att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

4 okt. 2018

Digteren Dylan, Anne-Marie Mai, Gyldendal


Jag har fortfarande inte förstått vad Svenska Akademien ville åstadkomma med att ge Bob Dylan Nobelpriset för två år sedan. Att uttrycka starkt negativa åsikter mot det valet behöver inte innebära att man avskyr Bob Dylan. Men jag har inte klarat av att lyssna på honom sedan oktober 2016. Nu gör jag ett undantag, när jag läser Anne-Marie Mais nya bok Digteren Dylan, som utkommer idag. Jag lyssnar på några av mina favoriter: ”Blood on the Tracks”, ”Oh Mercy”, ”Bringing It All Back Home”, ”Highway 61 Revisited”, ”John Wesley Harding”, ”Blonde on Blonde”, ”Slow Train Coming”, ”Desire”. Det ser ut att fortsätta, för det är så förbannat bra, kanske ännu bättre nu efter två års karantän.

I somras gav Sara Danius en liten skrift om Dylan, och nu alltså denna studie av danska litteraturprofessorn Mai, en etablerad litteraturkritiker som på 80- och 90-talen gjorde sig känd som förmedlare av de första danska dynamitarderna på poesins område (Strunge och Tafdrup, bland andra). Hennes bok tar fasta på Bob Dylan som poet, eller diktare – en aningen kontroversiell ståndpunkt, då begreppet får genomgå viss vidgning då hon också resonerar kring artistens visuella persona, och att hon får uppehålla sig vid den offentlige Dylan, han som sedan 1988 befinner sig i ständig rörelse i den turné som går under namnet ”Never Ending Tour”.


Mai har föreslagit Dylan som kandidat till Nobelpriset sedan 2007, och har nu fått tillfälle att motivera sig med denna ambitiösa men fortfarande tunna bok. Den utgår pedagogiskt nog från hållpunkter som fokuserar på Dylan som diktare, på hans vokabulär, hans rim, hans persongalleri, hans miljöer, närläsningar av albumet ”Blood on the Tracks” och låten ”Red River Shore”, samt en resa till Dylans födelsestad Duluth, Minnesota.

Det blir en bok om Dylans poetiska metod. Jag vet inte om jag blir helt övertygad om att han representerar en ny sorts poet, eller ens om det behöver vara positivt om han är det. De jämförelser med Sapfo som Akademiledamöterna gjorde omedelbart efter tillkännagivandet är barocka. Här antyder Mai likheter mellan Dylan och Shakespeare, vilket väl inte heller utfaller till amerikanens fördel. Då kan jag hellre se att han fortsätter i en tradition från Bellman och Taube – detta sagt inte i förminskande syfte, då främst Taube ju har en självklar position som en av 1900-talets klart största svenska poeter.

Här blir det initierade diskussioner av Dylans förmåga att förnya sig, hans outtröttlighet både i studion och på scenen. Det är intressant, och Mai uppbådar all sin entusiasm – fast jag blir som sagt inte riktigt klok på fenomenet Dylan. Fast frågan är om man ska bli det? Jag har alltid varit ambivalent inför honom, haft långa perioder då jag avfärdat honom som en surgubbe, och lika ofta charmats av just hans förmåga att vara en surgubbe. Det ska man inte förstå: han är ibland irriterande, ibland förutsägbar – kanske allra mest förutsägbar i sin oförutsägbarhet, med upptåg som verkar vara gjorda för att provocera (som de senare årens tilltag med att göra underklädesreklam och spela in en menlös julskiva).

Mai gör bra om än korta läsningar av de flesta av de kändaste låtarna. Den förment misogyna ”Just Like A Woman” är förstås mer komplex än sitt rykte, men här kommer vi inte riktigt närmare än ett sådant konstaterande. Det mesta är bekant, från hur han trampade vatten under hela 80-talet för att precis på slutet, 1989, släppa en osannolikt stark skiva, ”Oh Mercy”. Att hon senare väljer att djupanalysera ”Blood on the Tracks” är rimligt, även om hon hade kunnat vara lika noggrann när hon lyssnar på/läser ”Blonde on Blonde”.

Krävs det då en omdefiniering av det litterära fältet, med en författare som Dylan? Om han nu ens ska kallas författare. Mais bevisföring är lite dunkel: att han ofta alluderar på tidigare litteratur blir ett svagt argument. Att ursäkta den oengagerade Nobelprisföreläsningens beroende av Spark Notes med att det är en poetisk metod som tillämpats av Dylan som artist är också en undanflykt som inte duger. När hon kopplar ihop hans låt ”Mr Tambourine Man” med Keats dikt ”Ode to a Nightingale” blir det också pinsamt uppenbart vad som är poesi och vad som är text, det vill säga text som är i behov av framförande för att komma till sin rätt.

Men visst, något av Rimbauds busighet finns hos Dylan, och det är klart att en poet som just Rimbaud kan fungera som riktmärke. Dylan anspelar också ofta på Rimbaud, den ojämne poeten som man också kan avfärda för att han är så barnslig och samtidigt charmas av just för att han är så barnslig. Misstanken ligger nog mest i att man behöver utnyttja dessa autentiska poeter för att bekräfta Dylans storhet – klarar han sig inte utan dessa ständiga jämförelser? Taube har ju, åtminstone för mig, klarat sig bättre utan att räknas som typ Tranströmers eller Aspenströms jämlike.

Det är också bra att Mai utvecklar Sara Danius tidiga omdöme att Dylan rimmar bra. Det är sant, åtminstone ibland, och Mai ger flera goda exempel på rimmens unika funktion. Som när Dylans diktjag befinner sig i bryderier eller trassel, eller bara i förvirrat tillstånd (relativt vanligt för ett diktjag hos Dylan), och hur rimmen då kan överge honom, eller hur några orena rim kan illustrera avstånden mellan de älskande, som i låten ”Mama, You Been on My Mind”, och hennes vackra slutsats att ”elskeren ser den elskede tydeligere, end hon selv gør. Digtet er ikke et spejl, men ordkunst, der får kærligheden til at tale.”

Av de olika kapitlen i denna bok gillar jag nog det om rimmen bäst, för att det ger så många nya insikter. Och även om Mai i grunden är okritisk och storögd i sin beundran tvekar hon inte att ta ned Dylan på jorden – när så behövs. I rimkapitlet blir det också uppenbart att Dylan lever högt på sin fantasi och sin faktiskt rätt utvecklade språkkänsla – samt sin humor, som kanske inte riktigt fått den uppskattning den förtjänar. Men det beror väl i viss mån på att humorn uppstår i stunden du lyssnar: att läsa texten ”Bob Dylan’s 115th Dream” är möjligen kul, men att lyssna på den är stört roligt.

Intressant är också kapitlet som heter ”Samklang”, som lanserar en teori om igenkänning som något som inte enbart inrymmer ett samspel mellan artisten och hens publik, utan också en enhet och kontinuitet som finns investerat i själva konstverket – i detta fall i den skiva hon valt att undersöka, ”Blood on the Tracks”. Därmed ges vi tillfälle att studera den som uttryck för ett helhetsbegrepp.

Vad Mais bok alltså åstadkommer är att jag begraver stridsyxan, försonar mig med Dylan, och kanske lyssnar jag med andra öron nu när jag återigen plundrar hans Back Pages.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar