Dikter, Henry Parland, Appell

Att den finlandssvenska poesin tillhör vårt språks mest oumbärliga resurser är en truism. Henry Parland är en av de många namnen från 1900-talets första hälft som gjort bestående intryck, och borde vara obligatoriskt inslag i vår svenska litteraturhistoria. Borde, skriver jag, eftersom jag antar att han fortfarande inte riktigt fått sitt rättmätiga genomslag.

Nu finns dock möjligheten att upptäcka honom, denna stackars unge man som dog endast 22 år gammal i scharlakansfeber, och bara hann ge ut en diktsamling. Förlaget Appell ger ut en nästan 900-sidig upplaga Dikter, under Per Stams förfarna ledning. Den vackert gula boken är en textkritisk utgåva, med ett rikt förord som ger mycket av den kontext man kan behöva, och nästan 300 sidor kommentarer till dikterna. Mycket blir gärna för mycket, men här har arbetet varit så ambitiöst och resulterat i något som är både utförligt och snyggt. Ja, dikterna presenteras i ytterst läsvänligt skick.

Den enda boken, Idealrealisation, utkom 1929. Året därpå var Parland död. Här introduceras några av bokens dikter i tidigare versioner, vilket visar hur en varsam revidering putsade bort något av det valpiga. Ibland märks ungdomen, fast ärligt talat skriver Parland ibland med åldrig vishet i sitt tonfall.

Denna debut togs emot med viss skepsis, och det är underhållande att ta del av recensionsklippen, där framför allt Hagar Olsson gick hårt åt den. Det är typiskt att Finland hade sin obegriplighetsdebatt redan på 20-talet, när det skulle dröja till 40-talet innan Sverige hade sin, med Sten Selanders angrepp på Erik Lindegrens mannen utan väg (1944) som startskottet. Det säger något om hur mycket mer vital den finlandssvenska poesin var. 

Henry Parland, född 1908, var yngst bland de stora tidiga finlandssvenska modernisterna, som Gunnar Björling (f 1887), Edith Södergran (f 1892), Elmer Diktonius (f 1896), och Rabbe Enckell (f 1903). Parland var mångspråkig, liksom många i sin omgivning behärskade han tyska, ryska och finska, men det var svenskan som blev hans främsta skriftspråk (med viss stavningshjälp av Björling).     

Denna omfångsrika bok innehåller 416 dikter, där cirka hälften tidigare är opublicerade. De tidigaste texterna är aforismer och ”prosating”, från mindre tidskrifter och något senare i tidskriften Quosego när han var 19. Därmed upptogs han genast i den modernistiska skolan – något kritikerna inte var sena att påpeka i sina sågningar. Det är lätt att dra på munnen åt deras uppenbart bristande tolkningar, men vi ska komma ihåg att vi är lika blint raljanta mot vad som är vår tids avant garde: kanske framtiden ler åt våra usla läsningar av, säg Pär Thörn och Stefan Hammarén. Men recensionerna visar också hur avvikande Parland var.    

Parland är stadsdiktare som gärna uppehåller sig vid maskiner, vid futurismens vurm för mekanik och hastighet. Stams förord tar fasta på provokationen, som han kan ha studerat hos främst Södergran och Majakovskij, och ett visst drag av dadaism. Men influenserna har nog bleknat, det vill säga att deras närvaro i vår tid i form av dagsaktuella referenser och allusioner är något som har avmattats. Däremot går det väl att läsa in en linje som går både bakåt och framåt, alltifrån Rimbauds upproriska poser fram till charmfulla oförskämdheter från Stig Larsson, Michael Strunge, Lukas Moodysson, Elis Burrau – alltså poeten som gör vad som faller honom in. Parland jämförde sina dikter vid örfilar.  

Han skriver om jazz, om reklam. Här finns en slags ironi av varmt slag, som i denna korta dikt, som trots att den förmodligen skrevs under hans sista år går att läsa som en prolog till ett författarskap:

                      Denna stora tomhet

                      som höll i mig

                      och sedan släppte taget

                      Jag föll

                      ramlade

                      nästan slog

                      ihjäl mig

                      mot någonting som kallas verklighet

Prolog, ja, men så blev det ju också ett grymt avbrutet författarskap. Mycket i hans bildspråk är omedelbart och naturligt, så att det ibland kan kännas som att man läser Tranströmer, exempelvis när han får vägen att småle. Eller varför inte jämföra den här solmetaforen: ”Som en gul spindel / kravlar solen / över himlen / och fångar oss / i sina strålars spindelväv” med Malte Perssons helt nyligen skapade metafor om ”solens spindelben”? 

I den mån det är valpigt är det alltså också vuxet, utan att det låter odrägligt lillgammalt, skrivet av någon som skyndsamt har lämnat barndomen bakom sig. I den mån det är ytligt är det sårigt på djupet. Främst är det poesi som inte är skriven för att imponera. Det sägs att det som är som mest modernt riskerar att bli som mest daterat i sinom tid, men det stämmer definitivt inte här – snarare häpnar jag över hur aktuella dessa dikter är, i sin oförställda fascination inför det moderna livet som öppnar sig för Parlands nyfikna blick. Eller varför inte säga: hans blickar, då det är en pluralistisk stil, som hela tiden adderar intryck, som rör sig mot nya hägringar. Han gillar skenet, det som bedrar – de artificiella paradisen.

Livskänslan är lika stark som ångesten. Med uppenbar känsla för komik skriver han om maskinernas hemliga liv, om kolsyran i mineralvattnet, om klädesplagg, ja om det mest efemära, och förankrar det i nutidsföreställningar. Det valpiga intrycket ger också vika för mer oroande stämningar, där man kan säga att det är lika nära till ironin som till naiviteten, som om han inte visste vilket ben han skulle stå på, något som ter sig allt mer sympatiskt. Det finns en respektlöshet i hela hans attityd, denna unga attityd som så att säga saknar broms. Det hejdlösa i dikterna är också något som bidrar till deras fortsatta närvaro i nuet, alltså i vårt nu. Hans nu är så starkt att det inte har bleknat.

Han skrev ändå relativt få dikter efter sin debutdiktsamling. Postumt utkom också romanen Sönder. Här finns några dikter på tyska, och rentav en på ryska. I flera av de svenska dikterna finns oväntade vändningar, som om idyllen aldrig riktigt får fäste, eller att han ser idyllen och vantrivs i den. Det är inte svårt att gripas av uppriktigheten i flera av de korta dikterna, där det är som om han skuggas av något mörkare än han själv: ”Ibland / flyr jag för mig själv / ut i natten, / men ryggar förfärad tillbaka / ty därute / råder samma mörker / som i min själ”.