Först: så
underbart det är att någon gång få läsa en samtida brittisk poet! Sen: så ännu
mer underbart att poeten är så samtida i sin förträfflighet. Kayo Chingonyuis
debut Kumukanda från i fjol är en
omvälvande upplevelse, lika stabil i sin formmässiga medvetenhet som i sina
respektlösa upptåg med språk och den uppdaterade socialrealismen.
Titeln har
med en manlig initiationsrit från Zambia att göra, och Chingonyi flyttade
därifrån till England i sexårsåldern. Han skriver om maskulinitet, musik, rasifiering,
och om att aldrig bli tagen på allvar som emcee, även när du är lika bra som
Eminem: ”inget övande i världen kunde frambesvärja den ljusa hud / och de blå
ögon som gjorde Marshall till poet
och mig / till en svart kille som kan rimma”.
Bra poesi
härrör från nödvändighet. När poesi blir riktigt bra är den en följd av något som
helt enkelt måste berättas. Här blir det en fräck dikt med stark politisk
bäring, med grime-musiken som frigörande kraft, som lyfter en från förnedring
till upprättelse.
(Också
publicerad i Jönköpings-Posten 19/10 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.