Enligt den
seglivade myten var de romantiska poeterna världsfrånvända och självupptagna
gnällspikar. Inget kunde vara felaktigare. De drömska inslagen kontrasteras mot
radikal idealism. Det sociala patoset är också det som genomsyrar den stora
ryske poeten Aleksandr Pusjkin, något som blir tydligt också i det relativt
utförliga urval som nu publiceras i den lilla volymen Hjärtat och andra dikter.
Det är dikter som
rör sig mellan sublim naturlyrik – i synnerhet en fantastisk dikt om havet –
ironiska dialoger med förläggare, krig och farsoter, personporträtt av armod
och misär. Jag känna en intensiv saknad efter en tidsanda (början av 1800-talet)
då poesin fick vara inte bara så här kvick och livfull, utan också betydelsefull
och ofrånkomlig, och som gav så fritt spelrum åt fantasin. Överallt visar sig
Pusjkis rörliga intellekt, hans brinnande temperament, hans engagemang i andra
livsöden: ”Hjärtat lever i framtiden, / det närvarande är sorgligt: / allting i
ögonblicket förgår; / det som förgår blir oss dyrbart.”
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 6/7 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar