att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

13 juli 2020

Märkligt verkligt – verkligt märkligt, Jolin Slotte & Heidi von Wright, Marginal


Märkligt verkligt – verkligt märkligt. Så heter den samarbetade kvadratiska lilla boken som ges ut av finlandssvenska Jolin Slotte och Heidi von Wright. De har båda på var sitt håll gett ut både prosa och poesi, i von Wrights fall mest poesi, samt att hon är en flitig illustratör med ordvitsar – eller snarare ords mångtydighet – som specialitet. Till denna – ja, märkliga bok har hon bidragit med sina bilder, som alltid är naiva men aldrig naivistiska.  

Det rör sig om till summan 38 korta historier, som ofta tar sin utgångspunkt i något fullt normalt som övergår i det besynnerliga. Att redan i titeln signalera märkligheter (två gånger) kan te sig en smula – ja, märkligt, och det finns en risk att det blir sökt. Men författarparet navigerar med tillförlitliga händer och hittar nog fram till säker mark med sina korta texter. Eller hellre så här: de hittar den osäkra marken.


Vad rör det sig då om för slags bok? Det är kanske lite hipp som happ vad som sker i berättelserna, när de utmynnar i ett slags ”jaha” och mestadels liknar embryon eller förstadier till noveller utan att riktigt blomma ut i det formatet. Bagatellen är en generellt underskattad subkategori, liksom det absurda – men stopp och belägg, är inte ”absurd” en typisk intetsägande kritikerliché? Inspirerad av Dagens Nyheters lita på sju dödssynder för dålig prosa som levererades av sju kritiker i går följer här en lista på kritikens sju dödssynder:

1.     ”… det är något som skaver …”
2.     ”… det här är en bok som ska läsas långsamt …”
3.     ”… föga kunde jag ana när den här boken damp ned i brevinkastet att …”
4.     ”… av kultförfattaren …”
5.     ”… kommer att vinna [insert valfri August-, Nobel-, Booker- etc] –priset i år …”
6.     ”… påminner om [insert valfri husgud, som ofelbart säger mer om kritikern än om författaren] …”
7.     ”… tredje gången jag läste boken förstod jag äntligen …”

Så vad menar jag när jag säger ”absurd”. Kanske bara följande: det här är en bok som vågar ta itu med det jobbiga, med det som inte omedelbart låter sig införas i en bekväm avdelning. Det är en lite skum bok, detta, helt enkelt. Slotte och von Wright skriver om mellanmänskliga möten, om affärsuppgörelser, eller bara om saker som går snett. De skriver med en humor som till en början kan uppfattas som intern (men ”tredje gången jag läste boken förstod jag äntligen …” – nä, jag skojar bara!), men den blir allt mer obehaglig när de skruvar ned aspirationen att nå igenkänning. De söker sig som sagt mot det osäkra, det olösliga eller olösbara. Då blir glättigheten något som penslas över något betydligt olycksbådande och farligt. Som i en skiss om en man som upprörs av en grannes lövblåsare.

Bekanta situationer görs konstiga och lite instabila. Ja, de görs mänskliga kunde man säga, märkligt mänskliga också. Man kunde också säga: det är ju bara fantasi. Ja, fast det är ju just det som gör dem så oroväckande.

De kan också med små åtbörder skriva fram barns utsatthet och den skräck som endast barn kan känna (det stavas: ”ovissheten”). Som i en kort text med titeln ”Nattskräck”, med denna sinistra avslutning: ”Mina händer famlar i mörkret, bultar på dörrar som inte finns där, krossar fönster som inte finns där, klöser kroppar som inte finns där, slår vilt omkring sig för att dräpa fienden som finns i natten. Som alltid finns i natten.” Så ska skräcken manas fram, utan monster, men desto mer av det ovissa som barnet inte kan hantera, bara växa in i och internalisera i sitt fortsatta liv.

Slotte och von Wright kombinerar en barnslighet med grav ångest. Ungefär så som The Cure gjorde med sina illustrationer till skivor som ”Wish”, eller varför inte den estetik som präglar låtar som ”Close To Me”: ”But if I had your faith / Then I could make it safe and clean / Oh, if only I was sure / That my head on the door was a dream”, en låt som ju knyter an till den nattskräck vi läste om nyss.

Är det barnsligt av vuxna att syssla med sådant? I så fall tänker jag så här: världen behöver mer av barnslighet i så fall. Allvarets bägare är varken halvfull eller halvtom – den flödar alltid över.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar