att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 juli 2020

20TAL #1 2020


Två gånger har jag skrivit i tidskriften 10TAL. I det allra första numret intervjuade jag Daniel Birnbaum och Rakel Chukri om nya vägar för litteraturkritiken, och i #27/28 skrev jag om hur Marie N’Diaye, Åsa Foster och Negar Naseh banar nya vägar för prosan. Att tidskriften i sina olika skepnader från 80TAL, 90TAL, 00TAL och 10TAL nu skrudar om till 20TAL uppvaktar det nya – ”med blicken mot framtiden” – är alltså ingen tillfällighet, utan en medveten strategi. Drygt halva året har gått innan första numret utkommer, men nu är paradigsmskiftet här: 20TAL #1, och man har gjort en antologi med femton nya författare.

Det är djärvt, inte minst i tidnings- och tidskriftsdödens tider, att välja det oetablerade som lanseringsmetod. Den opublicerade Ellen Nordmark är på omslaget, inramad av orden ”20-talisterna – på spaning efter den tid som är”. Fast helt opublicerad är inte Nordmark: hon deltog i förra årets antologi från Skurups skrivarlinje, och redan där fanns en sinnlighet i hennes poesi, som utvecklas i detta nummer.


Hon medverkar också i ett samtal om debuter med kritiker, redaktörer och poeter som Maria Bodin, Victoria Greve och David Zimmerman. Liksom alla samtal rör det sig från lite tomgång till hyperintressanta slutsatser, med många spontana och fruktbart handfasta tips. 

20TAL utlovar på omslaget ”konst, litteratur, samtidsdebatt”, men tyngdpunkten är klart på litteratur. I förordet skriver redaktören Madeleine Grive om den potential som finns i den nya litteraturen, som kan bete sig på ett lite otryggt sätt för ovana läsare. Det är ju något som frigörs när man läser oetablerade författare, men jag skulle hävda att otryggheten inte dominerar över nyfikenheten, och den frihet som finns i att slippa läsa utan förutfattade meningar. I det här numret tycks det mig att debutanterna höjer sig ett snäpp: att de har godkänt förutsättningarna och vet mer eller mindre underförstått att här duger inga halvmesyrer.

Det är ett nöje att läsa dessa debutanter – i synnerhet fastnar jag, förutom Nordmarks dikter, för Agnes Ivarssons råhet (hon debuterade med ett smörpappershäfte på Anti i fjol, med Att leva som råtta / en råtta utan hjärta / ett hjärta gjort av skit). De flesta skriver dikter, och det är positivt att de inte väljer genvägen över snåriga teoretiska akademiska esoteriska referenser, utan att göra avkall på komplexitet. Novellerna av Linnéa Enström, Anna Lundvik och Isabelle Löf är modiga och lite småknasiga.  

Det är också befriande att se att så många 90-talister äntligen bereds utrymme, liksom mångfalden där inte alla är vita svennar. Jag hoppas att innan årtionden är slut, när 20TAL har bjudit på dubbelsiffriga utgåvor, att även 00-talisterna ska vara representerade. Men representation åsido så är det gott om bra texter, i detta nummer som alltså till största del är en antologi, men där det också finns visst utrymme för essäer.

Som Julia Pennlert, det evigt optimistiska yrvädret, som skriver om hur AI nyligen tolkade Karin Boye. Senare i numret följer ett experiment där samma maskin tolkar Elis Burrau, som länge varit en av tidskriftens huspoeter. Jag var ganska imponerad av Boye-boken (Ammaseus horisont) och kan tycka att det blev bra poesi just för att den så ofta blev hackig och apart, något som vissa kritiker störde sig på. Pennlert är optimistisk också över poesins överlevnad med de sociala medierna, och överför det på litteraturen i stort, och menar att själva boken blivit viktigare som symbol eller identitetsmarkör. Det är lätt att hålla med när man ser sitt instagramflöde fyllas av bilder på tryckta böcker, eftersom e-böcker och ljudböcker inte gör sig lika bra på bild. Därmed kan bokens status stärkas, menar Pennlert, och det är svårt att inte smittas av den optimismen.

Bra är också Hanna Johanssons piggt skrivna betraktelse över siffermystiken i de olika decennierna och vad 20-talet utlovar (hon är oförsiktigt optimistisk). Det är en essä som vindlar sig fram, och jag tänker: skriv mer, låt mig läsa mer. För att jag känner mig generös? Nä, snarare tvärtom, att jag helt egoistiskt bara vill läsa mer som är så här bra skrivet. Hon pläderar för en konst som upplåter mer spelrum åt mystik, och nämner Tarotkorten – jag förutspår att dessa kort får en välbehövlig renässans under 20-talet. Gärna mer mystik: den konst som ger enkla svar må vara mest kommersiellt gångbar för stunden, men det bästa jag läst hittills i år har varit besynnerligt, kryptiskt och diffust: Fleur Jaeggys två romaner Tuktans ljuva år och Proleterka, samt Angela Carters Den magiska leksaksbutiken och The Passion of New Eve.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar