att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

att ta språnget in i mörkret och tugga i sig skuggorna

30 juli 2018

Fiktion, Simona Zetterberg Gjerlevsen, Aarhus Universitetsforlag


När jag nyligen var i Köpenhamn passade jag på att skaffa några böcker i den serie böcker som universitetet i Aarhus gett ut sedan 2012, och som de kallar ”Tankepauser”. Det råkade bli just de ämnesområden som intresserar mig mest: Romantiken, Monster, Litteratur, och så Fiktion, som är den senaste utgivna av mina fynd (den kom i februari i år). Hittills har 60 böcker utkommit, och samtliga är 60 sidor korta sammanfattningar av ämnet, skriven av någon som är verksam på universitetet.

Sålunda presenteras Simona Zetterberg Gjerlevsen som ”fiktionshungrende pennefører” (well, aren’t we all?). Hennes bidrag kan förstås inte ge någon heltäckande bild av vad fiktion är, men det ska ju bara fungera som en ingång för den nyfikne. Ett bildande projekt i miniatyr.


Jag är också ense med hennes indirekta definition, att fiktion är påhittat men ändå verkligt, och ofta mer verkligt än verkligheten. Det är en verklighet utan citattecken. Hon hänvisar till Sir Philip Sidneys stolta ord från essän ”The Defense of Poetry”: ”he nothing affirms, and therefore never lieth”. Det blir ju en behändig skyddsmekanism för fiktionsförfattaren, som gör hen omöjlig att angripa.

Intressant nog diskuterar Zetterberg Gjerlevsen även inslag av fiktion, alltså berättande, i faktabaserade texter. Det slog mig häromsistens när jag läste Thomas Eriksons hyperhajpade Omgiven av idioter, att den i så hög grad byggde på just skönlitterärt berättande. Det torde fungera som något att tänka på även på den tjurskallige Lars Melin, som varje sommar lanserar uppfattningen att skolelever ska läsa faktatexter och inte skönlitterära texter– en uppfattning han är rätt ensam om att förfäkta. För den delen: realityshowerna på tv innehåller nog också inte oävna inslag av fiktion. Och hur mycket är fiktion i någons instagramflöde?

Det blir också en kort diskussion om BOATS-problematiken – alltså den läsande publikens (där alltså tv-serie- och filmtittare ingår) hunger efter verkliga stories. Med betoning på kort diskussion – men based on a true story får väl bli ämne för en egen bok i serien: jag ser att så många som ytterligare 40 titlar redan är planerade, och då ser jag väl mest fram mot Skam, Ondska, och Kön.    

Gränsen mellan fiktion och verklighet har utmanats av skandinaviska författare: man behöver inte gå ända till Strindberg för att hitta exempel. I Sverige har ju Maja Lundgren (2007 med Myggor och tigrar) och Carina Rydberg (1997 med Den högsta kasten) gått i bräschen för senare års trend med självbiografiska romaner, den typ av autofiktion som också Karl Ove Knausgårds Min kamp är ett exempel på. Så han kunde gott gömma sig bakom Sidneys sköld med inskriptionen att han inte ljuger eftersom han inte hävdar något. Som läsare är det lätt att säga: ”jag bryr mig inte”, men som drabbad privatperson blir nog tongångarna annorlunda. Åtminstone har Danmark upplevt detta, när författaren som vi känner som Madame Nielsen (tidigare Claus Beck-Nielsen), som har varit inför rätten anklagad för identitetsstöld.

Fiktionen speglar verkligheten – jodå, men vad händer när den gör det? En kort introduktion av det här slaget ger tyvärr inget riktigt svar på det. Fiktionen går också längre än verkligheten, längre än sanningen. Jag är fullt övertygad om det: för att lära sig mer om människor är romaner det mest oslagbara verktyget. Zetterberg Gjerlevsen verkar också hålla med mig, åtminstone när hon syftar på Dostojevskijs Brott och straff. Det är också en minneskonst som härbärgerar de starka upplevelserna.

Zetterberg Gjerlevsen hänvisar till en undersökning som gjordes i Danmark häromåret, där läsare fick välja mellan olika alternativ vad som var viktigast under romanläsning. Mer än hälften svarade spänning och en bra story, en fjärdedel svarade språket, 9 % tyckte att det är viktigt att man kan identifiera sig med huvudpersonen, och 8 % att romanen sätter problem under debatt.

Inte utan lite gnälliga klagomål kan jag ändå rekommendera boken, och ska så snart jag kan ta mig an de övriga tre jag fick tag på. Det har väl gjorts några halvdana svenska försök att efterlikna den här serien, men att de har misslyckats tror jag har med tilltalet att göra: den här boken är tänkt som en bok för alla, utan att fördenskull underskatta läsaren. Det är en balansgång som Zetterberg Gjerlevsen behärskar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar