongen, som är mammans woman cave, har farmorn barrikaderat sig, medan alla tror hon är på Mallorca. En polis flyttar in, bara därför att.

 

Det är frigörande med de valhänta vuxna och de smarta tonåriga barnen. Tillman har ritat en seriebok för något äldre barn. Färgerna och tecknarstilen förstärker detta intryck. Hon är bra på bakgrunder. Första kapitlet är både det roligaste och det mörkaste med helsvart bakgrund, när pappan försöker leka bilar med sin femtonåriga son. Det misslyckas, så han föreslår att de ska dricka whiskey i stället, för att det är så ”roligt”. Barnet är inte helt övertygad, ”för när jag ser dig brukar du gråta och skrika obscena saker som barn inte borde få höra”, varpå pappan svarar: ”Först är det roligt. Sen blir det liite mindre roligt. Och till sist förjävligt.”

 

Anarki och absurdism är Tillmans verktyg, med ständigt nya överraskningar på lut. Hon summerar livet bra med sina effektivt berättade kapitel. Hon är också bra på att ta en situation och skruva till den och ta den ett steg längre in i det galna. Fokuset på fåglarna skapar nya möjligheter till igenkänning, och det är uttalat att berättarperspektivet tillhör barnen – liksom i klassiska barnböcker är det där en ska söka efter sans och vett, medan de vuxna löper amok och tappar allt förnuft.

 

Så kanske Tillman medvetet leker med föreställningen om seriemediet som något barnsligt. Framför allt visar hon att det vi tar för givet som verkligt kan ändras när som helst. Tillvaron är skör, och de livslögner som Ibsen var så skicklig på att genomskåda har fått en modern uttolkare här. Alltså att de vuxna konstant ägnar sig åt att vårda det sken och den fasad som hela deras värld kretsar kring.

 

Därmed blir det också här teater av hela berättelsen, och det skulle lätt gå att överföra berättelsen till scenen. När allt faller sönder försöker barnen som sagt säkerställa ordningen. Det som är fågel i dig är fågel i mig, tycks Tillman vilja säga, och det är inte svårt att hålla med henne.