att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

28 juli 2020

Normala människor, Sally Rooney, översättning Klara Lindell, Bonnier pocket; Ett system så magnifikt att det bländar, Amanda Svensson, Norstedts pocket; Den högsta kasten, Carina Rydberg, Bonner pocket


Om du liksom jag hör till dem som fängslades av den engelska tv-serien Normala människor som Svt sände i våras, då borde du söka upp förlagan, Sally Rooneys roman. Historien om rika Marianne och fattige Connell har alla ingredienser till en klassisk kärlekssaga med förhinder, men Rooney är så makalöst skicklig på att förnya de slitna genreklichéerna att man aldrig tycker det blir förutsägbart. Jag har läst den två gånger, men vill redan läsa om den en tredje gång.

Det här är irländska Rooneys blott andra roman, men hon framstår redan som en sällsynt talang. Gång på gång verkar det lösa sig för det unga kärleksparet, men vi styrs med säker hand mot det oanade, mot det förbluffande. Ska de få varandra? Ja, säger hon, bara för att säga nej i nästa kapitel. Det är mänskligt, realistiskt, och väldigt roligt att läsa den här intelligent sexiga romanen. Framför allt för att man på köpet får så många klarsynta analyser om feminism, privilegier, ekonomi, samt om den potentiella frigörelse som finns i litteraturen.

Om du liksom jag tycker att svenska prosaförfattare generellt saknar storartade ambitioner, då borde du söka upp Amanda Svenssons roman Ett system så magnifikt att det bländar. Det är en brett upplagd släktkrönika som du kan ta med dig på de korta resorna i sommar, och den räcker länge och jag kan utlova att den lever kvar långt efter att du läst klart den. Eftersom vi uppmanas resa med försiktighet i år kan den här boken kompensera något, då vi får åka till Berlin, Påskön, London, ja ända upp till Västerbotten.

Det är en roman att bedåras av. Vi följer trillingar som valt helt olika inriktningar i livet, och vi blir konstant förvånade över deras livsval, samtidigt som de ter sig helt sannolika. Svensson har efter ett par lovande romaner åstadkommit något som kan mäta sig med de praktfulla engelskspråkiga förlagor som Zadie Smith och Chimamanda Ngozi Adichie skrivit. Det är en roman om familjekärlek och hur både stark och skör den är, men det handlar också om klimatet och de hot som mänskligheten ställs inför.    

Och om du liksom jag saknar Carina Rydberg, vars senaste roman utkom 2006, då kan du hitta hennes mästerverk Den högsta kasten från 1997. Den är nyutgiven som pocket eftersom den är årets bok i serien Stockholm läser. ”Someday, you will ache like I ache”, citerar hon Courtney Love som motto. Här är smärtan och såret bokstavliga följeslagare i huvudpersonen Carinas rysliga hämnd på människor i den kulturella offentligheten i Stockholm.

Det är alltså autofiktion långt innan Karl Ove Knausgårds Min kamp, och Rydbergs projekt är skoningslöst mot andra – liksom mot henne själv. Få böcker har haft samma genomslag som denna hade, och fortfarande har, tycker jag nog. Det är en självbiografisk roman som kan erinra om en Strindberg i sin allra bästa form, ett litterärt verk som var så långt före sin tid att det känns anakronistiskt att läsa det nu, när så många andra författare har varit ute i liknande ärenden. 

(Också publicerad i Jönköpings-Posten 28/7 2020)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar