att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

16 juli 2018

The Chandelier, Clarice Lispector, translated by Benjamin Moser & Magdalena Edwards, New Directions


Mycket har redan sagts om Clarice Lispectors svåra stil, hur den antingen förhäxar läsaren och gör hen till lojal tillbedjare eller får hen att känna tristess eller rentav avsmak. Misstaget många gör är att tillämpa en reguljär läsart – då upptäcker man bara hur koncentrerat och intensivt språket är, och det är svindlande och man tappar besinningen och då kan man tycka att det är underbart eller ledsamt, eller bara förvirrande. Likaså blir det nog för en utomstående tröttsamt med alla devota hyllningar, den internationella Lispectorkult som har uppstått under 2000-talet.

Så hur ska man läsa? Jag var definitivt inget fan, ingen tillbedjare, när jag för kanske femton år sedan började med Stjärnans ögonblick, och tyckte att det var för mycket av allt. Sedan läste jag Aase Bergs ivriga recension av Passionen enligt G.H., men det var fortfarande för mycket, så jag läste om Stjärnans ögonblick, och det var explosionsartat. Från en sida till nästa blev jag övertygad. Så förlåt mig alla utomstående, men bättre än så här går det inte att skriva.  


Efter debuten med Nära det vilda hjärtat (1943) blev Lispector ett begrepp i hemlandet Brasilien. Drygt tjugo år gammal hade hon skrivit en originell roman som förnyade hela samtidslitteraturen. När hon tre år senare återkom med O lustre blev läsarna mer förbryllade än beundrande. Den väntar fortfarande på att översättas till svenska (den svenska översättningen innehåller sju titlar), men har i år för första gången översatts till engelska som The Chandelier, av Benjamin Moser och Magdalena Edwards. Moser har skrivit en suverän biografi om Lispector, och Edwards har skrivit suveräna essäer om henne.

Det här är alltså ingen omedelbar och lättillgänglig Lispector-roman. Med sina drygt 300 sidor tillhör den hennes längre och mer tålamodsprövande; av de jag har läst är bara The Apple in the Dark (också oöversatt till svenska) som varit längre, och det är något av en prövning att ta del av det outspädda ordflödet över så många sidor, i synnerhet när hon ignorerar kapitelindelning och i stort sett andra avbrott. Det går att hävda att man kan läsa den här som en provkarta över vad hon i senare böcker skulle göra starkare och bättre i sina senare böcker, men det är inte heller riktigt sant.

Handlingen är som vanligt rudimentär. Virgínia växer upp på landet tillsammans med sin excentriske bror Daniel. De lever symbiotiskt, åtminstone gillar hon honom förbehållslös,t och de bildar ett ”Society of Shadows”, men när hon blir vuxen blir hon misstänkt för att ha skvallrat att mamman varit otrogen. Hon åker hon till staden och ingår en slags relation med den gifte mannen Vicente. Sedan återvänder hon till vischan.

Alla dessa uppbrott! Lispector är skicklig på att skildra vad som sker i det inre hos den som flyr något. Hennes kvinnor må förefalla sakna kontur, och det är som att världen rör sig för snabbt för dem: det blir för många intryck för dem att hantera.

Lispector ersätter den yttre världen med den inre. Redan i inledningen finns en av hennes många dödsscener, när Virgínia står på en bro och färdas in i det mörka, in i det som finns inom henne själv. Där är det mörkast: där känslorna finns. Hon registrerar sensoriskt omvärlden, men ännu skarpare tecknas porträttet av hennes inre. Uppmärksamheten den alstrar, detta liv byggt på tankfullhet.

Paradoxalt nog är hon, i likhet med till exempel den stackars Macabéa i Stjärnans ögonblick, en beskedlig varelse. Även som vuxen reagerar hon och tänker hon som ett barn. Men inte på det förtjusande sättet, utan som ett ängsligt barn, ständigt på vakt – hon som mobbarna alltid sniffar sig fram till. Och de elaka finns i hennes omgivning, hos den ofta illvillige brodern, hos den nästan likgiltigt eller bara banalt onde älskaren. Varför är de så grymma mot henne? Svaret är som alltid också banalt: bara för att de kan, för att hennes personlighet uppmuntrar till att bli utnyttjad, för att hon inte ser ut att ta någon skada. Om du har en annan bild av människan har du fel, eller har undkommit grundskolan. 

Daniel är grym, egoistisk, och Virgínia följer honom i blind lydnad, som en hund. I sitt ”Skuggsällskap” konstruerar de sina egna motton: för honom ensamhet, för henne sanning. Lispector uppfinner sin egna form av mystik, där just sanningsanspråket är något som är en gemensam tråd. För Virgínia visar sig detta i hennes önsketänkande: ”I want to go beyond the limits of my life, without words, only the dark power guiding itself […] She would hand over her own heart to be bitten, she wanted to go beyond the limits of her own life as a supreme cruelty.”

Varför grym? För att världen är sådan. Romanen är berättad i tredje person, och hon tillåts inte bli förlöst som individ – den formen av transcendens är inte möjlig i Lispectors värld. Hennes kvinnliga figurer styrs av ominösa krafter, krafter som man uppfattar är starkare än författarens. Det vill säga: de går mot sina öden så att säga i strid mot författarens intentioner. Och det som sker är ödesbestämt, oavsett om man tror på ett öde med gemener eller med inledande versal. Vad bryr sig ett öde om vad en människa eller romanfigur tror på?

Kristallkronan från titeln är en ljusspindel som finns i barndomshemmet, och den utgör en slags isvarelse genom berättelsen, även om det är för mycket sagt att kalla den symbol. Lispector leker med våra föreställningar om hur vi brukar uppfatta användningen av sådant. 
   
Virgínias fantasier blir allt mer oroande, i denna långa textmassa. Vad det handlar om blir upptäckten av sig själv. När hon blir förälskad i Vicente blir hon ”Horribly happy”. Vad det handlar om är också uppriktigheten. Om att vara ärlig mot sina upplevelser av världen. Då blir de här böckerna sanna återgivningar av hur det är att leva. Virgínias världssyn bildar en slags inverterad bildungsroman, helt i avsaknad av kulturellt kapital, som om författaren medvetet vill skildra någon som inte har förmågan att lära sig av sina misstag, någon som inte utvecklar sin personlighet utifrån de erfarenheter hon gör. Ingen glädje utan farhågor, ingen njutning som inte samtidigt är galen, och ingen extas som inte följs av kval.  

Det sker också genom att det som gynnas är känslorna snarare än intellektet. Till det mystiska med Lispectors böcker hör att de ändå, trots att hennes karaktärer är med förlov sagt så dumma, lyckas vara så intelligenta när de är så styrda av känslor. Förtjusningen och äcklet är lika starkt:

”At the moment when the rush would stop – and would it ever stop? she didn’t know that she was wondering while moving through disgust and through darkness – she would fall violently in-what, suddenly walking fast after the fall, guiding herself without wasting time to make up for the lost life, guiding herself to-where, eyes open, alive, without cruelty toward herself and without pity or pleasure because she would no longer need to punish herself, without a single word, that was it, without a single one, by God, washed as if after a great rage.”

Passager som denna kännetecknas av brådskan och hätskheten, som om berättarrösten inte snabbt nog kan komma fram till sin slutsats – som alltid anländer i häpnadsväckandets skrud. Men också i en del egenheter, som i denna boks flitiga bruk av upprepningar för att ge emfas, det som retoriken kallar epizeuxis: ”her shriveled soul was avoiding, avoiding”, som det står strax efteråt. Här, i det ovan citerade, finns ord som också väcker häpnad: ”in-what” och ”to-where”, ett brott mot grammatiken. Tidigare engelska översättningar har mildrat den här typen av våldsamheter, medan det pågående arbetet med att på nytt översätta samtliga hennes böcker respekterar de ibland avvikande ordformerna.    

Lispectors stil växlar mellan de hårda, kategoriska utsagorna som är omöjliga att bestrida (de följer en sanningens logik), och de vaga, dunkla och diffusa mumlandena som är sanna på ett mer oroväckande sätt – för de är sanna på ett mer gåtfullt, hemlighetsfullt sätt. Och kanske det kan hjälpa någon läsare, att använda denna dynamik som en slags livboj: växelspelet mellan klarhet och dunkel, hur sanningen framträder på olika sätt.

Då blir det en fråga om hur man ska gripa sig an det som kommer till en. Det finns en exakthet i Lispectors prosa, ett sätt att förhålla sig till definitioner som jag inte kan hitta hos andra författare (möjligen i Emily Dickinsons poesi). Men det är också fråga om en ny  typ av definitioner, av ett mer spontant slag. Definitioner som hjälper en att inte hitta sig själv, utan mer om att upptäcka sig själv:

”Stripped of memory she was living her life simply without ecstasy; yet a strange attention would sometimes overtake her, vaguely she was trying to think how she had emerged from childhood toward the ground, she was trying to orient herself to no avail; in an odd moment it would seem to her that she’d lived the same instant in another age, in another color and in another sound – her rhythm would suddenly break off, she would halt and with a calm made of shock and caution fumble in her interior, try to discover.”

Ett lugn som baseras på chock och varsamhet! Det är en slags likgiltighet som blir idealet för de här kvinnorna som huserar i Lispectors böcker. ”How dare I live”, uttrycker sig Virgínia vid ett tillfälle, och det är kanske en typ av ödmjukhet som blivit oroväckande ovanlig under de 72 år som gått sedan boken publicerades. Att kombinera barnets rastlösa rörelse mot världen med den vuxnes likgiltigt flegmatiska frånvändhet – det är kanske den formel som tydligast förklarar Lispectorvärlden. Dilemmat består i att barnet har kapaciteten att registrera utan verktygen att analysera och förstå, medan den vuxne kan tyda verkligheten utan förmågan att ta in den på ett adekvat sätt.   

Varför vi gillar det här då? Det kan vara för att hennes karaktärer så tydligt är solitärer. Om man läser – om man är en riktig läsare – då är man också delaktig i liknande sysslor. Vi som läser känner igen oss, vi delar den här erfarenheten. Hennes karaktärer är också kantstötta och utstötta, och troligen säger även det något om oss som läser. Högstämt avspänt skildrar hon också en vardag: man dricker kaffe, röker en cigarett, åker en buss, inte mycket mer händer.

Att man inte läser Lispector för intrigens skull har sedan länge blivit en truism. Men det förblir svårt att beskriva hennes språk, utan att ens avgränsningar blir urvattnade. Allt det vilda och otyglade blir udd- och tandlöst när det ska förklaras. Som belöning får vi ta del av tanken – både i dess flyktighet, och i dess beständighet, liksom hur dess begränsningar kan överskridas.  

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar