att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

20 okt. 2018

Kritikens främlingskap, Sofia Lilly Jönsson, Timbro


Mats Malms inval i Svenska Akademien föll inte i god jord hos många kulturskribenter, som genast kommenterade hans brist på lyskraft (läs Karin Olsson i Expressen, Madeleine Levy i Svenska Dagbladet, Björn Wiman i Dagens Nyheter). Och det är klart att en medietränad författare hade tagits emot med öppna armar (Jonas Hassen Khemiri, för tusan!), men frågan är väl varför en grovarbetare – gruvarbetare, skrev jag nästan – inte skulle göra ett bättre jobb. Att ha utformat Litteraturbanken till den guldgruva den har blivit är väl en tungt vägande merit.

Min poäng, som jag strax kommer till, är att samtiden verkar stirra sig blind på charm och karisma. Något även Sofia Lilly Jönsson är inne på i sin nyskrivna essä Kritikens främlingskap, om än hon tar sig an den frågan indirekt. Hennes utgångspunkt är i stället en drivkraft att undersöka konstens frihet, men ändrar sig, typ ångrar sig, under skrivandet. Det är ju kritiken hon vill ägna sig åt, det område hon har ägnat sig åt, men nu allt mer börjat tvivla på.


Vad är kritik? Alla definitioner tenderar att bli otillräckliga: stela, vaga, krystade … Så också denna, av Jönsson: ”det instrument med vilket vi förstår världen.” I mina öron låter det högtravande. Men – så ska det vara. Kritik ska vara just ambitioner, befinna sig i närheten av det pretentiösa. Jag kan så här i förbifarten erkänna att så är det åtminstone för mig: ibland när jag skriver kritik kan jag tycka att det är det viktigaste som finns. Så när jag skriver vill jag säga: ”Jag är Gud” (som Eva Dahlgren sa: men jag menar det verkligen).

Vi kan nöja oss med konstaterandet att varje definition av kritik är problematisk. Att läsa ett konstnärligt verk betyder också att man läser ett stycke verklighet. Konst är politik, och kanske just den konst vi slentrianmässigt artbestämmer som minst politisk är den mest politiska (som Becketts sena prosa). Jönsson påminner i sin essä att flera nordiska tidningar har flaggat för en nerskuren bevakning av kulturen med färre recensioner de senaste tio åren eller så (Aftonbladet lät Carl-Michael Edenborg utföra en sådan undersökning i våras).

Kritikens kris, alltså. Har det inte alltid varit kris, försöker den minnesgode läsaren teaterviska? Jo, förvisso. Och man kan inte ropa på vargen hur många gånger som helst. Men låt säga så här: tendensen som ritas upp av de nämnda undersökningarna, och som Jönsson också är inne på i sin essä, är ju att villkoren måhända inte har försämrats – men de har stått stilla i cirka trettio år. Arvodena är undermåliga, något Jönsson påpekar i en tragikomisk skildring av sin misslyckade löneförhandling, där läget ter sig nästan bortom det hopplösa.

Överlag är det här en personlig essä, där Jönsson använder sig själv som exempel. Utan att det blir en personlig vendetta (möjligen med undantag när hon ger sig in i en – kanske onödig – strid med Stina Otterberg) talar hon uppriktigt om erfarenheten av att ingå i en av kulturrådets bedömningsgrupper, och hamna mitt i den debatt som initierades av Ola Wong i våras i Svd, om politisk styrning av litteraturstöden.

Eftersom jag själv har erfarenhet av arbetet - har suttit i den skönlitterära gruppen sedan 2016 – kan jag bara bekräfta Jönssons bild. Det som debatten tog upp stämmer ju inte. Det vi sysslar med är enbart frågan om kvalitet. Det må vara att kvalitet som begrepp ter sig luddigt, men det bryts ned i flera komponenter i våra direktiv, både i den grupp som bedömer facklitteratur, som Jönsson lämnade, och i den grupp som bedömer skönlitteratur, som jag fortsätter arbeta för. Det är inte så märkvärdigt: vi som sitter i gruppen har den avsedda kompetensen, och den som klagar på utfallen skulle nog häpna över hur nitiskt vi arbetar och med vilken vånda besluten ibland fattas. Att då i tidningarna få läsa att vi fattar beslut lättvindigt utifrån politiska ideologier är förolämpande.

Nåväl. Sofia Lilly Jönsson lyckas behärska sin indignation. Hon skriver sakligt och balanserat, för att inte säga sansat och tålmodigt, i en essä som tillåter sig att vindla fram över ämnet, eller ämnena. Det främlingskap som titeln antyder handlar om hur hennes mest angelägna ärende – den klassiska musiken – har hamnat på undantag. Här är det lätt att instämma. Det saknas ju forum för den typ av kritik som man inbillar sig var vanlig förr: den fördjupade och längre texten, som tillåts tänka färdigt (något den här boken är ett exempel på).

Hennes förslag är att kritiken hellre än avvecklas behöver utvecklas. Jag kan inte nog prisa projekt som det internetbaserade Örnen & Kråkan för oss poesiläsare, det vill säga just den typen av fördjupade texter som man kan sakna i dagskritiken. Man kunde förstås också på sin önskelista skriva mer dialog: kanske låta två kritiker debattera sina texter offentligt – på nätet, i tidning, eller på en scen – och därmed nyansera receptionen av ett enskilt verk: hur kan man tycka så olika? Den typen av diskussioner skulle nog syresätta kritiken, och kanske även nå fler än de närmast sörjande: alltså, ibland är konflikt i sig utvecklande.

Det här är en essä som spretar åt olika håll. Den gör det essäer borde, men sällan gör: väcker tankar, kickar igång idéer. Med emfas menar Jönsson: ”expertis är inte jäv”, på tal om den risk för sammanblandning som alltid är en risk i ett inskränkt kulturliv. Mingel är däremot förkastligt, och ett armlängds avstånd är att föredra.

Vad har då detta med Akademiens inval av Mats Malm att göra? Charm och karisma i all ära: Jönsson beklagar bristen på excentriker i kritikerkåren, och ser en utslätning på kulturredaktionerna, med skribenter där alla excentriska inslag slipas bort. Var är kufarna? lyder hennes mer eller mindre explicita fråga. Om alla skribenter dras mot normalitetens tyranni vore det förstås synd. Likaså om det stämmer att Jönsson själv riskerar att mötas av tystnad genom att välja att publicera denna ibland misshagliga pamflett.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar