att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

5 juli 2020

Lyrikvännen 1-3 2020


Tre saker kommer att överleva apokalypsen: Keith Richards, kackerlackorna och Lyrikvännen. Tidskriften fyller 67 i år, men visar att ingen pensionering finns inom räckhåll. Den har bevisligen nio liv eller flera, då den har överlevt så mycket av marginalisering och reducerade läsarskaror. Den har också överlevt ständiga ansatser till förnyelse, som när man på slutet av 90-talet tog en teoretisk och akademisk inriktning (och tappade mig), eller när man i början av 00-talet tog en mer populistisk och inställsam inriktning. Efter att förlaget Ellerströms drivit tidskriften sedan 2007 delas redaktörskapet nu av David Zimmerman och Anna Lundvik. I rask takt har tre nummer redan utkommit.   

Kan man ana en ny färdriktning? Både ja och nej. Den som trivdes med den ellerströmska utformningen behöver inte känna sig vilse, då man har behållit inslag som recensionsavdelningen, nyskrivet, och en poet som skriver om en enskild dikt som betytt mycket. Som helhet är det den sedvanliga blandningen av dikter och essäer, fördjupningar och reportage, mindre teman.

I nummer tre, som utkom i fredags, talas om poesins förändring. Det känns inte som en originell spaning, då det ligger i texttypens DNA, och blir en slags självuppfyllande profetia – poesin förändras i så hög grad att den inte ens förändras: ”born of  the river, born of its ever-changing, never-changing waters”, som Nick Cave skriver. Därför Ezra Pounds uppfordrande enkla maxim: ”Make it new!” Lika svårt som det är lätt. Vad är poesi? Motsatsen till stagnation – i tanken, i uttrycket, i själva inställningen till livet. Man kunde också anföra Jericho Browns ord som påpassligt ingår i nummer 3: ”Poesin har inget intresse av att leva för evigt. Det är en kraft som vill beröra oss här och nu.”


Numret rör sig mellan det bekanta (Rilke!) till det obekanta (Gloria Anzalduá?). På tal om förändring låter man Rilkes ord från dikten ”Arkaisk Apollotorso” bli vägledande: ”Du musst dein Leben ändern.” Den flinke Malte Persson översätter med ett dramatiskt tankstreck: ”Ditt liv – du måste ändra det.” Dieter Krohns gamla översättning lyder: ”Du måste ändra ditt liv.” (Nyligen använde Eva Ribich dessa ord som ett motto till sin härliga diktsamling Härligheten.) Även om det är en fröjd att läsa Perssons översättningar ur en kommande volym undrar jag om han i en annan berömd dikt inte kunde ha undvikit den politiskt kontaminerade frasen ”den enda vägen”.

Om Rilke har Sofia Roberg också skrivit en helt suverän essä, som prövar sig fram i en ekokritisk tolkning där naturen växer in i inte bara Rilkes dikt utan också i den egna kroppsliga läsningen. Så finns i de hittills tre numren en kanoniseringsprocess, där förutom Rilke man har låtit Arne Melberg skriva om Göran Sonnevi och Sara Abdollahi skriva om Ann Jäderlund. Tre klart centrala poeter i den svenskspråkiga poesin. Det är också tre helt skilda essäer: Robergs akademiskt inkännande, Melbergs knappologiskt pedantiska, och Abdollahis personliga utlämnande. Märkligt nog fungerar alla tre, på helt olika sätt.  

Att kritikavdelningen ges annan färgbotten är en på pappret god idé, men till det tredje numret är färgen murrigt mörkgrön, och därför blir recensionerna på gränsen till oläsliga. Synd, då man annars efter tre nummer har totalt 16 recensioner av nya diktsamlingar – det är inte dåligt utfall på ett halvår, och det ger förstås en god överblick som komplement till Örnen & Kråkans gedigna arbete att följa samtidsutgivningen.


Varför ska man då läsa Lyrikvännen? 1958 hade Lyrikklubben 18 000 medlemmar, trots att vi var knappt tre miljoner färre invånare i landet. Det är klart att det fanns ett större intresse då – jag inbillar mig till exempel att politiker och företagsledare, journalister och makthavare, då faktiskt var nyfikna på nyutgiven lyrik. Man läser ju också Lyrikvännen för att den ska vara relevant i sin samtid, och inte leva på sina gamla meriter.

Och ja, jag tycker den klarar av detta uppdrag, att vara samhällskommenterande. Då kan man läsa Anna Lundviks text om den nya sorts dokumentärdikt som utgavs i fjol, och relationen mellan Marit Kaplas Osebol och Daniel Yousefis Den åttonde kontinenten. Samhällskommenterande är också utdraget ur Ida Börjels lyriska hörspel Uppsving som jag hade lyckan att höra i Rum för poesi och översättning på Bokmässan förra året. Liksom Dockhaveris kollektiva ”J’accuse”-text om framgångens bittra kalk, och Agnes Gerners känsliga diktporträtt av den forna dockhaveristen Aylin Bloch Boynukisa, som skrivit den lysande Min käft är fylld av tänder och tid. Liksom Sinziani Ravinis text om värdet av affekter i sin läsning av det starka poesiåret 2019.

Fortsätter redaktörerna bara ha sina känslospröt riktade utåt på det här löftesrika sättet kommer det att vara en fortsatt glädje att följa dem. Då blir tidskriften inte bara en vän, utan också en lärare, som både väcker och stillar din nyfikenhet.     

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar