att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

15 juli 2018

Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew, Eleanor Fitzsimmons, Duckworth Overlook


Det liknar ett skämt: en bok om Oscar Wildes kvinnor, den torde bli världshistoriens tunnaste bok, hö hö hö … Fast Eleanor Fitzsimmons bok Wilde’s Women. How Oscar Wilde Was Shaped by the Women He Knew lyckas ändå fylla drygt 300 sidor, utan att behöva slå knut på sig själv. Det blir en biografi som är tillräckligt specialiserad för att utgöra ett nytt inslag i Wilde-forskningen, men ändå fungera som en tillräckligt allmän introduktion för att egentligen vem som helst kan börja läsa om honom med den här boken.

I olika kapitel får vi lära känna inte bara de sedan tidigare bekanta kvinnorna som var viktiga, i första hand modern Jane och hustrun Constance, liksom hon som skulle få smeknmanet The Sphinx, författaren Ada Leverson. Samt en del andra, till exempel historien om hur Wilde brädades av Draculas författare, Bram Stoker, som gifte sig med Florence Balcome. Han var vän med Wildes mor, och det lär också ha varit hon som uppmuntrade honom att skriva just Dracula.


Ur ett textperspektiv finns ingen älskvärdare författare än Oscar Wilde. Inte för att han skriver smekfullt eller insmickrande – snarare innehåller hans bon mots rejäla doser kritik mot både individen och samhället – men mer tack vare att han motarbetade dumheten och tråkigheten, och att han visar sådan förståelse för människan i hela hennes förråd av egenskaper. Få författare har varit lika klarsynta som Wilde – och då gäller det inte enbart i bedömningen av sin omgivning, som han så skickligt demaskerade, utan också i modet att rikta sökarljuset mot sig själv. Böcker om Wilde blir nästan per automatik dramatiska och spännande.

Var han då enbart vänlig och välvillig? Absolut inte. Han kämpade dock för kvinnors rätt att klä sig ledigare: liksom i så många andra avseenden var han här långt före sin tid. När han föreläste i USA dominerades publiken också av kvinnor, helt enkelt därför att han tog upp ämnens som appellerade till dem. Att kvinnor gillade honom var kanske inte så konstigt, men varför var de så förtjusta i honom? Enligt Lord Alfred Douglas berodde det på att han var en så bra lyssnare. Man kan säga mycket om 1800-talets män, men om detta stämmer utgjorde Wilde ett undantag. 

Hur viktig modern Jane var för utvecklingen av barnet och den vuxne Oscars personlighet går inte att överskatta. Det är också svindlande att ta del av hennes omgängeskrets, alltifrån ett av Lord Byrons barnbarn till Karl Marx dotter samt en farmor till Djuna Barnes. Hemtamt rör sig Fitzsimmons genom sina källor, men refererar inte enbart, utan ser mönster och visar med stor kännedom orsakssamband. Viktig var också systern Isola, som dog när hon var tio och han var tolv: dikten ”Requiescat” är en enkel och omedelbar påminnelse om hur djupt sorgen nådde honom. 

Gemensamt för kvinnorna omkring Wilde, genom hela hans liv, är att de är starka, självständiga, och ofta snabbtänkta och roliga. Så var redan hans första stora kärlek, Florence, hon som i stället gifte sig med Bram Stoker. Hon kallades ”never dull”, något som förstås utan modifikation kan appliceras även på Wilde. I den här boken återges en blyertsteckning som han gjorde av henne, jag tror inte jag har sett den tidigare: den är väldigt stark.

Några andra kvinnor som på olika sätt stöttade Wilde eller var viktiga för hans utveckling, både som människa och konstnär, var författarna Maria Louisa Ramé, som kallades Ouida, och Ada Leverson, som kallades Sphinx (hon skrev sin egen version av Wildes dikt ”The Sphinx”, och kallade den ”A Minx”). Bland skådespelare Ellen Terry, men i ännu högre grad Sarah Bernhardt. Återigen: få manliga författare etablerade så många och så nära relationer till kvinnor som Wilde. Låt vara att han troligen är mest berömd för att ha varit bisexuell – något som ärligt talat kan kvitta för oss när vi bedömer på vilka sätt han tog kvinnors skapande på allvar och fungerade som understödjare åt olika kreativa kvinnor. 

Till stor del blir Fitzsimmons bok en upprättelse för Constance, hustrun, som trots att hon ägnats ett par biografier inte blivit tillbörligt uppmärksammad. Här får vi också en del saker tillrättalagda, som ryktet att Wilde gifte sig med henne för pengar – sanningen var att hon inte alls var så välbeställd som man trodde och har trott. Hon var också viktig för Wildes karriär, i dess initiala skede. De hade också ett större intellektuellt utbyte än vad som tidigare har föreslagits. Hon gav ut egna sagosamlingar, till exempel. Så sent som 2015 lanserades teorin (i tidskriften The Lancet) att det som var hennes dödsorsak var MS.

Det som dödade henne indirekt var förstås också fängelsedomen mot hennes make, det som mer eller mindre indirekt inte bara tog kål på hans egen hälsa och fick honom att dö lite drygt tre år efter frigivandet. Under de två åren i fängelse dog ju både hans mor och hans hustru, och strax efter frigivandet dog också hans två år äldre bror Willie.

Det kan finnas en del spekulativa drag i Fitzsimmons bok, som i en del avseenden liknar en typ av litterärt biografiskrivande som blivit populärt på senare år. Å andra sidan liknar ju Wildes liv en saga – en saga som blir en grekisk tragedi. Han hade enligt samtida utsagor en röst som kunde bota tandvärk. Fitzsimmons har en lämplig stil, som aldrig ställer sig i vägen för sitt ämne: tacksamt nog är ju ämnet nästan alltid intressant.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar