att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

8 juli 2020

Havet, Lennart Sjögren, Nirstedt/Litteratur


Ölandspoeten Lennart Sjögren fyller 90 år i dag, och delvis med anledning av det återutges en av hans diktsamlingar, Havet, i nyutgåva i Nirstedt/Litteraturs poesibibliotek. Men två brasklappar här: dels är det en diktsvit mer än –samling, och dels behövs inte jubilaren för att uppmärksamma den här boken. Den är värd att läsas ändå, när som helst.

Havet utkom 1974, men inte för att det märks. Det slår mig att Tranströmers delvis likartade diktsvit Östersjöar utkom samma år. Givetvis en tillfällighet (så som allt i livet är det), men det kunde vara fruktbart att läsa de här två böckerna mot varandra. Sjögren och Tranströmer liknar varandra. Båda skriver med en saklighet som kan uppfattas som aningen sval och distanserad, fast det betyder förstås inte att det saknas temperament eller drivkraft.


Här finns i Sjögrens bok redan en oro för hur djurbeståndet påverkas av människans rovdrift, när fiskarna tar till orda. Men vad är då det här för bok? Sjögren har bott nästan hela sitt liv i Byxelkrok på norra Öland, med havet nära inpå. Då kunde man befara att det endast är det man har på avstånd som man lär känna riktigt på djupet, men det stämmer inte riktigt. Här har vi att göra med en poet som vet att respektera avståndet, lika mycket som han vet vikten av det skärskådande och närgranskande.

I förordet skriver Erik Bergqvist om naturens likgiltighet och om det cirkulära. Ja, det finns i några av dikterna en cyklisk uppmaning, när alla livets återkomster poängteras. Så ter sig tillvaron: som upprepning. Tänker jag, när jag skriver detta på midsommaraftonens eftermiddag där det obligatoriska regnet anländer mitt i en solig dag, som om naturen visste att det måste regna på en svenska midsommar. Det blev en kvarts ihållande regn, och sedan blev det sol igen.

I dikterna är havet en bild av världen. Sjögren skriver om liv och död, och vi vet ju att en vanlig dödsorsak – säkert inte minst på Öland – var drunkningsdöden. Han förskjuter också maktpositionerna, låter oss människor underordnas det stora havet. Havet, som är nästan mer ofattbart stort än rymden. Det hav som framträder i den här sviten är sublimt, i den 1700-talsdefinition som Burke skänkte oss – alltså, stort och en smula skräckinjagande.

Även om det som står oss närmast är svårast att förstå bygger Sjögren sin havsdikt på mångåriga studier och dito samvaro. Det är ett mänskligt hav: ”Vattnets lungor som andas / och skulderbladen som sakta rör sig, / inälvorna och deras funktioner. / Hur djupt slår inte havets hjärta / och tänderna som lyser vita genom natten.” Det här är inte fernissa, eller kullisskapande: det är ett ömsesidigt blickande, där poeten i större utsträckning tryggt inväntar havets besjälning än är delaktig i att skapa den. Visserligen kan man som alltid undra hur mycket som är inbillningsförmågan och hur mycket som är naturens förunderliga förmåga att skapa sig själv.

Ja, havet är stort, men Sjögren betonar också – och befinner sig därmed i en urtypiskt svensk tradition – närstudien, där överblicken alltid samsas med en närsynt anblick. Jag läser Havet som en Aniara som färdas på djupnivå, nedsänkt i det vatten som omsluter människan. Men det är inte enbart en berättande dikt, utan också en slags vattenantologi. Även om Sjögren visar havets och i förlängningen naturens nonchalans ger han det ett öga – ett vattenöga som betraktar oss.  

I en av de isolerade dikterna närmar sig Sjögren också en mystik, där han återger mötet med en kvinna med betydligt mer begränsad erfarenhet av havet, men som paradoxalt nog visste mer om det än honom:

                      Hon var själv ett hav
                      hon visade mig en kväll öarna inne i sitt jag.
                      Det var en ö-värld
                      mycket större än den utanför våra kuster
                      hon sa att de öarna var verkligare än hon själv
                      hon sa
                      att hennes namn bara var en tillfällighet.
                      Hon sa att det finns ett hav som syns
                      och ett hav som inte syns,
                      där faller det snö och är somrar.

I den enhetligt sobert formgivna serien har denna volym getts en blå blick som förstås stämmer överens med föreställningen om havet. Men i litteraturen har havet oftare andra nyanser. Hos Homeros är det aldrig blått, utan snarare mörkt som vin, och Joyce kallade det snorgrönt. Sjögrens hav är både vitt och grönt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar