att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

22 okt. 2018

Varför jag inte längre pratar med vita om ras, Reni Eddo-Lodge, översättning Karin Lindeqvist, Modernista


”My words itch at your ears till you understand them”, skrev Walt Whitman i Song of Myself, ord som det ofta finns anledning att återvända till. Om inte nu, så småningom: för den med ett angeläget ärende finns ingen viktigare egenskap än ett gediget tålamod. Därför att det finns en tröghet i alla system, och människan är på gott och ont en del av denna tröghet, en tröghet som ibland har hjälpt oss att överleva, men ibland också fått oss att bli fastlåsta i stelnade strukturer.

Reni Eddo-Lodge gav förra året ut Varför jag inte längre pratar med vita om ras, som nu påpassligt översatts av Karin Lindeqvist. Boken har sitt ursprung i ett uppmärksammat blogginlägg, där hon frustrerat hävdade att det inte längre lönar sig att diskutera rasism med vita människor. Det är en rasande skrift, en pamflett om ras, skriven av det slags engagemang som inte kan fejkas. Uppsåtet är så ärligt att man får visa  förlåtelse för en del brister.


Är ilskan en brist? Nja. Ofta citeras den gamla devisen, ”tala i vredesmod och du kommer att hålla det bästa tal du någonsin har ångrat”. I själva verket är ilska en energi som frigör det mest konstruktiva i människan – för den som lärt sig dosera denna potenta ingrediens. Delar av den här boken kunde hellre ha hetat: Varför jag är så arg när jag pratar med vita om rasism.

Att vara vit innebär att du inte kan förstå vad det är att vara svart. Det blev så uppenbart när Jonas Hassen Khemiri skrev sitt öppna brev till dåvarande justitieministern Beatrice Ask, med uppmaningen att de skulle byta hudfärg med varandra för en dag. Inför årets riksdagsval skrev han upplysande om sina bruna queer-vänner: ”När ni är laglydiga är ni osynliga, när ni begår brott är ni självlysande.” Det vita privilegiet är en frånvaro – att inte behöva bli misstänkliggjord.

Vad man – vad vi – inte förstår är vad det innebär att tillhöra normen. Att alltid tillhöra riktmärket, det som andra får anpassa sig efter. På ett plan gör Eddo-Lodge något liknande det Rebecca Solnit gjorde i Män förklarar sakar för mig: hon upplyser, tar ett bekant men underskattat eller undervärderat fenomen, och visar med pedagogiska grepp på vilka absurda eller löjliga grunder det vilar. Rasismen uppvisar många likheter med kvinnohatet.

Okej, nu känner jag: du vill att jag ska mildra det här, för ”kvinnohat”, det låter för starkt. Varför inte säga ”kvinnoförringande”? Jo, för att förringandet är ett hat. Men samtidigt är det hat som Eddo-Lodge talar om oftast inte utfört av aktivt eller öppet hatande människor. Rasism beter sig mer försåtligt än så. Den är ofta intelligentare än så, genom att vara så integrerad i våra tankemönster att vi inte ens görs medvetna om den. Därför är den så lätt att förneka, och ärligt talat: rasism är en så dum etikett, att knappt någon vill kännas vid den. Rasism light? Tvärtom, den värsta rasismen är i så fall så tung att den är något vi lägger av oss, tror vi.

Det är en ojämlik relation – fatta det. Den omedvetna rasismen sysslar med ”positiva bekräftanden av vithet”, som en av bokens många träffsäkra definitioner lyder. Makt är en fråga om fördomar, men också om position gentemot andra. I boken skriver Eddo-Lodge om rasismen från en brittisk synvinkel, hur den växte fram främst efter första världskriget, en historia som hittills varit nedtystad i engelska skolor. Den ena fallbeskrivningen efter den andra visar allt värre exempel på strukturell rasism.

Mycket av våldet har polisen stått för. Det är också i själva språket rasismen kan visa sig, som i förkärleken för de negativa konnotationerna i ordet ”kravaller” i stället för de positiva i ordet ”uppror” (jag antar att originalet har ordparet ”riot” och ”uprising”).   

Det här är en bok som vita ska läsa. Inte för att ”förstå”, eftersom en sådan troligen inte är möjlig. Nej, vi(ta) kan inte förstå, men vi(ta) kan ana vidden av ursinnet hos svarta. Vi kan också behöva förstå att det inte krävs ondska för att rasismen ska tas i funktion i hur vi bemöter människor, hur vi uttalar oss om människor. För det farliga är det vanemässiga: ”Vi intalar oss att rasism handlar om moraliska värderingar, när det i själva verket handlar om en systematisk makts överlevnadsstrategier.”

Så när SD får 17,5 % av rösterna i det senaste svenska riksdagsvalet betyder det inte att drygt en miljon hundra tusen svenskar är rasister … Jo, vill jag invända, det är precis vad det betyder, och att det bland dessa finns fler förnekande rasister än uttalade rasister. Det är, menar Eddi-Lodge, frågan om en passiv likgiltighet, där rasismen så att säga har internaliserats. I boken ger Eddi-Lodge mer eller mindre explicita nya definitioner av rasism, och gör begreppet mer heltäckande, mer allomfattande. På ett sätt dåliga nyheter för en del av oss, men förmodligen i ett längre perspektiv goda nyheter för fler av oss, och en förutsättning för en mer inkluderande värld.

Nyligen övertog Jodie Whittaker rollen som Doctor Who, den trettonde inkarnationen och den första kvinnliga skådespelaren. Visst ramaskri uppstod. Likaså när det häromåret gjordes en nyversion av filmen Ghostbuster, med kvinnliga spökjägare. Och så när Harry Potter-karaktären Hermione skulle spelas av en svart skådespelare i en teateruppsättning, med så vanvettigt indignerade reaktioner att J.K. Rowling fick ta henne i försvar. Eddi-Lodge visar att Hermione i bokserien beter sig som en typisk minoritetsperson, och att det varit lätt för henne själv att identifiera sig med henne, när hon anstränger sig för att vara steget före sina jämnåriga, och att hon med sin familjebakgrund med mugglare också får finna sig i att aldrig känna sig som en fullvärdig och fullblodig elev på Hogwarts.

Eddi-Lodge illustrerar med exempel, en metod som liknar Virginia Woolfs i hennes essäer, i synnerhet den agitatoriska Ett eget rum. Även här kan en skönlitterär aspiration anas. Man kan tycka att Eddi-Lodge ibland överdriver mer än lovligt mycket, men det gjorde i sanningens namn också Woolf, som visste hur effekten skulle bli som mest hårtslående. Och det ligger, som Whitman visste, en pedagogisk poäng i upprepningen, en vinst i tjatet.       

Som sagt, det finns så mycket i den här boken som är så bra att jag kan förbise en lite osäker eller valpig språkkänsla, som jag i och för sig inte vet om den har ursprung i översättningen. Att Lindeqvist så frekvent väljer den slarviga konstruktionen ”även fast” när hon menar ”trots att” är beklagligt.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar