att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

18 juli 2018

Spel på många små trummor, Olga Tokarczuk, översättning Jan Henrik Swahn, Ariel


Igår läste jag Svd:s recension av Olga Tokarczuks novellsamling Spel på många små trummor, en bok som jag då precis hade börjat läsa. I recensionen menar Emi-Simone Zawall att det är en lämplig bok att börja med för den oinvigde. Tur för mig då att jag börjar med den, efter att länge velat läsa den här polska författaren.

Den utkom första gången på svenska redan 2002, men då var bara sex av bokens nitton noveller översatta. Dessutom tillkommer två noveller ur en bok från 1997, vilket också är tur, då en av dem är den helt fantastiska ”Nummer”, om en hotellstäderska som avlägger sig sin egen personlighet – blir Kvinnan utan egenskaper – och rör sig mellan hotellets olika rum och tar in gästernas liv, utifrån de intryck de gjort. Det blir en meditation över de liv som förs i rörelsen, i själva transitionen. Hotellet blir en organism, en levande plats, där gästerna lämnar sina spår. En plats för det tillfälliga.


Genom boken utnyttjar Tokarczuk möjligheten, eller privilegiet, att byta miljö och tid. Att hon klarar det beror ju på att hon har så god hand med i första hand miljöbeskrivningarna. Förmågan att ge närvaro åt de platser hon skildrar. Men också det lätta handlaget med karakteriseringen, att det räcker med en skissartad framställning för att en person ska träda fram, som en kvinna som erinrar om någon som blivit beströdd med aska, och liknas vid ”en dammig madeleinekaka”. Det ger intryck av att vara gjort i hast – men det är korrekt.

I ”Sluta blunda, du är död” handlar det om en kvinna som läser en deckare och i frustration över det uteblivna mordet kliver in i romanen och får saker gjorda. Denna övergång från den oskrivna världen till den skrivna förlöper friktionslöst. Det som sker påminner alltså om det filmstjärnan Tom i Woody Allens film Kairos röda ros gör, det vill säga inviterar en ur publiken, servitrisen Cecilia, in i filmen.

Det ligger i Tokarczuks ambtion att stöpa om verkligheten, i en tilltro till att litteraturen klarar allt – även denna typ av intrång. På ett sätt kan sägas att Tokarczuk skriver hyperrealism och hyperdröm på samma gång. Det finns ett skarpsinne över det skrivna, något som kunde avskräcka, om det inte samtidigt vore gjort med sådan spontanitet, och nästan lekfullhet. Tokarczuks intelligens följer sin egen logik. Egentligen hör några av novellerna till skräckgenren, genom sina idéer att tillvaron är opålitlig, att den när som helst kan blotta avgrunden. Att det är en aktiv vilja som ligger bakom ökar insatserna, där det som händer får oväntade resultat.

Det skräckartade ligger också i hur Tokarczuk genom sina noveller förklarar världen, och det är med en dyster världssyn. Den popularitet hon utvunnit utomlands matchas av en viss kritik i hemlandet, något som blir begripligt i noveller som ”Professor Andrews i Warszawa”, en mardrömslik skildring av ett ogästvänligt Polen där ingenting fungerar och som verkar vara under belägring, och där allt osar av tristess: ”Till och med snön verkade grå. Solen lyste utan att övertyga.”

Eller för den delen den typ av pessimism som uttrycks på andra håll i denna långt ifrån muntra samling: ”hela hennes förtvivlan var rakt igenom banal, uppenbarligen var även förtvivlan något som man bara kunde ägna sig åt en gång i livet. Efter det förvandlades den till bleka kopior. Och kanske finns det någon hemlighetsfull gräns i livet och när man hjälplöst överskrider den förvandlas allting och blir till likgiltiga upprepningar av sådant som redan ägt rum.” Det är en insikt som delas av poeten Shelley i ”Stanzas Written in Dejection”, att till och med den akuta förtvivlan är mild, eftersom den mildras av upprepningen.   

Att läsa Tokarczuk är både en prövning och en belöning. Det är en mastig bok, men det känns som att mättnaden är en del av estetiken. Så någon lättläst författare är hon inte. Hon är bångstyrig, besvärlig. I en av samlingens starkaste texter, ”Generalrepetition”, skildrar hon till skillnad från de flesta andra inte den postapokalyptiska världen, utan undergången medan den sker – desto mer skrämmande, eftersom ovissheten blir så påtaglig, så dominerande i deras tillvaro. Även här är det ett par som ältar, men deras käbbel blir mer drabbande med tanke på deras belägenhet. De bekymrar sig över sitt barn, men kanske just därför blir deras illvilliga pikar mot varandra mer betydelsefulla.  

De hätska relationerna mellan människor återkommer – inte enbart i det äkta paret i den underbara ”Sluta blunda, du är död”, utan lika markerat i ”Springaren”, om ett par som tillbringar en semester i ett litet hus vid havet, och ska spela ett parti schack för att uthärda det dagliga grollet. Men en springare saknas. Här kunde man bocka av författarens metod att med symbolik uttrycka något större – i synnerhet med tanke på utvecklingen, hur springaren på ett udda sätt återvänder (med vissa förbehåll), men det är att göra det för lätt för sig. Tokarczuk verkar inte vara intresserad av att hjälpa läsaren på traven, inte ens med denna springare, bortsprungen eller inte.  

Men ändå: på samma sätt som man ibland kallar en författare för ”författarnas författare” borde det gälla att Olga Tokarczuk är ”läsarnas författare”, kanske på liknande sätt som Borges är det. Alltså någon som ger just läsaren uppmärksamhet och mer eller mindre indirekt hyllar denna märkliga syssla. Jag läser hennes noveller som fantastik, men egentligen som en genre i avsaknad av namn.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar