att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

10 juli 2020

Dikter, Nelly Sachs, översättning Gunnar Ekelöf, Margaretha Holmqvist, Erik Lindegren, Rolf Moberg, Daniel Pedersen, Percival, Eva Ström, Faethon


Nelly Sachs har ett speciellt förhållande till Sverige, som blev hennes nya hemland när hon under andra världskriget flydde till Stockholm, och där som nästan 50-åring skulle inleda en helt ny fas i sitt författarskap. Ja, så speciellt att när hon fick Nobelpriset 1966 var det många som hävdade att det gick till Sverige. Det är inte helt fel, då hon flitigt introducerade svensk litteratur utomlands, och arbetade tillsammans med flera i den svenska litterära offentligheten. Hon har haft stor – nästan oöverskådlig – betydelse för svensk poesi.

Några av dem finns med som översättare i den stora volymen Dikter som Faethon ger ut, som poeterna och vännerna Gunnar Ekelöf och Erik Lindegren, samt Margaretha Holmqvist. Den utges i en asksvart utgåva med svärtade boksidor. Det är en passande formgivning, då redan första dikten indikerar de skorstenar som nazisterna nyttjade i koncentrationslägren. Den är från I de dödas boningar från 1947, som Holmqvist har översatt – den enda nyöversättningen som boken innehåller. Övrigt är översatt av Ekelöf och Lindegren, samt Percival, och merparten är från Rolf Mobergs översättning i pocketen som kom 2001, nu reviderad av Daniel Pedersen och Eva Ström, som också bidrar med kommentarer, Ström om hur den känsliga bearbetningen av Mobergs översättning gått till, Pedersen med rikhaltiga upplysningar om dikterna. I kommentarsdelen återfinns också andra svenska översättningar, däribland några av Göran Sonnevi.


Pedersen visar hur Sachs härifrån tar till sig Lindegrens ord om att ta in den trasiga världen i sin poesi, och får henne att överge det romantiska tilltalet från sin ungdomspoesi. Sant, men Pedersen visar också att hon inte helt lämnar detta tilltal, och det är ju något som gör hennes poesi så ytterst specifik och säregen, denna blandning av konkret smärta och högstämt idiom.

Så, man kan definitivt kalla Sachs högstämd, men inte fjär. Så skriver hon dikter om änglar, stjärnor, kometer (fem gånger!), blixtar, himlar, eld, blod, ångest och galenskap.Hon blir ändå aldrig världsfrånvänd. Det kan uppfattas som lite hyperboliskt too much, men det är ett skrivande som testar gränser, som utmanar och försöker skapa ett nytt språk för en ny erfarenhet.

Enskilda dikter är slipade – inte till perfektion, utan de låter det såriga och söndriga och trasiga vara kvar i den färdiga dikten. Så kan hon skriva, i Lindegrens översättning från Än hyllar döden livet:

                      Denna länk av gåtor
                      lagd kring nattens hals
                      Kungsord skrivet långt i fjärran        
                      oläsligt
                      kanhända i kometfart
                      när himlens sår upprivet
                      smärtar

Det är ett sätt att skriva som sammanför olika element. Detta visar sig i valet av sammansättningar, där de flesta återfinns i versioner signerade Pedersen, Ström och Moberg. Det är motsatsen till frasmakeri när hon bildar ord som skapar förbluffande kvicka metaforer: ”avskedskniven”, ”hemlängtansstege”, ”stjärnfallsfängelse”, ”mardrömskvart”, ”andedräktssår”, ”syndaflodsögon”. Metaforer som väcker både förundran och en viss bävan: ”en svart tiger / röt i natten, och vältrade sig / och blödde i gnistor / såret dag.”

Sachs konkretiserar det kroppsliga, och låter händerna bli dödens hantlangare. Dödsnärvaron är påtaglig. Vill du veta något annat som är närvarande? Inte hopp, lindring, befrielse eller tröst – sådant sysslar hon inte med. Nä, det som möjligen kan existera, och som får hennes poesi att bli en lika besvärligt otacksam som nödvändigt förpliktande angelägenhet, är – nåd. Nåden är det som finns både utom och inom människan, och är något som är större än det som finns för privat gagn eller egen förtjänst. Hon uppvaktar lugnet, balanserar det som en potentiell lösning.

Det som gör Sachs poesi så bra, tveklöst ett av 1900-talets viktigaste, är desperationen. Men det är inte den övergivnes röst som talar i hennes dikter. Vägen till försoning och nåd går genom smärtan. Det enda som räknas är att överleva. Det hon erbjuder kunde kallas en förtröstan i förtvivlan, där vanmakten må vara stor men inte oövervinnerlig. Det finns också något i hennes dikter som är större än längtan, en slags trygghet i att vara utkorad. Flykten är ändå villkorad, och riktad mot vansinnet. Katarina Frostenson har i antologin Bokstäverna jag färdas i en träffande beskrivning av detta tilltal, som ”en dröm om ett annat språk, en mycket gammal önskan att flyta ut ur orden, in i kroppens och andedräktens tal".  

Pedersen och Ström har alltså arbetat tillsammans för att revidera Mobergs översättningar, och dessa utgör majoriteten av boken. Det är en grannlaga uppgift, som ofta kompletterar den tidigare översättningen, utan att göra anspråk på att förbättra den. Ibland blir det bättre, men ibland föredrar jag faktiskt Mobergs kanske mindre poetiskt lyckade men i så fall hårdare tonfall.  

För att jämföra ser en inledande strof av Moberg ut så här:

                      Ängel för bedjande,
                      nu, då elden såsom ett bittert aftonbröd
                      brände ned alla boplatser till natt –
                      murar och redskap, härd och vagga,
                      som alla är längtans kvarlämnade rester –
                      längtan, som flyger i det blåa seglet av luft!

Och så här i Pedersens och Ströms gemensamma variant:

                      Ängel för bedjande,
                      nu, då elden som en sönderriven aftonrodnad
                      förbrände allt bebott till natt –
                      murar och redskap, härden och vaggan,
                      som alla är längtans försvunna fraktgods –
                      längtan, som flyger i luftens blå segel!

Valet av ”fraktgods” härrör från originalets ”Stückgut”, som indikerar just antalet, ”Stück”, som deporterades på nazisternas tåg på väg mot koncentrationslägren. Därmed blir dikten mer utpekande nu. En översättning handlar ju om att peta i småsaker, men också arbeta med en helhet. Det finns också exempel på snillrika lösningar av Moberg, som när en ögonbindel hos honom blir ”blindbindel”, där ”nådens skälvande blindbindel” blir en mer suggestiv metafor.

En personlig favorit, en bland många, är den som börjar ”Kommer någon / från fjärran”, den som avslutas: ”En främling bär alltid / sitt hemland på armen / som ett föräldralöst barn / som han kanske inte söker annat för / än en grav.” Här har de finkänsligt putsat Moberg, och ersatt ett ålderdomligt ”kanhända” med ”kanske”. Det är också bra att de i en annan dikt byter ut hans lite pejorativa ”fjolla” mot ”narr”.

Men det ter sig lite både märkligt men rättvist när man lämnar Ekelöfs, Lindegrens och Percivals översättningar intakta. Mycket har sagts om de friheter Ekelöf tog sig när han översatte första sekvensen ur Glödande gåtor, men det är en suverän insats, och en klar höjdpunkt inte bara i Sachs poesi. Denna makalösa bok blir också en självständig del i Ekelöfs egen poesi. Lindegrens översättningar är å andra sidan lite föråldrade kanske, och speciellt nu när de kan läsas parallellt med mer tidlösa tolkningar. Det är väl för mycket att kalla dem ett lågvattenmärke, men tyvärr – för vem gillar inte Lindegrens egen poesi? – tillför de inte mycket här.   

Ändå blir det här en adekvat och definitiv samling. Till det helgjutna bidrar Pedersens och Ströms gemensamma ansträngningar, där man inte heller ska försumma Mobergs arbete. Vad det framför allt har blivit är en fullkomligt läsbar bok, där det ständigt finns anledning att återkomma till favoritdikter som denna, så fyllda av denna säregna balans mellan tillförsikt och tröstlöshet:

                      Sjukdomens träsk
                      drar nedåt
                      Irrbloss säger nej till dagen
                      Natten gäspar av barmhärtighet
                      Döendet leker vitt förgrenat –

                      Fallandesjukt tar varje hörn emot
                      med mörk arm
                      Svart är varje bönfallandes älsklingsfärg:
                      kom och skänk mig drömmar –

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar