Vad är snö?
Iskristaller, snöstjärnor, snöflingor, snödrev, snötäcke, snömassor, snöstorm,
snöbyar, skare. Kondenserad vattenånga. Hos poeten kan de vita skogarna börja
sjunga intravenöst, som i Pia Tafdrups oöverträffade dikt ”Granar i snö”.
Om snön har Durs Grünbein skrivit en makalös diktsamling, på snölätta
alexandriner. Det är 43 dikter på sju strofer, totalt 301 strofer, eller 3010
rader. Varför denna matematikuppgift? Det handlar om den matematiske filosofen
(den filosofiske matematikern) René Descartes, och ur hans liv bryter denna
snötyngda skrift: en lyrisk biografi, ett dialogiskt drama, en essä om både
snön och ljuset, eller bara, som poeten själv säger i efterordet, ”ett
snöbollskrig i verser”.
Grünbeins bok är
lika konstfullt smidd som en är framlekt (snöbollskrig, minsann). Ämnet
Descartes gör sig ibland påmint, men han är ju en lite ospännande filosof –
känd för sin evinnerligt upprepade maxim cogito
ergo sum, ständigt omtolkat och plagierat och travesterat. Orden förblir,
upphovsmannen utplånas: ”En prick helt nära Gud, så tänds en existens, /
Flammar bland flingor … För sekunder blir en man i snön / Hans avbild där han
pulsar fram med alltet inom sig, / Tills han av tid och landskap svalts, hans
namn har yrt igen.”
I den här
berättande dikten blir världen till, liksom i en slags gudsskapelse. Det
handlar också om att ge snön en egen filosofi – låter luddigt, blir skarpt.
Ljuset som är Grünbeins andra ämne kan göras till kunskapens fiende, när det
bländar. Snöblind är ett annat begrepp, bekant för alla som växt upp där snön
hänger kvar långt in i den årstid som i södra Sverige heter vår.
Det här är både
lärt och roligt, och som läsare är det omöjligt att veta vad som ska betonas:
lärdomen eller humorn, så det blir bådadera. Som ständig sparringpartner har
Descartes Gillot, i en väpnarroll, den olyckligt förälskade Gillot, som blir
den som får åskådliggöra Descartes idéer och teser.
De gnabbas, som i
detta meningsutbyte när filosofen serveras frukost och får höra att han i
sömnen lovprisat snön och isen:
”Hör nu: Jag svärmar
aldrig. Jag är ingen fjant
Som rullar sig i snön och
susar utför branter.
Min plats, kunskapens
vagga, det är sängen här,
En miniatyr av världen
ute.” ”Trots att snön
Ju skyler skiten som
herren avskyr.” ”Man får välja –
Men människa, kom hit
någon gång, och ställ ner brickan –
Antingen söka sanningen
härinne, i sig själv.
Eller så tro det ögat ser –
och aldrig veta
Vem man är, ty det förblir
en sinnenas konsert.
Och därmed nog. Jag
fryser. Elda.” Han vill äta.
Rörelsen från det
triviala till det existentiella är typisk för den här boken: hur
vardagsbetraktelser tas vidare in i de själsliga bråddjupen, i ständiga
undersökningar av psyket, av tänkandet, av varat, av tingen, av den stora
frågan: vad utgör det mänskliga? Vi får söka inåt, vända optiken i en mindre
tilldragande riktning, mot det egna.
Som formel
betraktad är ju Descartes förslag – det är tänkandet som gör oss till människor
– både banalt och genialt. Misstaget är att se den som en doktrin: det är ju en
personlig lösning på ett problem, och borde inte upphöjas till en generell lära
eller dogm. Samtidigt blir huvudpersonen föremål för en hel del intern kritik,
i sina försök att lösgöra förnuftet från känslorna. När han konfronteras med
ett barn som frusit ihjäl i snön garderar han sig med en föreläsningar om
tårarna, vilka fysiska reaktioner som gör att människan gråter. Gillots
funktion blir att visa betydelsen av känslorna, att det är en falsk dikotomi
mellan rationellt tänkande och känslor. Descartes intresse för Gillots
förälskelse är också den styrd av ett vetenskapligt intresse, och hur mänskligt
är det egentligen? Hade inte världen varit bättre om Descartes i stället hade
yppat: ”Jag känner, alltså finns jag”?
Som strofen ovanför
visade kan man hitta paralleller till nutiden (den fjantiga utförsåkningen)
både här och där. Descartes gnäller ibland över världens falskhet, och man
glömmer lätt bort att man befinner sig i 1600-talet när vi möter fylleri, krig,
flyktingar. Ytligheten är beständig.
Vi följer Descartes
på resor till Tyskland (kallt), vidare till den svenska drottningen Kristinas
inbjudan till Stockholm (kallare). Skildringen av Sverige är inte smickrande:
vare sig klimatet eller befolkningen faller honom riktigt på läppen. Utgången
är bekant, och inte heller den särdeles smickrande för vårt land.
Det här är Grünbeins
sjätte bok på svenska, och han har flera gånger framstått som en pigg om än
lite förnumstig författare – ibland förtjusande yster, ibland dystert tungrodd.
Den här boken, som utkom på tyska redan 2003 är dock sällsynt underbar – nästan
lika bra som snö. Den är imponerande utförd, men också hela tiden intressant,
så man nästan glömmer bort stelheten i versformen, och de ibland nödfunna
slutrimmen i kupletterna. Ulrika Wallenströms översättning kan nog inte nog
prisas – det är ofta förunderligt hur lätt språket faller ned över sidorna, som
… ja, snö …
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar