Nederländske
Mustafa Stitou introduceras på svenska med Tempel,
ett urval ur fem diktsamlingar från 1994-2016. Han skriver en surrealistisk
dikt, ibland av ett dråpligt slag, fyllda av allehanda djur. En kort dikt om
Sverige handlar om en man som fryser ihjäl på en snöscooter, för att han glömt
klä på sig i kylan.
Men det kylslagna
finns även i hemlandet. Poeten är född i Marocko, och visar hur svårt det är att
hitta en identitet i ett nytt land, där rasismen aldrig är långt borta:
”Ondskan, intalar vi varandra, / har lockats tillbaka ned i underjorden som
sedan / vräkts igen med betong. Och Godheten, / Godheten hinner alltid före
oss.”
Någon allt igenom
god värld är det förstås inte som Stitou skildrar. I dikterna om religion och
döden finns ett övertygande allvar, som gör ett starkare intryck än de lite väl
putslustiga dikterna om kor på rymmen och allt vad det kan vara. I några dikter
leker han med språkets konsonanter, något översättaren Holmer skickligt gett
svensk motsvarighet.
(Också publicerad i
Jönköpings-Posten 15/6 2018)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
Obs! Endast bloggmedlemmar kan kommentera.