10TAL:s Klimatvrede

Någonstans, jag minns inte var, berättar Stig Dagerman att han är pessimist i det korta perspektivet, men optimist i det längre. Inte för att det hjälpte honom. Går det att kombinera, undrar jag förskräckt: är inte pessimismen starkare än så? Det vill säga: släpper man väl in den i sitt tänkande tar den över helt.

När jag för fem år sedan läste 10TAL:s temanummer ”Klimatsorg” kände jag vrede, och när jag nu läser deras senaste nummer (#29/30) med temat ”Klimatvrede” känner jag sorg. Och tänker återigen på Stig Dagerman. Hur ska man förhålla sig till klimathotet? Det känns som om hela världen har enats i ett motsatt förhållningssätt, att vara optimist i det korta perspektivet, men pessimist i det långa – tyvärr är det ju det långa perspektivet som får det sista ordet.

Har världen hamnat i värre skick under de fem år som gått? Enligt tidskriftens logik har alltså sorgen övergått i vrede. Vrede är bättre, tänker jag, eftersom det leder till mer handling än den förlamande sorgen. Nu är det visserligen inte konstnärer och författare som ska anklagas för att stoppa huvudet i sanden, och mycket av de diskussioner som fördes 2013 fortsätter att föras. Måhända med mer ilska än då. Kanske vi borde, med Sofia Robergs ord från detta nummer, ”sörja för världen innan vi sörjer den.”

I numret finns texter som uppmärksammar naturen, och visar att människan alltid har varit lika mycket beroende av den som dess överlägsne (och stundtals arrogante) härskare. Dikter, essäer, bildkonst, där allt visar enad front mot uppfattningen att ingenting behöver göras. Om än det sägs på skilda sätt.

Här kan nämnas två norska perspektiv på vad som håller på att hända: Espen Stuelands elegiska text om ökade vattenstånd och dess konsekvenser för framtidens människor, och  Øyvind Rimbereids sakliga konstaterande att teknologin gjort oss oförmögna att längre uppskatta en ursprunglig kontakt med naturen. Eller natur hit och natur dit: litteraturvetaren Elisabeth Friis vill ersätta begreppet natur med miljö, i enlighet med Timothy Mortons idé från 2007 i boken Ecology without Nature. Hon undersöker de skandinaviska författarna Gunstein Bakke, Katarina Frostenson och Ursula Andkjær Olsen, och det är engagerande och fantasifulla läsningar, även om det mest intressanta sker i överblicken – att de skildrar en antiantropocentriskt önskan att låta trädet bli en del av det mänskliga.

Som synes dominerar det skandinaviska perspektivet, något som torde vara en följd av att det på senare år skapats fler beröringspunkter mellan Sverige, Norge och Danmark, med ett allt större intresse för utbyte. Det är till gagn för oss alla. Här finns dessutom bland annat John Swedenmarks text om isländska jöklar, och texter av islänningen Sjón, liksom ett utdrag ur Sigbjørn Skådens s/f-roman Heim, skriven på samiska, och fotografier av finländska Noora Sandgren.

Men även Victor Malms långa essä om Gunnar D Hanssons, vars makrilldikter kanske inte kvalificerar som ett uttryck för vrede, men desto mer av avståndstagande från den rådande tidsandan: ”Hansson dras till kuriösa och tragiska undantag, till det som befinner sig så långt bort från njutningsekonomin och underhållningsindustrin som möjligt.” Det är säkert sant, även om jag tror Malm håller med mig att det är både njutningsfullt och underhållande att läsa Hansson.