att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 okt. 2019

Aiolos om Inger Christensen


Något som kännetecknar Inger Christensens poesi är samspelet mellan beräkningen och slumpen, hur hennes systemdiktning alltid gjort sig beroende av det spontana. Givetvis är det här något som i hög grad bidragit till att hennes dikter upplevs som levande väsen, organiska i sitt förhållande till världen. Man kunde också säga: dikter som andas, som vägrar stanna vid sina utfästelser, utan som anpassar sig efter din läsning.

Förra årets mastodontbok, Verden ønsker at se sig selv, med skisser, fragment, utkast och tidigare ej i bokform opublicerade texter, gav ovärderliga inblickar i poetens verkstad. Den framställdes av Marie Silkeberg i samarbete med Christensens son, Peter Borum. En svensk översättning vore önskvärd, och som ett första steg till en sådan kan man väl uppfatta Aiolos nya dubbelnummer 64-65 2019, med drygt 200 sidor tillägnade Christensen.


Här finns generösa dikttolkningar som vi inte tidigare kunnat läsa på svenska, däribland den mycket politiska ”Gisslan” från 1981, vars aktualitet nog har förstärkts: ”Det finns rättvisa / men den finns inte / Det finns hämnd / men den är ändlös / Det finns jämlikhet / men den är ojämlikt fördelad / […] Det finns livet vi lever / men snart finns det inte längre”.

Förgängelsetropen är sannerligen inte unik för Christensen, men frågan är om någon poet agerat ut den lika konsekvent som hon. Genom hela författarskapet löper vissheten om upphörandet, en apokalyptisk vision som givetvis även den förstärkts under de senaste årens klimatkris. Sant, hennes ängslan gällde främst atombombens hot om utplåning, men det miljömedvetande som präglade hennes generation ska vi inte underskatta.

Aiolos ser själva detta temanummer som en logisk fortsättning av de nummer om ”Svart ekologi” och ”Växtsjälen” som nyligen utkommit, med Christensen som en given föregångare till den ekokritik som aktiverats eller kanske inympats av moderna dikttolkningar.

Utöver dikterna av Christensen finns här essäer i riklig mängd, några av dem skrivna av Nobelpristagare som Herta Müller och blivande sådana som Anne Carson och Pia Tafdrup. Tolkningarna enas i en samsyn på Christensens nya och nyskapande sätt att tänka, där hon kombinerar sin syn på världen med världens syn på sig själv, och även inkluderar en syn på sig själv i ekvationen, och hur allt detta får hänga ihop och bilda en enhet: världen och en själv hör samman, ohjälpligt och oåterkalleligt.

Essäerna hjälper oss att se Christensen från nya vinklar och därmed upptäcka ytterligare aspekter. Tack vare Silkebergs outröttliga arbete med översättningar de senaste tio åren har vi svenskar kunnat följa tråd efter tråd i den gemensamma väv som utgör Christensens – ja, varför inte säga det? – oslagbara författarskap. Jag tror inte att jag är ensam om att känna den här tacksamheten över denna upptäckt, att vi på så nära håll har tillträde till denna både högklassiga och tillgängliga litteratur.

Då finns här Lilian Munk Rösings fina introduktion, som bland annat tar fasta på gentagelsens funktion, och Silkebergs personliga förklaring av arbetet med kapslarna/askarna i arkivet, som hon för några år sedan fick tillträde till, och det förbluffande i att ingen tidigare efterfrågat dem. Det är en oerhört ärlig och fin text som utreder hur det lilla ordet ”så” hos Christensen pekar ut temporära slutsatser. Hon skriver också insiktsfullt om samspelet mellan det kalkylerade och det impulsiva: ”Systemen ger hennes dikter rymd, expansion och håller dem samtidigt nära ansatsen, i en nästan ofattbar kombination av precision och lätthet.”    

Och Sofia Roberg, som ägnat flera studieår åt Christensen, visar hur Christensens version av världens ödeläggelse skiljer sig från vår nuvarande, men också att vi lär oss av detta förhållningsätt eller detta annorlunda perspektiv på apokalypsen. Nu har ju undergången blivit en markör, en attraktiv och lukrativ genre, ekvivalent med fredagsmyset för läsare som på sin höjd vill doppa tårna i den. Det är på egen risk man negligerar allvaret och ångesten hos en poet hos Christensen, det vill säga vägrar att låta den få fäste och resonans i sin läsning.   

Det finns något otrygghetsskapande i Christensens nyttjande av paradoxer. Ja, hur ska man förena hennes behov av ordning om inte just för att hålla kaoset i schack? Är det ens en paradox att påstå att systemen ger frihet, som Silkeberg antyder? Vad Christensen gör är ju att respektera tingen för vad de är, samt respektera världens ordning och rationalitet, samtidigt som hon uppvaktar det vilda och obehärskade som en aktiv del av sin poetik. Hängivelsen är det viktigaste i hennes poetik, liksom slumpen, och det är viktigt att ta med det i beräkningen, hur hon betonar att systemen har tillkommit av rena tillfälligheter.

Sådana upplysningar får vi i en svensk radiointervju från hösten 2008, den sista som gjordes innan hon dog 2 januari 2009, och den är både uppsluppen och sorglig, som när hon på frågan om hon skriver något nu svarar kort: ”Det hoppar vi över.”  

Genom sina dikter återvänder Christensen till födelsen, i emblematiska bilder av en värld lika hjälplös som ett spädbarn. Så enkelt hon kan skriva, så självklart, och så vackert och därför också så sant. Som i ett utkast till Alfabet från 1980: ”betraktar den lugna månen, den ser mig / så klart som ett barn betraktar sin mor”. Att läsa Christensen så som hon framträder i fjolårsboken, de dikter som här alltså översätts för första gången, ger rikliga tillfällen att befinna sig i denna förundransfulla häpnad, att vara mitt i skapelsen, i det ögonblick när det sker.    

Med Pia Tafdrups ord: ”Man brukar säga att filosofer tänker innan de skriver, poeter efter – eller medan de skriver.” Det är nog en smakfråga, men här kan förklaringen ligga till varför somliga av oss lockas av poesin: att man delar upptäckten med poeten, att det är skrivet för att ta reda på något inte för att återge något som man har kommit till rätta med. Poesi är argumenterande, visst, men den kan bara delge sin oförmåga att bestämma sig. Den som inte uthärdar att sväva i ovisshet har inget att hämta hos poesin.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar