att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

27 okt. 2019

Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare, PC Jersild, Bonniers


Onekligen finns det en marknad för handböcker i skrivande, med tanke på den strida strömmen av författare som delar med sig av mer eller mindre handfasta råd. Där finns Stephen Kings överskattade Att skriva, Bodil Malmstens Så gör jag, och från i fjol John Ajvide Lindqvists … äh, har glömt, men det var nåt Beckett-citat i titeln, va? Eftersom så många verkar vilja bli författare lär det fortsätta utkomma liknande böcker.

Nu sällar sig doyennen PC Jersild till denna skara, med sin käckt betitlade Skriv först. Fråga sen. Manual för nybörjare. Det är en bok som betonar det praktiska arbetet, även om det kanske inte är några revolutionerande tips som presenteras. Det hör väl till sakens natur: det är svårt att variera de universella råden: läs mycket, skriv mycket, bearbeta många gånger. Jersilds bidrag är att du bör släppa garden när du börjar, bara skriv så går det alltid att gå tillbaka och redigera i efterhand, men det är inte heller något unikt i den uppmaningen; det har jag tipsat mina elever om sedan 1998.


I 27 effektivt skrivna kapitel går Jersild igenom författarens verktygslåda, med fokus på romanförfattaren. Som framgår av titeln är det verkligen nybörjaren han vänder sig till, så det vore kanske oartigt att här påpeka frekvensen av självklarheter. Ett dilemma med handböcker i skrivande blir väl därmed exponerat: den som är i så här stort behov av enkla råd kanske ska ägna sig åt annat ett tag, och den som irriteras över den låga nivån har inte heller något att hämta här.

Här finns en omfattande och förvånansvärt uppdaterad referenslista. Förvånande, då författare i Jersilds generation sällan refererar till författare som utgett böcker efter 1979. Visserligen är det gott om gamla E:n (PO Enquist, Kerstin Ekman, Per Gunnar Evander …), och nog är det aningen unket att utrymme ges åt 86 män men bara 18 kvinnor. Han talar sig varm för, tja, rätt många saker – som Staffan Björcks vid det här laget orättvist bortglömda Romanens formvärld. Annars är hans smak något konventionell. De många exemplen, alla dessa namn som flimrar förbi, säger mig inget annat än att han är läskunnig.

Det är synd att Jersild inte hittat fram till Martin Amis sexton råd, då det hade besparat honom en del arbete (och om fler svenska författare hade hittat dem: besparat läsarna en del usla romaner). Till mina favoriter från Amis lilla lista hör:

Use any anxiety you have about your writing — or your life — as fuel: “Ambition and anxiety: that’s the writer’s life.”
Don’t dumb down: always write for your top five per cent of readers.
When is an idea is worth pursuing in novel-form? “It’s got to give you a kind of glimmer.”
Try not to write sentences that absolutely anyone could write.

Det är också synd att han inte hittat fram till litteraturbanken, eller vilken bok som helst om Hjalmar Söderberg, för då hade han nog inte varit så imponerad över den dramaturgiska kurva författaren till Doktor Glas ritade upp, eller känna sig nödgad att presentera den som ett arkeologiskt fynd. Det finns också något slarvigt över formuleringar som att ”Tjechov brukade säga så” när anekdoten om geväret återges.

Blygsamt nog ser Jersild sig själv som en slags möbelsnickare, en karakteristik som nog ter sig för vilken författare som helst både korrekt och lite riskabel. Korrekt, då det är fråga om att lära sig grunderna i ett hantverk och sedan förfina dem, och riskabelt, då varje snickare någon gång frestas att ägna sig åt att vanställa något oskyldigt med snickarglädjens otyg.

Blir man som aspirerande författare verkligen hjälpt av Jersilds generella besked av typen ”så här gjorde jag”? Det är lätt att uppfatta hans bok som babblig, eller bara ofokuserad. Nog kunde den vid det här laget nästan 60-åriga rutinen gjorts mer synlig (Jersild debuterade 1960 med en novellsamling). Löpande genom texten finns ett konkret romanuppslag om en sjukhusclown, som ska illustrera de olika verktygen – ni vet, karakteristik, stil, dialog, namngivande, genreval … Ibland kan det bli fördomsfullt: ”den manliga författare som vill göra sig till kvinna är ute på farliga vägar.” Därifrån är det långt till Coleridges ideal om den androgyna författaren, snyggt åskådliggjort av Virginia Woolf (ej nämnd av Jersild) och Aris Fioretos i sin bästa roman Mary.

Till avdelningen mer eller mindre grova försyndelser som Jersild gör sig skyldig till hör en märkligt tafatt definition av katharsis-begreppet (som doftar ”moralism” i hans näsa), att han tror att Atwoods Tjänarinnans berättelse utkom 1982, samt att han lite oärligt resonerar kring Harold Blooms teori om The Anxiety of Influence utan att någon gång nämna upphovsmannen. Och nog borde en läkare ha så bra koll på latinet att han kan skilja på orden ”olympiad” och ”olympiska spel”.

Ett generellt problem med handböcker är att alla bra romanförfattare ändå bryter mot alla oskrivna regler och överenskomna påbud. Det är väl också tjänstefel att i en bok av det här slaget diskutera styckesindelning utan att ens orka nämna Thomas Bernhard. Enda sättet för den som vill lära sig skriva romaner blir då att läsa en massa olika romaner. Men inte för många! Det finns nog en anledning att litteraturkritiker nästan undantagslöst skriver så dåliga romaner – de har helt enkelt läst för mycket, vet för mycket om det tekniska.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar